Novemberfavoriter

Så var vi här, novembers sista dag. Lite lagom gråtrist, men med en del glimtar av sol, och nu när julbelysningar börjar komma upp blir det riktigt mysigt i mörkret. I morgon är det först advent, och snart vänder det och dagarna blir ljusare istället för mörkare. 
Favoriter för månaden som är gått är dessa.

Bok: "The running grave" av Robert Galbraith aka J.K. Rowling. Den bästa Strike-romanen hittills, tror jag minsann.

Film: "Deadpool & Wolverine". Länge sedan jag skattade så mycket åt en film. 

TV: "Only murders in the building".

Nagellack: Var faktiskt tvunden att grunna ett tag, för jag har gillat alla på ett eller annat sätt. Men det får bli Lime 4 you från H&M.

Skönhet: Milkshake Incredible Milk. Jag har slutat med balsam i duschen och använder bara den här leave in produkten. E kallar den för hårknark, och jag kan bara hålla med. Doftar dessutom underbart.

Extra speciell rolighet: En fin Allhelgonahelg. Chilipojken var på besök, vi tände ljus på pappas grav och några till, åt god middag med släkten, och bara hade det mysigt.

Favoritinlägg: Årets julönskelista.

Novembers nagellack

Nu har det hänt. Lådan med otestade lack är helt tom. Dessutom har jag lite tappat lusten att fylla upp den med nya lack, så jag gissar att det blir en del repriser på naglarna framöver, om inte diverse reor lockar mig i fördärvet. Jag har ju ingen brist på nagellack i gömmorna, om vi säger som så.
Inte nog med att jag nu lackat upp alla lack, de fem jag visar idag kommer alla från samma märke och har samma finish. Inte superspännande, med andra ord.

H&M, Lime 4 you
Lite naggat i kanterna, eftersom jag glömde ta bilder innan "olyckan" var framme. Limeskalsgrönt, eller lite ärtpurégrönt. En rätt så knallig och glad färg, en sådan där som jag gillar av bara farten.

H&M, A day in London
Vet inte om knalligt blått är den första färgen jag associerar med London, men vem är jag att bråka. Härligt, somrigt blått passade däremot utmärkt i vad som blev en ganska grå november.

H&M, Blushing in Amsterdam
Lite sol fanns det dock, som när det här jordgubbsglassrosa nagellacket skulle förevigas.

H&M, Limonata
Det finns en ytterst liten dragning åt grönt i det här lacket, men annars är det precis så ljusgult som det verkar. Inte jättehiskeligt att måla med, trots sin pastelliga gulhet, två saker som annars kan ställa till det i lackglädjen.

H&M, Ce(meant) to be
Namnet säger cementfärgat, och det är precis vad det är. Beige som drar åt grått. En sådan där färg som jag tycker om att bära då och då för att det är något sobert och vilsamt över dem.

"The wood at midwinter" av Susanna Clarke

En liten vinternovell kanske? Skriven för BBC för en jul/vinterspecial för ett par år sedan, och nu utgiven i bokform. Vackert illustrerad av Victoria Sawdon.

Bildkälla The StoryGraph

Merowdis Scott trivs bäst i naturen, där hon kan tala med djuren och träden. En midvinterdag, i sällskap med sina hundar och grisen  Apple, träffar hon en räv och en koltrast, och snart förändras hennes liv för alltid.

Det här är inte en lång bok. En liten novell, eller mer en bilderbok för vuxna. Känns som en saga. I efterordet av författaren får vi veta att novellen/sagan hör hemma i samma värld som "Jonathan Strange and Mr Norrell. Vissa aspekter av den här berättelsen tycker jag dock även går att applicera på "Piranesi".
Kan möjligen vara så att jag köpte boken till 98% för att den är vacker, men jag gillade innehållet mellan pärmarna också. Faktiskt så det nästan kändes lite för kort.

Mitt betyg på "The wood at midwinter" blev 3/5.

"Jävla karlar" av Andrev Walden

Häromdagen delades Augustpriset ut, och det priset vann dagens bloggämne förra året. En debutroman som är ett skönlitterärt verk och memoarer mixat till ett. I varje fall hoppas jag att allt i den här boken inte skett i verkligheten.

Bildkälla The StoryGraph

En dag får sjuårige Andrev veta att pappa inte är hans pappa - hans pappa är indian. Nu följer sju år där Andrev har sju olika pappor, som i män han undrar om han ska kalla dem pappa. Men det är inte bara papporna som händer i Andrevs liv, utan relationerna med syskonen och vännerna. Resor, sommarjobb och tjejer. En uppväxt, helt enkelt.

En lätt- och snabbläst bok, med korta bläddervänliga kapitel. Ofta väldigt roligt, och jag skrattade högt flera gånger. Men det är samtidigt ganska vemodigt och sorgligt, och jag hoppas som sagt att vissa händelser i den här boken är hittepå och inte minnen. Tyvärr tror jag dock att boken är mer sanningsenlig än inte, i dessa fall. Ändå känns texten inte så utlämnande. Vi får vissa adresser, men väldigt få namn eller andra utmärkande drag. 
Boken är indelad i sju delar, en för varje pappa, och de kallas saker som Växtmagikern, Tjuven, Indianen och Konstnären. Beroende på hur länge mamman stod ut med dem, och hur minnesvärda de var, är delarna i varierande omfång. Med tanke på att han mamma verkar ha haft mer än lovligt stor otur i valet av män i sitt liv, är det väl tur att kärleken till mamman (och syskonen) lyser igenom och vi får veta att relationen är god än i denna dag. Det kunda ha blivit så annorlunda. Starkt också att berätta om ganska tragiska händelser med så stor humor och ömsinthet.

