Boktipset: En vampyrs bekännelse av Anne Rice

Varför har jag nu fotograferat av boken så konstigt? Jo, för att det var såhär det högblanka omslaget på mitt exemplar av "En vampyrs bekännelse" minst speglade av hela rummet, inklusive mig själv. Det är boken som är huvudsaken i det här temat... Den kom ganska nyligen ut i en ny pocketutgåva och är således ganska lätt att få tag på, till skillnad från de övriga böckerna i krönikan.

"En vampyrs bekännelse" kom redan 1976 och det visade sig att den blev den försat delen i en hel krönika böcker om de vampyrer Anne Rice skapade i och med den här boken. Huvudpersonen i de andra böckerna är ganska ofta Lestat, den här bokens antagonist och den karaktär jag tycker bäst om av alla vampyrerna. Det vore tjänstefel av mig att inte uppmana dig att läsa åtminstone "Nattens furste" också, eller "The vampire Lestat" som heter på engelska och i den enda version jag hittar den. Jag tycker faktiskt att den är snäppet bättre än den bok jag tipsar om idag, men man ska ju börja från början.

I ett litet rum någonstans i San Fransisco sitter två personer - vampyren och en journalist. Under timmarna fram till gryningen ska en sällsam historia berättas, en historia som tar sin början i Louisiana 1791, det år då Louis slutade vara människa och sällade sig till de levande döda. Det som sedan hände ger honom ingen frid och måste nu, en gång för alla, avslöjas.

Vampyren var alldeles slät och likblek, som om han hade skulpterats fram ur urblekt ben, och hans ansikte verkade fullkomligt livlöst som på en staty, men undantag av två lysande gröna ögon som flammade mot pojken som eldstungor i en dödskalle. Men sedan log vampyren nästan bedjande och det släta vita ansiktet rörde sig med en tecknad figurs oändligt smidiga och nästan omärkliga konturer. "Förstår ni nu?" frågade han vänligt.
Pojken rös till och lyfte handen som för att skydda sig mot starkt ljus. Han lät långsamt blicken glida över den utsökt skräddade rock han sett en skymt av nere i baren, den långa capens mjuka veck, den svarta sidenslipsen vid halsen och skimret från den vida kragen som var lika vit som vampyrens hud. Han stirrade på vampyrens tjocka svarta hår, vågorna som var bakåtkammade över örsnibbarna, lockarna som snuddade vid den vita kragen.
"Nå, vill ni fortfarande intervjua mig?" frågade vampyren.