Snart är det min födelsedag. Jag har bestämt att jag inte vill fira den. Alls.
Ingen frukost på sängen. Ingen sång. Ingen tårta. Inga presenter. Helst inga gratulationer överhuvudtaget.
Och jädrar vad jag har gjort mig impopulär med det här beslutet. Jag ska minsann få presenter ändå, sådetså! Så att ge mig presenter blir liksom en bestraffning för att jag inga vill ha?
Och här blir jag lite fundersam - är det inte upp till mig? Det är ju ändå jag som fyller år, och jag har massor av anledningar till varför jag inte vill fira i år (heller). Nej, jag tänker inte gå in på vilka anledningarna är, men ja, många av dem beror på min hälsa.
Min kurator har gett mig ett tips, när det gäller beslut som jag tycker är jobbiga, och det är att fundera på för vems skull jag gör vissa saker. Att fira min födelsedag skulle inte vara för min skull - det skulle vara för någon annans skull. För någon som absolut vill ge mig en present. Ja, jag vet - jag önskar mig saker, men det gör jag liksom hela året - inte bara till jul och födelsedag. Men just i år vill jag inga presenter ha. Just i år vill jag bara ha en vanlig dag. Inga krav på att jag ska vara glad och trevlig och bjuda på fika och öppna små paket. För jag skulle inte vara glad - inte egentligen.
Det är ganska kravfyllt att fylla år, om man tänker efter lite. Just nu är krav på mig själv ungefär det sista jag behöver.
All eventuell uppvaktning på min födelsedag undanbedes. Tack.
Min älskade sambo har samma inställning till födelsedagar, så du får jättegärna berätta om hur du hanterar detta och hur vi kan hantera omgivningen. Jag accepterar det, vill ju att han ska må bra, men omgivningen har svårt att förstå och ta in. Känner själv igen det du skriver med kravfyllda födelsedagar-för jag ville fira min födelsedag, men inte med att ägna den åt att slava för andra. Nu rann det ut i sand eftersom sambon opererade knät dagen efter. Det där med att fundera för vem man gör något är svårt, men det brukar leda till goda resultat. Önskar dig en skön helg och att du får lite lugn från de här i-landskraven.
SvaraRaderaJag kan återkomma om hur det gick efter att jag fyllt. Jag räknar med att folk kommer "glömma" att jag inte vill och hitta på något ändå. Vilket jag INTE uppskattar faktiskt. Jag vill bara att dagen ska vara passerad så att jag kan få andas ut igen. Typ.
RaderaVisst är det konstigt att man inte kan få bestämma själv huruvida man vill bli firad eller inte? Jag har sagt till folk att om de så innerligt gärna vill spendera sina pengar så kan de hellre skänka till Cancerfonden. De uppskattar gåvan så mycket mer än vad jag gör.
Hej hopp vad jag känner igen mig! Jag som aldrig firat min födelsedag, av diverse skäl. Men att det ska vara så svårt för vissa att respektera det... Gamla kompisar är ju lugnt vid det här laget. Men nyare bekantskaper, som nya arbetskamrater, som det ska tjatas på i x antal år innan de ger sig. Och så ska de ändå klämma in nått litet grattis nånstans. Trots att de vet att det inte får några som helst positiva effekter hos mottagaren. Jag förstår inte varför. Är man egoistisk - gör det för att det enbart känns bra att ha sagt det för sin egen skull utan att bry sig om att den andre bett en avstå - eller är man korkad som inte fattar ett enkelt "nej tack"? Suck.
SvaraRaderaHoppas du får en bra helt vanlig dag och får vara ifred. Kram på dig.
Jag tror att det är väldigt mycket det där att man vill visa att man är en duktig och fin människa som kommer ihåg och vill ge presenter. Ego-tripp alltså. Å andra sidan finns det ju de som tycker jag är egoistisk som inte vill fira. Då kan de få tycka det. Det är inte mitt problem. Mitt problem är att vissa vill göra min födelsedag till något jag inte vill ha.
RaderaEller så är det som Lilla E sa när jag berättade att jag inte skulle fira i år: "Men - då blir det ju ingen tårta!" Nej just det.