Jag tyckte alltså mycket om den här boken, och gav "Jävla karlar" betyget 4/5.

Sett på TV: Only murders in the building, säsong 4

Som vanligt är det spoilervarning på alla TV-inlägg.

För en dryg månad sedan sändes det sista avsnittet av den fjärde säsongen av "Only murders in the building", och nu behöver vi vänta till nästa år för att få veta vem som mördade offret som hittades i slutminuten. Alltför att hålla oss som tittar på halster, med andra ord.

Bildkälla Disney

Säsong fyra tar vid direkt där den tredje slutade. Oliver, Charles och Mabel firar sina framgångar, och när de får veta att Hollywood vill göra film av deras podd, beger de sig till Los Angeles för att träffa teamet, och Charles vill besöka sin vän, stuntkvinnan Sazz, som så mystiskt försvann från deras fest i New York.
Men Sazz finns inte där heller, och snart leder spåren tillbaka till New York, ett kulhål i fönstret på Charles lägenhet i Arconia, och den gamla förbränningsugnen. Kulan verkar ha kommit från en av lägenheterna i Arconias västra torn, där det bor ett gäng mystiska individer.
Spaningsarbetet försvåras dock av filmens inspelningsteam, särskilt de tre huvudrollsinnehavarna Eugene Levy, Zack Galifianakis och Eva Longoria som vill skugga sina rollförebilder och hjälpa till att lösa mysteriet med Sazz.

Den här säsongen är späckad med fler kända aniskten som flimrar förbi än vanligt. Meryl Streep repriserar sin roll som Loretta, men vi ser även allt från Ron Howard till John McEnroe i småroller. Roligast gästspel görs av Melissa McCarthy som Charles yngre syster. Alla avsnitt har dessutom fått namn från olika filmer, för att riktigt förstärka Hollywoodtemat den här säsongen. Extra kul för filmnörden inom mig.
Säsongen i övrigt var lite ojämn. Den kunde ibland vara ganska rörig, men när den falsk tråd äntligen kunde överges blev det mer spännande. För då blev det mördarjakt, och inte bara putslustigt. Men humorn, den finns alltid där. 

Alla fyra säsonger av "Only murders in the building" finns att streama på Disney+.

"Från Monterosa till Röda bergen" av Alexandra Appelqvist

För några månader sedan hade Adlibris en köp 4 pocket betala för tre där jag hade tre jag visste jag ville ha, och behövde fylla upp med ännu en. Och då föll valet på dagens bloggämne, för feelgood är ju alltid mysigt. Och den här utspelar sig dessutom på hösten/vintern, så ganska så perfekt läsning så här års.

Bildkälla Goodreads

Stella känner att hon behöver komma bort från Monterosa, den lilla italienska alpbyn där alla känner alla. Hon kommer in på en utbildning i Stockholm, och flyttar till lägenheten bredvid sin pappas. Här, i det pulserande stadslivet, bestämmer hon sig för att börja om.
Peter har efter skilsmässan från Stellas mamma bott kvar i Monterosa, men ny flyttat tillbaka till sin ungkarlslya i Röda bergen i Stockholm. Han jobbar hårt för att förverkliga sin dröm om att öppna en pub med bra pubmat, men bär på oroskänslor för hur han ska balansera livet.
En tidning morgon möts Stella och Peter i trapphuset med en varsin övernattningsgäst. De inser att de egentligen inte vet så mycket om varandra, och bestämmer sig för att bjuda varandra på söndagslunch och lära känna varandra som vuxna, inte bara förälder och barn.

Vilket vackert omslag till den här boken! Det tycker jag verkligen om. Annars var jag kanske inte så förtjust. Jag tycker inte om karaktärerna, utan tycker mest att de beter sig dumt och konstigt. Dialogerna känns stolpiga och onaturliga. Pratar folk så med varandra? Jag tvivlar. Jag gör inte det i varje fall. Jag tycker också att tidslinjen känns konstig, och kanske faller den på att ha vartannat kapitel ur Peters perspektiv och vartannat ur Stellas, för ofta hoppar vi tillbaka en dag eller flera när perspektivet skiftar. Jag verkar inte vara den enda som haft svårt att hålla tidslinjen intakt, för ibland undrar jag om författaren vet själv hur lång tid som gått mellan olika skeenden. Boken är dessutom strösslad med grammatiska fel och en hel del typfel, och det är inte utan att jag undrar ibland om den inte blivit ordentligt korrekturläst.
Det är en rolig och fin idé, och jag blir sugen på många av de maträtter som beskrivs, men jag känner att den inte riktigt träffar rätt hos mig. Att boken dessutom slutar väldigt otillfredsställande gör ju inte saken bättre. Det känns som att vi är halvvägs i handlingen när det tar slut. Hur blir det med Stellas kärlekskvadrat? Peters pub, och förhållandet med Elsa? Varför är katten Rut en utekatt mitt i Stockholms innerstad? Självklart finns det en bok två, men jag hade ju inte tänkt läsa den. Tur då att det här känns som en sådan där teflonbok, som jag snart kommer glömma att jag ens har läst.

"Från Monterosa till Röda bergen" var inte tvärkass, men inget för mig. Betyget blev 2/5.

FredagsFilmen: Serendipity

Nu kommer de romantiska filmerna och tassar in bland de romantiska julfilmerna. 'Tis the season, och allt det där. Nu var det så pass länge sedan jag såg "Serendipity", "Om ödet får bestämma" på svenska, att jag inte minns om även filmens upplösning sker i jultider, men inledningen gör det absolut.

