Jag fattade det synnerligen impopulära beslutet att inte fira min födelsedag i år, vilket möttes både av ilska och besvikelse av berörda parter, utom av den mest berörda parten - mig. Jag var på helspänn hela dagen i rädsla för att någon skulle ha bestämt mig för att fira mig ändå, oavsett hur mycket jag önskade bort sådant. Det finns ju de som tolkar "jag vill inte fira min födelsedag" som "jag hoppas att jag får en överraskningsfest". En överraskningsfest hade inte varit roligt alls, kan jag lova.
Anledningar till att jag inte ville fira min födelsedag:
- Jag ålderskrisar. Känner mig inte alls bekväm i min ålder och mår jävligt dåligt över den. En sådan där sak jag diskuterat med min kurator ett par svängar. Fram tills jag fick den här åldersskrisen trodde jag att sådant bara var fånerier - nu vet jag att det inte är det.
- Vi hade precis firat älskade makens jämna födelsedag och jag orkade helt enkelt inte fira mer. Ville inte baka en enda liten tårtsmula till.
- En del väldigt privata och väldigt känsliga och sorgliga anledningar. Sådana där som jag bara har diskuterat med min kurator för att de kan vara svåra att erkänna ens för sig själv.
- Jag har inte velat fira min födelsedag på flera år, mest gjort det ändå för att det är så man ska göra. Tydligen.
Så jag betackade mig för hurra-rop, presenter, frukost på sängen, födelsedagssånger, grattishälsningar och allt vad det heter. Jag ville ha en vanlig tisdag, och en vanlig tisdag fick jag - om man bortser från att jag var orolig för att min ovilja att fira inte skulle respekteras.
Det trillade in några sms, och jag hittade ett grattiskort i brevlådan. I övrigt var det tyst. Chilipojken försökte truga på mig en femtiolapp för han ville ge mig något, men jag tacka de nej till den och sade att jag skulle bli mycket gladare om han köpte glass till sig själv för pengarna, och det accepterade han.
Jag fick sovmorgon - behövde inte vakna i ottan för att tugga ostmacka och öppna presenter jag ändå inte ville ha. Jag läste hela dagen, tog en tupplur och åt mat som inte jag hade bestämt. Och sedan var dagen slut.
Självklart har det inte utlöpt helt smärtfritt, jag har fått en del glirningar om mitt beslut. Som frågan om man får gratta mig på namnsdagen eller om det också är "förbjudet", lite syrliga kommentarer sådär i förbifarten. Men förhoppningsvis blir inte folk lika förvånade nästa år om/när jag meddelar att jag inte vill fira min födelsedag.
