"Jo, jag mår bra."

Jag svarar så där - att jag mår bra om någon frågar. Eftersom jag vet att när frågan ställs är det det svaret som förväntas. Inte det ärliga, utan något fint tillkammat som inte alltid har med sanningen att göra.
Jag försöker bli bättre på det där dock - vara ärlig mot mig själv. Allt oftare hör jag mig säga att jag "mår okej", och det är ganska nära sanningen. Dagar jag mår dåligt ser jag till att inte träffa någon som kan ställa "Hur är det med dig?"-frågan till mig. Och skulle jag ändå träffa någon en sådan dag är det oftast någon som ändå känner mig så pass väl att jag känner att jag kan vara ärlig i mitt svar. En dålig dag är det ingen risk att jag träffar en gammal klasskompis på stan för en dålig dag är det tur om jag ens kommer ut till brevlådan. En dålig dag svarar jag bara i telefon om det är någon jag känner som ringer.

Jag har precis avslutat en fyra-gångers-kurs som ska vara självstärkande och lära mig att jag - faktiskt - inte har ansvar för andras tankar och känslor. Bara mina egna. Det har dock varit svårt att applicera mina nya kunskaper på verkligheten eftersom jag under kursens gång mest har suttit i mitt soffhörn och läst och glott på tv.
En del i det arbetet kanske kan bli att jag ska sluta tro vad folk vill höra. Att jag när frågan om hur jag mår kommer, kan svara ärligt på den. Och sedan kanske inte bry mig så mycket om huruvida den som får höra "inte så himla bra faktiskt" som svar tar illa vid sig eller inte.
För egentligen - vill man inte ha ett sanningsenligt svar kanske man ska låta bli att ställa frågan?

FredagsFilmen: Into the woods

Julens film från Disney blir visst en musikal med sagotema. Baserad på en musikal med bland annat Stephen Sondheim som skapare, så är det här bäddat för att vara en film som jag kommer bli alla nivåer av lycklig av. Ska ses - så är det bara.

Bildkälla We are movie geeks

En musikalisk twist på de klassiska sagorna. När ett barnlöst par ber en häxa om hjälp att bryta en förbannelse på dem ser häxan sin chans att lära sagofigurerna att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Soundtrack of my life

Florence + The Macine - Heartlines

Oh the river, oh the river it's running free

And the joy, and the joy it brings to me

But I know it'll have to drown me

Before I can breathe easy

And I've seen it in the flights of birds

I've seen it in you

In the entrails of the animals

The blood running through

But in order to get to the heart 

I think sometimes you have to cut through

But you can

Just keep following the heartlines on your hand

Just keep following the heartlines on your hand

Keep it up

I know you can

Just keep following the heartlines on your hand

'Cause I am

On the sea, on the sea and land over land

Creeping and crawling like the sea over sand

Still I follow heartlines on your hand

And there's fantasy, there's fallacy, there's tumbling stone

Echoes of a city that's long overgrown

Your heart is the only place that I call home

I cannot be returned

You can

Just keep following the heartlines on your hand

Just keep following the heartlines on your hand

Keep it up

I know you can

Just keep following the heartlines on your hand

What a thing to do

What a thing to choose

But know in some way I'm there with you

Up against the wall on a Wednesday afternoon

Just keep following the heartlines on your hand

Just keep following the heartlines on your hand

Keep it up

I know you can

Just keep following the heartlines on your hand

'Cause I am

Säsongssammanfattning: Buffy the vampire slayer, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Så har jag då gjort det. Tittat på "Buffy" som ska var en sådan fantastisk serie med en riktig kick ass-tjej i huvudrollen. Full med kvicka one-liners och starka kvinnoporträtt. Och frågan jag ställer mig är - när ska allt detta fantastiska ske?
Kanske beror det på att den här serien kommer 20-årsjubilera om några år och därför är något daterad, men som jag ser det så är det här inte fantastiskt ett enda dugg. Jag kommer titta på några fler avsnitt innan jag bestämmer mig för om den här serien ska avvecklas från mitt tv-tittande eller inte, men jag är inte överdrivet förtjust.

För även om det är Buffy som sätter pålen i de skitfula vampyrerna, så har vägen dit ofta röjts av en man. Alltså är hon en mö i nöd oftare än inte. Utan dessa män som räddar henne hade hon dött redan första avsnittet... Och definitivt i det sista.

De "roliga" replikerna är ofta inte roliga ett dugg. Jag har suttit med skämskudden vid mer än ett tillfälle - per avsnitt. 

Du hänger löst, Buffy.

Bildkälla Fanpop

Favoritavsnitt: 1x07 "Angel". "De tre" försöker döda Buffy men hon räddas av Angel. För att hämnas detta låtsas Darla vara en klasskamrat till Buffy för att komma nära Buffys mamma och avslöja Angels hemlighet. Buffy bestämmer sig för att döda Angel, tills hon får veta sanningen om varför han hjälper henne.

Favoritkaraktär: Willow.

Favoritpar: Passar på den.

Bäst i säsongen: Att det bara var 12 avsnitt? 

Värst i säsongen: What's the point of Cordelia? Superdålig musik. Snurra ett par varv innan man spetsar någon på pålen because of why? 

Och så det superproblematiska i att man ska känna sympati för Xander när Buffy förklarar att hon ser dem som bara vänner. Och att han till och med ber henne ändra sig för att han förtjänar henne efter att ha hjälpt henne. Känns det så väldigt modernt och feministiskt och "stark kvinnokaraktär"? När man vinklar det så att Buffy ska skämmas för att hon inte besvarar Xanders känslor. Fastän att han behandlar Willow som Buffy behandlar honom? Ursäkta mig men här mådde jag faktiskt lite dåligt.

Övriga kommentarer: Edward Cullen skulle döda Buffy direkt. Han skulle hinna slita huvudet av henne ungefär 75 gånger medan hon snurrade runt lite för att spetsa honom på en påle som inte skulle skada honom ens lite grann.

Så. Kan vi släppa den fåniga diskussionen nu? 

Dagens olyckliga tanke

Är det inte konstigt?

Att ibland, när någon säger något snällt om mig. Som när min älskade säger att jag är vacker. Eller min mamma säger att jag är fantastisk. Eller någon av mina vänner säger att jag är smart. Eller bara visar sin uppskattning över mig.
Över mig.
Över min existens.

När de låter mig förstå att jag betyder något.
Att jag är viktig.
Att jag är någon.

Och jag då tänker:
Wow! Vilken fantastiskt människa.
Varför känner inte jag henne?