Bildkälla Viaplay

Mitt i julrushen träffas Sarah och Jonathan när de båda vill köpa samma av det sista paret handskar. Det blir ett möte som fortsätter, och de lär känna varandra. Men när de ska skiljas åt vill inte Sarah ge Jonathan sitt nummer, utan hon vill att ödet ska få bestämma om de ska träffas igen.
Flera år senare har de gått vidare i sina liv, men de kan ändå inte släppa tankarna på varandra. På olika håll börjar de så leta efter varandra.

Som sagt, det var många år sedan jag såg den här filmen senast, men jag minns den som rar och ganska rolig. Både Jonathan och Sarah står inför vägskäl i livet när de bestämmer sig för att inte låsa ödet bestämma längre, och det ligger humor i deras desperata sökande efter varandra innan det kanske är för sent. Kan kanske tycka lite synd om deras respektive, men ändå är det Jonathan och Sarah man hejar på.

Årets sista bullet journal

Sista månaden i min rävröda bullet journal närmar sig snabbt. Det året gick minst sagt fort, men så känns det nästan alltid. Kan möjligen ha att göra med att man inte är direkt purung av sig längre...
En aning av jultema i årets decembersidor, men mest av allt vinter.

Vad passar väl bättre än att inleda decembersidorna med första strofen av Viktor Rydberg dikt "Tomten"? Och så ett månadsuppslag på det.
Jag hade sedan länge bestämt mig för att göra december grön, det är därför den inte helhjärtat matchar washitejpen den här månaden. Hittade en fin tejp på Willwa med vintermotiv, och från samma ställe kommer även alla (vinyl)stickers på de här uppslagen. 
Pennorna är som vanligt en Tombow, 312 Holly green, och två fineliners från Stabilo i en klar grön och i en riktigt, riktigt mörkt grön.

Nästa uppslag har som vanligt plats för kassaboken och månadens långläsning, samt nagellacken. Jag vet vilken bok jag kommer läsa, den handlar om yoga, men jag har inte skrivit in den än för jag blev rätt så precis klar med de här sidorna.

Träningssidorna ser ut precis som vanligt. Kommer troligtvis få veta decembers tema för Yoga with Adriene i helgen, men just nu har jag ingen aning. Hoppas att det blir mysiga pass som inte tar knäcken på mig.

En rad om dagen är med för sista gången, för jag har andra planer för 2025. Vanor och humör kommer få hänga med in på det nya året. Tror jag. Kanske på ett annat sätt. Eller så rullar det på som vanligt.

Första veckouppslaget. Använde mig av diverse julsånger som inspiration till decembers veckocitat. 

Nästa bullet journal-inlägg blir upplägget för 2025, i en ny vaniljgul bullet journal som har fått vänta ett helt år på att komma till användning. Men det väntar vi med i några veckor till tycker jag.

Wishlist Wednesday - Julen närmar sig

Snart är det jul. Märkte vi häromdagen i bilen då Star FM var ersatt av Julkanalen. Sällan varit så snabb på att stänga av bilradion, för orka julmusik redan nu. Men! Folk kan ju behöva lite extra tid att köpa julklappar till lilla mig, så här kommer fem förslag.

Bildkälla Lego

Lego Creator har en räv! Jag vill ha den. Går att göra till en uggla eller ekorre också, om man vill, men jag vill ha en räv. Så klart. Andra legoset jag inte skulle bli ledsen över är Nightmare before Christmas eller katten. Men helst en räv.

Bildkälla Bokus

Självklart önskar jag mig roliga pussel också, och högst upp på den önskelistan hittar vi The world of Jane Austen. Det finns The world the Tudors, the Brontës och en hel massa andra world of, och jag vill ha ungefär allihop.

Bildkälla Adlibris

Böcker är ju också alltid kul att hitta under granen, och min önskelista på böcker är rätt så lång. Högst upp på den tror jag ändå att Simona Ahrnstedts senaste bok, "Charlies hämnd", ligger.

Bildkälla Surdegsbutiken

Jag önskar mig lite olika tillbehör till min bakning också. Som en dansk degvisp och degskrapor av det mjukare slaget. I metall har jag redan, men jag vill ha en som följer runda kanter bättre. Och om jag någonsin kommer igång med surdeg igen skulle det sitta fint med en jäskorg också. Och en riktigt bra snittkniv. Men det kanske jag inte önskar mig just precis den här julen. Fast en baksten vore kanske kul...

Bildkälla Lush

Såhär års älskar jag att omge mig med levande ljus, och om de doftar gott gör det ju ingenting. Intressant för mig som egentligen är ganska doftkänslig, men ändå. Det är något speciellt med doftljus, jag tycker det. Nu kanske jag inte vill ha absolut ljuset på bilden, och det är ju tur eftersom det verkar vara slut (just nu?) men ett mysigt doftljus. Det brukar finnas hyfsade på Rusta, jag gillar särskilt det med Earl Grey-doft. Te är ju aldrig fel...

Plejaderna om "Dorian Grays porträtt" av Oscar Wilde

I helgen som var befann jag mig för timmar på annan ort för en synnerligen underbar träff med bokcirkeln Plejaderna. Den här gången bjöds det på gofika, massa te och ett och annat glas portvin. Ovanpå det massor av skratt, allvar och prat om senaste bok. Tyvärr saknades två av deltagarna, det märks att det är sjuktider just nu.

Bildkälla Goodreads

När Dorian Gray får se porträttet av sig själv som hans vän Basil Hallward drabbas han av sin egen skönhet och utbrister i en önskan att han ska få vara ung för evigt och porträttet istället åldras i hans ställe. När han så märker förändringar i porträttet, men inga spår i sig själv för åren som passerar och synder som begås, blir han besatt av att hålla porträttet hemligt. Tills han en dag går för långt.

