Är det inte en skata där ute?-Dagens

Outfit: Idag kommer allt utom kjolen från H&M, den är från Indiska. Koftan från herravdelningen.
Smink: Foundation från Max Factor, ögonbrynspenna och blusher från H&M, beige ögonskugga från Maybelline, lila mascara från Babor, rostrosa läppstift från Clinique.
Nagellack: Lindalicious från H&M har suttit på sedan i torsdags.
Frisyr: Uppnålad lugg.
Doft: Lily of the valley & musk från H&M.
Klocka: Lambretta med Union flag-tavla.
Smycke: Armbanden, örhängen med pärlor och strasstjärna, ring med ett öga på.
Fika: Prinsesstårta och te. Nöjda kunder är bra grejer.
Middag: Revbensspjäll och sallad.
Pryl: Post it-lapp.
Sysselsättning: Jobbelijobb, handla, läsa.
Låt: Har haft "Don't stop me now" på hjärnan i snart en vecka. Originalet görs så klart av Queen, men det är faktiskt tack vare "Glee" jag har den på hjärnan nu. Tack för det Blaine Anderson...
Kvällsnöje: Ska på träff med absintörerna. Hoppas jag. Nu börjar nämligen Lilla E gnälla om att hon har huvudvärk och mår dåligt. Faaaaan...
Att tillägga: För er som undrat sedan mitt lite allvarligare inlägg för ett par dagar sedan så har jag faktiskt saken under kontroll. Jag har sökt hjälp. Så ni som oroat er kan sluta med det. Trevlig helg!

FredagsFilmen: Thoroughly modern Millie

Som jag redan tidigare har sagt så har jag en stor förkärlek till musikaler. Älskade maken är inte riktigt lika förtjust men den här gillade han faktiskt - överraskande nog för både honom och mig.

Jag såg "Thuroughly modern Millie" ("Moderna Millie" på svenska) på tv någon gång i min gröna ungdom och mindes mest bara att jag gillade den då, så när jag hittade den i en reakorg någonstans så köpte jag den bara. Gillar den fortfarande skulle det visa sig.

Det är Julie Andrews i huvud/titelrollen den här veckan också. Damen som hade guld i strupen tills en läkare halkade med skalpellen* fyllde 78 år i tisdags så det är värt att fira med en av hennes mindre kända filmer. Se den - är mitt tips.

Millie har bott i New York i några månader och helt anammat den nya moderna stilen som är rådande under det tidiga 1920-talet. Hennes mål är att få jobb som stenograf och sedan snabbt avancera till att bli sin chefs fru, kärlek är inte så viktigt i det sammanhanget.
Hon bor på ett hotell för unga ensamstående kvinnor och hon blir snabbt vän med Dorothy (Mary Tyler Moore) som fortfarande lever kvar i de gamla idealen med långt hår och långa klänningar. Millie bestämmer sig för att hjälpa Dorothy bli modern. Samtidigt uppvaktas Mille av Jimmy och unga flickor försvinner mystiskt från hotellet där Millie bor.

*Ja alltså, "halkade med skalpellen" är kanske att ta i, men efter en halsoperation för några år sedan kan alltså Julie Andrews inte ta ton som förut. Synd på en så underbar stämma.

Veckans vego - grönsakssoppa + efterrätt

Soppa är ett busenkelt sätt att "lura" mina barn att äta vegetariskt. Igår lagade jag kärleksfullt till en grönsakssoppa och sedan gjorde jag och älskade maken det vågade experimentet att inte mixa soppan helt slät. Det gick nästan bra. 

Grönsakssoppa

Egentligen kan man göra nästan lite hur som helst när man lagar soppa, det mesta går att slänga ner i en soppkastrull.
Gårdagens soppa kan man kanske närmast kalla en skördesoppa och den innehöll lök, purjolök, morot och palsternacka. Bara att skära ner, fräsa i lite olja, hälla över vatten och addera ett par buljongtärningar samt salta och krydda efter smak. Koka mjukt och mixa. Klart.
Serveras med bröd, vi åt knäckemacka med ost till det här.

Jädrar vad suddigt!

Sopp- och fiskdagar brukar det bjudas på efterrätt och igår föll valet på min favorit. En sorts hybrid mellan äppelkaka och äppelpaj som är god så jag smäller av. Receptet på den är är bland de första jag publicerade på den  här bloggen, och receptet hittar ni här. Jag tror dock att det korrekta namnet på den är Mor Marias äppelfavorit. Jag kallar den oftast bara äppelfavorit och struntar i vilken mor det var som namngav den.

