Nästan på pricken i fem år har jag läst London calling-trilogin av Alexis Hall. Väntan mellan bok två och tre blev nästan lite onödigt lång, och eftersom jag blev lite besviken på bok två efter den första boken (som kan läsas som ensambok) så var jag förväntansfull som sjutton för den här boken. Höll det? Vi får se.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Luc och Oliver gifte sig aldrig, men de lever i ett partnerskap i en förort till London - och de väntar tillökning! De ska nämligen till att adoptera en liten valp, Spud. Luc är som vanligt ett vandrande nervknippe över att ha ansvar för ett annat liv, medan Oliver är mer lugn och klartänkt.
Och när Spud flyttat in föds tanken på att öppna sitt hem och sina hjärtan ytterligare. Dags att fundera på om de har vad som krävs för att bli föräldrar.
500 sidor av den boken var ungefär 200 sidor för mycket. Och är det ens meningen att jag ska tycka om Oliver i den här boken? Han beter sig på ett sätt som bara Luc kan älska.
Jag tröttnade snabbt på berättarstilen, med en tanke som direkt blir en replik. Sidokaraktärer som ska vara roligt originella, men som mest blir irriterande. Jag struntar fullkomligt i Lucs videokonferenser med sina kolleger, äventyr med bortskämde Saint som tror han ska kunna återförena sitt gamla punkband - med Lucs hjälp. CRAPPstonbury och alla putslustiga händelser kring den.
Men mest av allt tröttnar jag på Oliver och Luc, och det är ju synd när det är dem det handlar om. Steget från hundägare till fosterföräldrar är oroväckande kort. Så går det som det går också, när fosterbarnet Jaz levereras till dem - i handbojor.
Som sig bör blir det ett lyckligt slut ändå. Ärligt talat så var det epilogen som räddade upp betyget på den här boken.
Mitt betyg på "Father material" blev 2,5/5. Jag misstänker att jag aldrig mer kommer läsa en bok av Alexis Hall. Om jag inte läser om "Boyfriend material", för den var i varje fall bra.
Samlat betyg på hela trilogin blir 3/5. Ärligt talat skulle jag hoppa över de två sista böckerna, och bara läsa "Boyfriend material".