Det här var en omläsning för mig, och eftersom jag redan äger boken plockade jag helt enkelt ner den från bokhyllan. Slogs ganska tidigt av hur dåligt omslaget på mitt exemplar är, för Dorian beskrivs som guldlockig med vackra blå ögon - ganska långt från snubben på mitt omslag alltså. Nog om det.
Vad tyckte vi då? Det var en ganska blandad kompott. Vissa delar av boken är ganska långtråkiga, och rabbliga. Det händer inte mycket mer än att vi får interiörer beskrivna i detalj, och det är ju inte jättespännande läsning. En del språkbruk kändes också hyfsat föråldrat, och ibland behövdes en liten mental påminnelse om att boken skrevs i en annan tid där vissa nedsättande ord om andra människor än den vita mannen var betydligt mer vanliga. Och det visar väl på att vi har blivit bättre (även om vissa delar av världen (tittar på dig USA) snarare verkar backa än gå framåt) nu när vi hajar till som vi gjorde över de orden. Det märks att Oscar Wilde skrev mycket för scenen, för det är ganska detaljerade scenbeskrivningar, och handlingen utspelar sig i ett begränsat antal rum. Det känns som en teaterscen snarare än en film. Mycket av handlingen drivs också av dialoger, med vissa dialogfria handlingar som var bärande för att föra berättelsen framåt.
Vi funderade också över Lord Henrys roll, han som fick den ganska naive Dorian att bli fåfäng, uttrycka sin önskan, och därifrån bli alltmer syndig i sitt leverne. Om Dorian nu sålde sin själ, var det till Lord Henry han gjorde det? Tycker vi synd om Dorian? Nej. Han tycker synd om sig själv, men alla känslor han uttrycker är självcentrerade och alla handlingar han begår gör han för egen vinning, även när han försöker intala sig att han varit god för någon annans skull.
Är boken aktuell idag? Tydligen. Vi har influencervärlden, med alla sina filter, sälja onödiga (ibland direkt farliga) produkter allt längre ner i åldrarna, fillers och plastikkirurgi för att behålla sin ungdom och vara vackra. Hade den här boken skrivits idag hade Dorian sålt sin själ till en selfie eller liknande.
Jag tänker också på filmen "The substance" där man tar ett ämne för att undvika att åldras. Jag har inte sett den och kommer inte se den, för E har varnat mig för all body horror = sak jag inte riktigt pallar med. Så ämnet är ständigt aktuellt - jakten på den perfekta ytan. Ibland på bekostnad av själen.

Betygen varierade från 1 till 3. Plejadernas medelbetyg på "Dorian Grays porträtt" blev 2,2. Mitt betyg var 3/3.

Ut och gå

När jag hade en eller flera gulliga hundar att gå ut och gå med var det där med att komma ut i friska luften inga problem alls. Men nu finns ingen av de där hundarna kvar, och när jag inte har hundpromenad som lockbete för att få ut mig så... är det ofta väldigt svårt för mig att motivera mig till att ta på de där skorna och bara gå ut. För min egen skull.
Fastän att min kommun har varit hyggliga nog att renovera i flera av de närliggande skogsområdena (på grund av granbarkborreangrepp) och göra dem mer tillgängliga och rolig att gå i, så är det inte alltid det roligaste jag vet. Särskilt inte när det är dåligt väder, trots att jag äger både gummistövlar och regnkappa. Det tar emot, helt enkelt. 
Jag tänkte jag skulle försöka ändra på det, och sedan några veckor tillbaka har det varit lite lättare. Vad det beror på vet jag inte, men jag gissar att en anledning är att jag har dragit ner på min stegräknare. Jag tycker fortfarande att det är kul att titta på var jag har gått, men stegen försöker jag att inte jaga längre. Jag har dragit ner stegräknaren så långt det går (500 steg), och på så sätt fyller jag den där ringen varje dag jag går ut och går utan problem, vilket är peppigt även om jag bara gått ett varv runt kvarteret. Jag försöker att släppa hur mycket jag går och istället koncentrera mig på annat. Som att få andas frisk luft. Spana in fåglar. Lyssna på fågelkvitter, vindens sus, prasslet av höstlöv under fötterna. Kanske se en ekorre eller en hackspett eller en nötväcka eller ett rådjur eller ett vackert knotigt träd, en blomma, vackra löv.
Beroende på humör går jag en kortis eller en långpromenad. Går raskt eller strosar. Stannar upp och iakttar eller knallar på. 
Det viktigaste av allt? Om jag absolut inte vill gå ut och gå så behöver jag inte. Jag har inget tvång kring det längre. Vill jag inte promenera av en eller annan anledning så slipper jag. Helst inte mer än en gång i veckan dock, eftersom frisk luft och dagsljus är bra för både kroppen och knoppen. 
Ska bara komma ihåg hur härligt jag egentligen tycker det är med promenader, nästa gång jag känner att njä - det där är inget för mig. För tydligen är det ju det.

Promenadspaning i oktober

Promenadspaning igår

FredagsFilmen: Under Toscanas sol

Romantiska filmer var det som gällde i november, i varje fall i min lilla hjärna som vill drömma sig bort från novembergrått väder och storstädning av skafferi på grund av larver i havregrynen. 
Valet den här veckan faller på "Under Toscanas sol" ("Under the Tuscan sun") som är en verklighetsbaserad film, som bygger på en bok av Frances Mayes.

