Min omläsning av David Mitchells böcker fortsätter. Andra boken han gav ut heter "Number9Dream", och om man kan sin John Lennon och The Beatles, så vet man att det också är titeln på en Lennon-låt. Finns med på albumet "Walls and bridges".
En sak jag märker när jag läser om böcker är att mitt förra betyg inte alltid håller för omläsningen. Så var fallet den här gången.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Eiji har nyligen kommit till Tokyo för att leta efter sin pappa. Han har växt upp på landsbygden hos sin mormor, och efter en tragedi i barndomen även hos sina morbröder och deras familjer. Nu är hans enda mål att få träffa den far han aldrig har sett - han vet inte ens hans namn.
Under några veckor kommer Eiji träffa nya vänner, bli kär, hamna mitt i stridigheter inom yakuzan, och framför allt finna en del av sig själv han trodde var förlorad.
Den här omläsningen tyckte jag tydligen mer om boken än förra gången. Jag upplevde inte alls att det var så mycket magisk realism som jag tyckte förra gången, utan den magiska realism som finns där sker nästan alltid i Eijis drömmar - vakna och sovande.
Det är en fin bok om att växa upp och försöka finna sig själv. Att man kanske behöver försonas med delar av sitt förflutna för att kunna gå vidare i livet.
Boken har ett väldigt öppet slut, vilket bidrar till att boken också känns som en slice of life. Vi får inte veta hur det går för Eiji och alla hans vänner när han börjar resa tillbaka till Tokyo efter en kort resa till sin hembygd. Och även om jag så klart blir nyfiken och vill veta, så är jag samtidigt glad över att boken slutar där den gör. Lite antiklimax kanske, men vi som läser behöver inte alltid få allt serverat, och ibland kan slut får vara olyckliga - eller kännas som att de kommer plötsligt.
Boken är uppdelad i nio olika delar, alla med olika stora händelser, som tillsammans bildar en helhet. Dessa delar kan vara längre kapitel, eller helt enkelt de drömmar som boktiteln pekar mot.
Jag höjde alltså betyget på "Number9Dream". Från 3 till 4/5.