Hur kan det vara egoistiskt att inte fira? Vill man visa sig duktig kan man hitta något som faktiskt gör gott. Cancerfonden är bra idé. Tipsa dem att bli blodgivare-då ger man en gåva som garanterat alltid är uppskattad =)
RaderaJag har fått höra att det är lite ego av mig att inte vilja fira. För att folk vill visa "att de bryr sig". Som att det inte finns 364 andra dagar på året att visa det...
RaderaJag förstår vad du menar och kan mycket väl hålla med i det där kravfyllda, åt båda håll faktiskt. Jag har riktigt svårt för att hålla reda på folks födelsedagar och har riktigt ont i magen över att råka missa, så det är så skönt när någon annan missar min.I år var det väldigt stressigt och jobbigt att fixa den egna födelsedagen men jag var ändå glad när folk kom. Jag tycker själv att det roliga med födelsedagar är det gemytliga, att få träffas, kramas och liksom bara umgås med varandra, som våra cirklar ungefär, så det är väl där min besvikelse kommer in i att jag missar en chans att ta en kopp med dig. Sedan är ju jag en sådan där som älskar att ge saker, att hitta saker som passar någon så himla bra och det kan ju hända att jag hittat sådana saker som jag sedan lagt undan och väntat på din födelsedag för. Men då ska jag lägga på minnet att ge dig de sakerna direkt och inte spara på dem, för det har inte med din födelsedag att göra, det har med hela dig att göra och att jag tycker om dig. Men om att ge saken bara kommer göra dig ledsen blir det fel, för saken i fråga är ju tänkt att göra dig glad.
SvaraRaderaNär man som jag rätt så ofta, nästan alltid, får svår ångest av sociala interaktioner så blir en sak som födelsedagsfirande ett gissel. Man ska liksom fira bara för att det är så det är. Men jag mår uselt och pissigt och vill faktiskt inte fira att det har gått ännu ett år utan att jag ser en ljusning på tillvaron. Jag vill inte fira att jag blivit äldre för jag ålderskrisar. Jag vill inte höra ett enda grattis faktiskt. Jag kommer inte vara anträffbar överhuvudtaget på min födelsedag och jag skiter i om folk blir besvikna på mig för det, för det är inte min sak att ta hänsyn till. Min sak att ta hänsyn till är mitt sönderfransande inre, och det gör jag inte genom att tvinga mig själv att fira en dag som bara markerar att ett år till gått utan att något hänt, utan att tvinga in mig själv i ett socialt sammanhang jag inte vill uppleva. Jag vill vara ifred. Det är det enda jag önskar mig när jag fyller år.
RaderaJag lovar att inte gratta dig och jag lovar att inte jaga dig på din födelsedag. Du vet att jag bara vill dig väl. Puss och kram på dig.
RaderaJa du ja. Känns som att du är ett av undantagen.
RaderaInte för att det egentligen hör till saken just nu, men jag vill ändå kommentera det... Läser igenom kommentarer och svar och blir så glad över det otroligt förnuftiga resonemanget! "...skiter i om folk blir besvikna på mig för det, för det är inte min sak att ta hänsyn till" Precis! Du har kommit längre än du kanske känner själv alla gånger. Så här var det inte för ett tag sen, då var det mer elände än du mäktade med och det tryckte ner dig i skorna. Nu har du kommit såpass långt att du tar tag i det som du inte trivs med och aktivt ändrar din situation för att du ska må bättre, även om nån annan kanske blir grinig en stund. Sen har man ju absolut sämre dagar också, men det märks att du går framåt och vet att du har rätt att må bra och bestämma hur du själv ska göra för att få må bra! Jag blir så glad att se det :) Stor kram!
SvaraRaderaOm du bara visste hur glad jag blir av att läsa det där. För jo - jag VET att det har hänt mycket och att jag har kommit långt, men just precis nu är jag inte så himla glad och då blir det bättre att läsa att någon märkt en förändring ändå. Just nu känns det lite som en backlash, men det är sådant man akutinkallar ett kuratorbesök för. Och fattar beslut baserat på vad som känns bäst för mig och inte för alla andra. Eller några andra.
RaderaKram på dig Cactus.