Bildkälla SF Anytime

När Frances man begär skilsmässa för att kunna gifta sig med sin älskarinna, och dessutom behåller huset och kräver underhåll, känner Frances att det blir lite för mycket. Genom sina lesbiska vänner får hon möjlighet att åka på en bussresa för gaypar, då de köpte resan till sig själva innan de upptäckte att de väntade barn tillsammans. 
Under resans gång förälskar sig Frances i ett hus på den toskanska landsbygden, och hux flux har hon köpt ett renoveringsobjekt. I Italien. 
Nu börjar arbetet med att renovera villan, men också att hitta en plats i bygemenskapen. Och kanske våga tro på kärleken igen.

Jag har sett den här filmen flera gånger, och nu är jag såklart sugen på att se den igen. Lyllo mig finns den att streama på Disney+ och SF Anytime. 
En mysig film, med vackra miljöer och mycket humor.

Tomma sedan sist

Jag tror minsann att jag lade ner min första tomma förpackning i lådan samma dag som jag publicerade förra månadens tomma inlägg. Har inte så mycket som håller på att ta slut just nu, så vi tittar väl på de sju jag har lyckats tömma sedan sist.

The Ordinary. Glycolic acid 7%. Tonic solution.
En toner att använda max en gång om dagen efter rengöring. Eller.... Som en hårbottenkur innan hårtvätt. Det är sås jag använder den, kanske en eller ett par gånger i veckan. Särskilt nu när min älskade hårskrubb utgått. Jag har således köpt en ny likadan för samma ändamål. Jag har även hört att den ska vara bra på fötterna, men det har jag inte testat själv. Än.
Betyg 4/5

LdB. Oil infused macadamia shower gel.
Orkade inte gå in på Apoteket och köpa en ny duscholja, så nöjde mig med den här. Inte samma effekt som en ren duscholja så klart, men gjorde mig ren och doftade gott. Har dock inte köpt en ny. Eller en ny duscholja, för den delen.
Betyg 3/5

Lumene. Hellä. Moisturizing cleaning mousse. Dry skin.
Just nu har jag en annan rengöring, och nu när jag ser den här tomma flaskan är det inte utan att jag saknar den lite. Jag kanske tyckte att den gav mig lite snålt med produkt med ett pump, och att moussen liksom försvann alldeles för fort, men den doftade härligt, och gjorde sitt jobb hyfsat bra. Det kanske blir omköp, eller så fortsätter jakten på en bättre rengöring ett tag till.
Betyg 3,5/5

Neutrogena. Norweigan formula. Deep moisture. Hypoallergenic body lotion.
Min och älskade makens val av body lotion även denna gång. Gör vad den ska för ett bra pris.
Betyg 5/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Rice.
Ris ska ha en uppljusande effekt och fungera fint på pigmentfläckar, men då kanske man behöver använda den oftare än en gång i halvåret eller så. Varjegång jag använder den här masken tänker jag dock att det borde ske igen, för den har en trevlig doft och känns skön och återfuktande på huden. Luktar och känns lite som ett spa. Kommer köpa igen.
Betyg 5/5

It's skin. Avocado. High-nutrition mask sheet.
Ännu en favoritmask som vi sett förut och kommer se igen. Luktar lite tvåligt, men är bra på att lugna och återfukta.
Betyg 5/5

It's skin. Blueberry. Vitality & moisture mask sheet.
Den senaste masken som prytt mitt ansikte, och det var i söndags. Luktar blåbär, och är även den en ständigt återkommande gäst i masklådan.
Betyg 5/5

"The running grave" av Robert Galbraith

Kanske har lite lätt bokbaksmälla nu, för 1180 sidor kriminalroman kan göra det. Ändå - jag är helt fast i serien om Cormoran Strike och Robin Ellacott, och jag kan knappt ge mig till tåls till bok åtta kommer ut, när det nu blir. Tio böcker om Strike/Ellacott är visst planerade, och jag har precis läst ut bok 7, "The running grave".

Bildkälla The StoryGraph

När Cormoran Strikes detektivbyrå anlitas av en man som vill ha hjälp att få ut sin son från en sektliknande kyrka, anser Strike och hans kollega Robin att det kommer krävas mycket jobb för att nå önskat resultat. För att komma nära verksamheten bestämmer de att Robin ska ta sig in i församlingen under falsk identitet, för att försöka hitta bevis för att kyrkan inte är den den påstår sig vara. Under tiden ska Strike arbeta från utsidan, med att försöka samla bevis därifrån. Men Robin finner snart att kyrkan döljer mer än vad de anat, men att hitta bevis och vittnen kan bli både väldigt svårt, och väldigt farligt.

Det här är inte bara den längsta Strike-romanen hittills, den är också den bästa. Tror jag. Det är så bra skrivet att jag kan förstå hur bokens bikaraktärer kunde bli indoktrinerade, och jag imponeras nästan av att Robin lyckas undvika de. Det är också en väldigt spännande och skrämmande inblick i hur sekter fungerar och hur de kan lyckas. Just den här sekten känns synnerligen otäck, och jag antar att den bär spår av flera verkliga sekter, bland annat tycker jag ana Aum-sekten, som låg bakom saringasutsläppen i Tokyos tunnelbana. Säkert också scientologin, och flera av de indiska gurus som poppar upp emellanåt.
Men nu är det inte bara spännande och intressant när Robin är inne i kyrkan, utan Strikes arbete utanför är också mycket spännande. Det händer mycket på hans sida taggtrådsstängslet, både i jobbet och på det personliga planet. Inte för att spoila, och inte för att vara elak, men en sak gjorde mig lite extra nöjd. 
Jag är dessutom lite extra svag för kriminalromaner där jag inte ens är i närheten av att gissa vad som egentligen hänt. Jag trodde jag hade listat ut det, visade sig att jag hade väldigt fel. Och så här med facit i hand kan jag tydligt se alla ledtrådar som fanns där, men som jag i det här fallet inte lyckades knåpa ihop.

