"Tyst! Jag är i zonen!"

Jag har varit rätt så snäsig mot älskade maken och de älskade barnen de senaste dagarna. Jag har nämligen befunnit mig "Under kupolen" i en liten småstad i Maine i sällskap med alla underbara och otäcka människor skapade av Stephen King.

"Under kupolen" av Stephen King. Solklart betyg 5/5.

Ja, egentligen klev jag in i Chesters Mill redan i slutet av januari, men av oförklarliga skäl hamnade jag i en lässvacka som gjorde att jag lade boken åt sidan ett tag. Det var först efter att jag läste Amanda Hellbergs "Döden på en blek häst" jag hittade läsglädjen igen. Först sakta men sedan allt snabbare. Det är trots allt snudd på 1200 sidor vi snackar om här, så det hade tagit mer än en vecka att läsa den i normala fall också, men inte mer än en månad som fallet blev nu.

"Under kupolen" alltså, och det är faktiskt så snillrikt uppbyggd den här berättelsen är. Helt plötsligt en dag hamnar Chesters Mill under en osynlig barriär som avskärmar invånarna i den lilla staden från omvärlden. Vad händer med människorna som bor där? Hur fungerar samhället under en sådan kris? Vem ska föra befälet? Vad ska man äta? Vad händer med miljön? Och viktigast av allt - hur hamnade kupolen där?

Jag har beskrivit den här boken som varande lika tjock som Bibeln och med lika mycket människor som i en telefonkatalog. Och det är en sak jag tycker är helt fantastisk med Stephen King, han lyckas levandegöra dem allihop, även de som han bara ger några meningar. Till och med hundarna kryper han in i sinnet på. Jag ve att jag kommer bära med mig flera av de här karaktärerna under en lång tid. Undra vad de gör nu. Det är sådant som kännetecknar en bra berättelse.

Det enda jag önskar är att jag hade läst den på engelska. Föredrar King på originalspråk, men älskade maken läser helst på svenska och han har också ramlat ner i King-träsket och det var han som gav den till mig i julklapp. Han läste den före mig och har sedan dess nästintill tjatat på mig att läsa den. Han är nöjd nu.