Soundtrack of my life

Tears for fears - Mad world

All around me are familiar faces
Worn out places
Worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere
Going nowhere

Their tears are filling up their glasses
No expression
No expression
Hide my head I wanna drown my sorrow
No tomorrow
No tomorrow

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles it's a very very
Mad world
Mad world
Mad world
Mad world

Children waiting for the day they feel good
Happy birthday
Happy birthday
And to feel the way that every child should
Sit and listen
Sit and listen

Went to school and I was very nervous
No one knew me
No one knew me
Hello teacher tell me what's my lesson
Look right through me
Look right through me

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
I find it hard to tell you
'Cos I find it hard to take
When people run in circles it's a very very
Mad world
Mad world
Mad World
Mad world

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
I find it hard to tell you
'Cos I find it hard to take
When people run in circles it's a very very
Mad world
Mad world
Halargian world
Mad world

Det har även gjorts en väldigt avskalad och vacker version av den här låten, som först förekom i filmen "Donnie Darko", då med sång av Gary Jules. Men nu råkar det vara så att även my precious little bunny Adam Lambert har spelat in en version. Han framförde den live när han tävlade i "American Idol". Så länken här är till hans version av den. Jag föredrar dock originalet med Tears for fears, och då är jag ändå inte värst förtjust i Tears for fears. Men - en del av mina tonår helt enkelt. Och då blir den Soundtrack of my life.

Bakom bilden

Den här bilden av mig fick 23 "gilla" på FB och kommentarer om hur vacker jag (och bilden) är. Vad som inte syns är att jag redan hade gråtit en gång och innan dagen var slut hade jag hunnit med ett par gråtattacker till. Så bara för att jag ser lugn ut och säger att allt är bra, så betyder inte det att det är sant. Because...

Ibland (ganska ofta just nu) så kan jag fundera på hur mitt liv hade sett ut om inte.

Hade jag vågat mer? Varit mindre ledsen? Vetat mer vad jag ville? Vågat stå upp för mig själv på ett annat sätt?
Hade jag haft lättare att säga nej, eller ja för den delen? Hade jag haft självförtroende? Hade jag själv tyckt att jag var vacker och inte "fel"? Hade jag varit mindre självkritisk, mindre benägen att ge upp och känna mig värdelös?
Hade jag känt mig bra? Som en bra mamma, fru, vän, syster, dotter?

Hade jag känt att jag har rätt att finnas? Vara jag? Vara stolt över mig själv?

Troligen.

Det låter ju konstigt att jag kan vara tacksam över någon enda liten sak gällande den mobbing jag var utsatt för under min grundskoletid, men det finns en sak. Jag är tacksam över att det var på 70- och 80-talet. Att det inte är nu, med sociala medier. När man aldrig är fredad.
Jag höll käften om min situation. Jag berättade inte för någon. Jag visste att hemma var jag (oftast) trygg. Det var skolan som var ett helvete. I dagens samhälle hade jag kanske inte varit trygg hemma heller. Och med tanke på att jag för första gången skrev i min dagbok att det kanske vore lika bra att jag var död när jag bara var 9 år, så är det tveksamt om jag hade levt idag om jag hade blivit hetsad även i den sfär som då var min trygghet. Om mobbingen hade hittat in i mitt hem, mitt rum, min fredade zon.

Efter avslutad grundskola trodde jag att jag kunde andas ut. Nu var det slut på att bli kallad diverse elakheter till och med på lektionstid. Att få lappar skickade till sig som berättade för mig hur värdelös jag var. Slippa bli slagen lite sådär i förbigående. Slippa att få vatten, mjölk, whatever "spillt" över kläderna i matsalen eller kafeterian. Jag trodde jag skulle bli fri. Jag trodde jag kunde få börja leva, börja andas. Jag hade fel.

Jag drabbades av depressioner. Och det är där jag är idag, men vet ni. Riktigt såhär illa har det inte varit förut. Jag har inte haft de här nivåerna av ångest förut.

Så ja - jag skriver inlägg om Dagens, tv, böcker och film. Lite lagom glättigt sådär. Jag jobbar på. Men vissa dagar är värre än andra och idag är det riktigt illa.
Idag är en sådan där dag då jag önskar att det där aldrig hade hänt mig. Att jag hade varit en annan än den jag är idag.
Att jag hade fått en chans att vara någon annan.