Bästa Strike hittills sa jag. Det betyder alltså att "The running grave" fick 5/5 i betyg.

Sett på TV: A discovery of witches, säsong 3

Som vanligt är det spoilervarning på TV-inlägg.

Eftersom jag redan visste att det inte skulle bli någon fjärde säsong av "A discovery of witches" så var det ingen överraskning för mig att det slutade som det gjorde. Och jag är helt nöjd med seriens sista avsnitt, även om jag har förstått att inte alla är det, och att hela säsongen visst avviker en del från böckerna.

Bildkälla Tudum

Diana och Matthew återvänder från 1591 till en värld i kaos. Knox attack vid Sept-tour har dödat Em, och till sin fasa finner de att pojken de lämnade kvar 1591, Jack, har förvandlats till vampyr och är den som är skyldig till morden i Oxford.
Nu när Diana dessutom är gravid med tvillingar ställs saker på sin spets. Försök att hitta ett botemedel mot blodraseri kommer högt upp på agendan. För Diana gäller det att försöka hitta de saknade sidorna i Livets bok och återställa den för att hitta magin i den.
Samtidigt smider Satu planer för att ta makten över häxorna, och Geralt tar till allt mer drastiska metoder för att röja Clairmonts ur vägen och helt ta över församlingen. 

Det är en aning bättre den här säsongen. Säkert för att alla nu är samlade i samma tid och arbetar tillsammans på ett annat sätt. Det är mycket om hur Matthew försöker sona för sina tidigare handlingar, och ett och annat beslut från förr (Benjamin) kommer och ställer till det. 
Jag kommer dock på mig med att inte vara lika intresserad den här säsongen. Serien gick från väldigt bra till nja till sisådär. Det beror lite på avsnittet. Jag hade tre karaktärer jag tyckte var extra jobbiga som jag ville skulle få vad de förtjänade, och jag blev kanske inte helt tillfredsställd gällande två av dem. Knox däremot - good riddance!

Jag är nöjd så här. Ska bara bestämma vad jag ska titta på nu...

Grytbröd

De senaste åren har jag följt Becky på YouTube. Hon gör främst videos om trädgård och mat, och ofta gör hon ett no-knead bread. Efter att ha sett henne göra det där brödet massor av gånger, bestämde jag mig för att försöka göra om det till ett recept som passar mig, och efter att ha knepat och trixat några gånger så tror jag att jag fått till det.

Beckys grytbröd (på svenska)

5 gram jäst
3,5 dl vatten
1 tsk salt (helst utan jod)
450 - 500 gram vetemjöl

Lös jästen i vattnet. Blanda övriga ingredienser till en deg utan torra partier, den kan dock vara lite klumpig.
Lägg degen i ganska stor bunke, täck med platsfolie och låt den jäsa i rumstemperatur 12 - 18 timmar.

Häll upp degen på en mjölad bakbänk. Dra ut degens kanter och vik in dem mot mitten, gör detta tills en smidig boll formats. Klä en skål med bakplåtspapper som mjölas lätt. Lägg ner degbollen, strö över lite mjöl, och låt den jäsa övertäckt ca 30 minuter.

Ställ en ungssäker gryta med lock i ugnen, och värm ugnen till 230℃. När brödet jäst klart och ugn och gryta är varma, lägg försiktigt ner degen i den heta grytan. Skåra brödet.
Grädda i 30 minuter med locket på, ta sedan av locket och grädda i 15 minuter utan lock, eller tills brödet fått vacker färg, låter ihåligt när du knackar på det och/eller nått en innertemperatur på 96-98℃.
Låt brödet kallna på galler innan det skärs upp och avnjuts. Under duk för mjukare skorpa, utan för mer knaper.

FredagsFilmen: Love comes softly

Jag tror jag fortsätter med romantiska filmer på fredagar, och råkar den här veckan också ramla in på den kristna västernfilmen av bara farten. Nu har jag faktiskt aldrig sett den här filmen i sin helhet, men större delen av den. Aldrig början dock, fast jag vet hur det slutar två av två gånger.

Bildkälla YTS

 När Martys make plötsligt avlider står hon på bar backe med deras ofödda barn. Han accepterar ett äktenskap, enbart i namnet, från änklingen Clark, som anser att hans dotter behöver en kvinnlig förebild. Han erbjuder sig också att betala för Martys fortsatta resa västerut, när våren kommer. 

Precis lika cheezy som det verkar, med övertydliga budskap som bankar en i skallen. Också ett stort kliv bakåt för någon som helst kvinnlig frigörelse. Trad wife de luxe, på ett ungefär. 
Men ändå. Ibland är det just den här Hallmark-romantiska sliskigheten som behövs en novemberkväll. 
Vill man grotta ner sig rejält så är den här filmen baserad på böcker av Janette Oke, och blev den första av 11 filmer. Finns lite att sysselsätta sig med alltså, men jag nöjer mig här. 

5 favoriter: Debutromaner

I maj 2022 skrev jag två inlägg om favoritförfattare, både manliga och kvinnliga, och eftersom jag gav mig själv vissa regler kring dessa författares utgivning spekulerade jag med mig själv om att göra ett inlägg även med debutromaner. Och sedan glömde jag det. Till nu, för här är det. Den som då tror att jag inte kommer reprisera någon av författarna från då tar helt fel, för det finns ju anledningar till att vissa författare blir favoriter, och i vissa fall börjar det redan med debutromanen. Den enda regel jag gav mig själv var att samtliga ska vara nu verksamma idag. Kanske kommer ett klassikerinlägg i framtiden, vem vet. (Jag vet.)

"Red, white and royal blue" av Casey McQuiston är fortfarande min favoritbok som hon skrivit. Sedan dess har det kommit tre böcker till, alltså fyra, och jag har läst alla utom den senaste.
"Red, white and royal blue" handlar om presidentsonen Alex och den brittiske prinsen Henry som tvingas fejka att de är vänner, och sedan faller de för varandra och saker blir komplicerade.

"Ghostwritten" av David Mitchell är inte min favoritbok som han har skrivit och inte heller den första av hans böcker jag läst, men eftersom "Ghostwritten" är en synnerligen bra bok och det är här hela hans universum tar fart så måste jag nästan ta med den bara därför att. Eftersom David Mitchell dessutom tillhör mina absoluta favoritförfattare så känner jag att debuten platsar här. Åtta romaner har det blivit hittills, som jag kan läsa. Räknar alltså inte hans Twitter-novell eller den roman som ligger arkiverad i framtidsbiblioteket.
"Ghostwritten" är flera berättelser som alla hör samman. Det kanske inte verkar så från början, men den röda tråden finns där. Från Tokyos tunnelbana, till en avlägsen irländsk ö, och vidare.

"The night circus" av Erin Morgenstern är den ena av endast två böcker hittills från denna författare. Jag kanske tycker att "The starless sea" är ännu lite bättre (och det var därifrån jag hittade favoritcocktailen Sidecar) men "The night circus" är baske mig helt fantastisk den med.
Boken handlar så klart om Nattcirkusen som dyker upp där den inte fanns natten innan. Cirkusen är bara öppen på natten - välkommen in.

"Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt handlar om Beatrice och Seth som förälskar sig i varandra, men vars kärlek stoppas av en överenskommelse hennes förmyndare gjort med en mycket äldre man. 
Simona Ahrnstedt har precis kommit ut med sin tolfte bok (om jag räknat rätt) och den ska jag önska mig i julklapp. "Överenskommelser" var hennes debut och i mitt tycker fortfarande hennes bästa bok. Det betyder inte att hon varit dålig i övrigt, bara att inget kan stoppa min kärlek till Beatrice och Seth. Fick återse dem i "Ett otänkbart öde" och det tackar jag för. Det bästa som kunde hända, förutom en regelrätt bok två.

"Carrie" av Stephen King kom ut redan 1974, så här är listans äldsta bok. Sedan debuten har King skrivit massor av romaner och noveller och han verkar inte slå av på takten trots att han närmar sig de 80. "Carrie" var inte den första boken jag läste av honom, och är i mina ögon inte heller hans bästa, men den är ändå väldigt bra. En självklar bok att läsa för King-fantasten, och inte ett dumt ställe att börja på för den som vill försöka sig på hans författarskap.
"Carrie" handlar om Carrie som alltid varit skolans mobbingoffer. Hennes strikt religiösa mamma gör hennes liv ännu svårare, då Carrie straffas för allt som mamman anser vara syndigt, inklusive att få sin första mens. Men med mensen kommer även en oväntad kraft hon Carrie, som hon släpper lös helt efter att en tragisk händelse drabbar henne.

Lite trött och sur - Dagens

Låt: Ingen alls. 
Outfit: Leggings och sweatshirtklänning från H&M. Hårturbanen kommer också därifrån.
Smink: Absolut inte denna dag.
Doft: Leave in-balsam från Milkshake. Så kola och vanilj.
Nagellack: Flagande Lime 4 you från H&M.
Läser: "Hjärnkoll på vikten" av Martin Ingvar och Gunilla Eldh som månadsbok. Har kommit ungefär halvvägs i "The running grave" av Robert Galbraith (J.K. Rowling). Halvvägs är sida 590 och jag ska börja på sida 569. Det tar ett tag...
Frukost: Te och yoghurt. Ingen aptit...
Fika: Te och macka.
Middag: Linsbiffar med ugnspotatis.
Pryl: På bild - collagen eye patches. Allt för att inte se helt kraschad ut idag.
Motion: Promenad. Vilar från allt en dag som den här. Fast det är inte omöjligt att jag gör ett lugnt yogapass innan sängen. Och/eller motionscyklar lite. Beror på kvällsformen helt enkelt.
Kvällsnöje: Läsa vidare och gosa med katten.
Att tillägga: Om det är den tiden på månaden och allting bara känns struligt? Självklart.

Sett på TV: A discovery of witches, säsong 2

Precis som vanligt är det spoilervarning på inlägg om TV.

Mittensäsongen av "A discovery of witches" tar vid direkt där säsong ett slutade. Den andra säsongen är den längsta, med 10 avsnitt. Jag har börjat titta på den avslutande säsongen.

Bildkälla Prime video

Diana och Matthew har flytt bakåt i tiden, till London år 1590. Här ska Diana försöka finna boken som gäckat henne sedan början på äventyret, och samtidigt lära sig allt om den magi hon besitter. För Matthew blir det ett återseende av ett London han lagt bakom sig, med vänner som sedan länge försvunnit och intriger han då var i centrum av. 
I nutid sker en rad brutala mord i Oxford, som snabbt kallas för vampyrmord i pressen. Det verkar som att gärningsmannen är drabbad blodraseri, en sjukdom bland vampyrer som antogs vara utraderad sedan flera sekler. Samtidigt uppstår nya allianser, och andra löses upp.

Det är inte utan att jag en och annan gång funderar på om skådespelarna tyckte att de levererade urbota fåniga repliker, för ibland så läcker skämset igenom skärmen. Jag tycker att den andra säsongen inte alls var lika bra, och en stor del av det kan vi skylla på att det här är ett sådant där fall där jag inte tycker att tidsreseaspekten funkar hela vägen. Jag har ju svårt för det där med tidsresor, det funkar ibland men oftast inte, och det här är ett sådant där fall där det känns sådär. En annan tidsresare påpekar det så bra, när han påpekar att Diana och Matthew har varit för länge i det förgångna och påverkat saker alldeles för mycket. Visst av det kommer säkert och biter dem i rumpan senare.
Jag tyckte nog faktiskt att det var intressantare i nutid, att se vad de höll på med. En stor del av att den andra säsongen var sämre är just att de separerat karaktärer som borde samspela med varandra. När det bara blir Diana och Matthew på ett ställe och alla andra på ett annat.
Så nja till säsong två, men jag tittar som sagt vidare även på den sista säsongen. Jag vill ju veta hur det går.

Oktobers utlästa böcker

Oktober blev en bra läsmånad för mig. 6 böcker läste jag ut, och jag har hunnit 200 sidor in i min nuvarande bok så jag har bara drygt 1000 sidor kvar i den. Strike-romanerna är nästan lite löjligt långa...
De böcker jag hunnit läsa från pärm till pärm är följande.

"Never" av Jessa Hastings handlar om Daphne Darling som hunnit bli nästan 18 år innan Peter Pan hämtar henne för att uppleva äventyr i Neverland. Där träffar hon Jamison Hook, son till en viss pirat, och förvecklingar uppstår. 
En av årets sämsta böcker. Barnslig i tonen, men med sexuellt innehåll som jag fann motbjudande. Peter Pan är en jävla skitunge, och boken kändes repetitiv och förutsägbar. Första boken i en serie jag inte kommer fortsätta läsa. Betyget blev 1/5. 

"Slade House" av David Mitchell blev min räddare för ögongloberna efter katastrofen här ovan, för den här var en omläsning jag visste att jag tyckte om. Jag gav den betyget 4/5. "Slade House" består av fem små berättelser som alla hänger ihop. Dessutom är den nära i handlingen till "The Bone clocks", men också Mitchells universum  i stort.

"The unfortunate side effects of heartbreak and magic" av Breanne Randall har inte lämnat något bestående intryck. I centrum står Sadie, en häxa med massor av magi men också en förbannelse. Känns oavslutad när den slutar, men kommer en fortsättning tror jag inte jag kommer läsa den. Känder väldigt inspirerad (stulen) från Alice Hoffmans böcker, och då läser jag hellre om dem. Betyget blev 2/5.

"Grim" av Sara Bergmark Elfgren blev månadens favoritbok, även den med betyget 4/5. Handlar om Kasper som jobbar i spökhuset på Gröna Lund, där han får nya kompisar, och försöker samtidigt ta reda på vad som hände Grim, sångaren i death metal-bandet Dark Cruelty, som hans pappa grundade. I en annan tidslinje får vi följa Kaspers pappa Håkan, och bevittna hans nära vänskap med Grim.

"Detaljerna" av Ia Genberg har blivit en kriterfavorit och både vunnit och nominerats till fina priser. En kort bok, men inte snabbläst. Fyra olika personer har påverkat vår berättare på olika sätt. Jag förstår hur den blivit så hyllad, och tyckte den var så pass okej att den fick betyget 3/5.

"Perfect health. The complete mind body guide" av Deepak Chopra var oktobers månadsbok. Ayurveda ur ett medicinskt (nåja) perspektiv. Jag har läst så många böcker om ayurveda att jag genast kände igen mig. Den är också en omläsningsbok, och jag blev rekommenderad den av min mentor/lärare när jag läste till yogalärare. Ungefär halvvägs in i boken kände jag att jag tröttnade på den och alla dess pekpinnar och regler. Lackade även till ganska rejält på slutet när Chopra i stort sett skrev att det är ditt eget fel om du blir sjuk. Sådana påståenden får mig att se rött av så många anledningar. 
Jag har inte skrivit ett eget inlägg om den här boken, för jag har inte lust, men om du är nyfiken på ayurveda finns det andra böcker som är lättare att ta till sig än den här.

FredagsFilmen: Becoming Jane

Nu är oktober äntligen slut, och jag överger läskiga (?) filmer för något mysigare. Som i dagens film, ett romantiskt drama om Jane Austen. "Becoming Jane" heter "En ung Jane Austen" på svenska, och det funkar väl även om vi med det missar målet om en möjlig anledning till att Jane Austen skrev de romaner hon blivit odödliggjord genom. 

Bildkälla Empire

Jane är 22 år och fortfarande ogift, något som oroar hennes föräldrar. När en förmögen man i trakten visar sitt intresse uppmuntras det av hennes familj. Jane har dock förälskat sig i irländaren Tom Lefroy, som efter ett ha misskött sina studier i London skickats till släktingar på landet. Känslorna mellan de unga två växer sig starka, men hennes status och hans rykte sätter hinder i vägen. 

Vet du inget alls om Jane Austen så kommer en liten spoiler här - hon gifte sig aldrig. Hur mycket av den här filmen som är sant är väldigt osäkert, men jag gissar på ganska lite. Trevlig underhållning är det dock, och det var en ganska perfekt film att mysa med mitt i veckan tillsammans med älskade maken. Att Anne Hathaway och James McAvoy utgör ett vackert par i den här filmen gör knappast saken sämre.
Jag streamade den via Max.