Anledningen till den där daten, förutom att vi var ömsesidigt förtjusta i varandra, var att vi hade upptäckt ett gemensamt filmintresse och vi hade pratat en del om filmer av Peter Weir. En Weir-film ingen av oss hade sett, men som jag hade inspelad på video, var den smått bisarra historien "The cars that ate Paris", så vi bestämde att vi skulle träffas och se den. Vilket vi alltså gjorde. Fast vi såg kanske inte så mycket för vi var upptagna med att pussas. Så för 16 år sedan idag såg jag "The cars that ate Paris" med min blivande man. Och jag har inte känt att jag vill se den igen faktiskt, för det bästa med den filmen var att den var vår ursäkt att ses.
I den lilla australiensiska staden Paris har man en unik affärsidé. Man orsakar bilolyckor och säljer det man kan rädda från bilvraken. Hit kommer bröderna Arthur och George och utsätts för en sådan olycka som tar Georges liv. Arthur blir dock kvar i staden och får på nära håll se misstänksamheten och det eskalerande våldet i den lilla staden.
Ja... Det här är en mycket bisarr liten sak, och jag dömer ingen som väljer att hoppa över den. Vill man se en bra film av samme regissör, Peter Weir, så kan jag rekommendera "Döda poeters sällskap", "Truman show", "Vittne till mord" och min personliga favorit "Picnic at Hanging Rock". Bland annat.
 |
| Bildkälla IMdB |
Ja... Det här är en mycket bisarr liten sak, och jag dömer ingen som väljer att hoppa över den. Vill man se en bra film av samme regissör, Peter Weir, så kan jag rekommendera "Döda poeters sällskap", "Truman show", "Vittne till mord" och min personliga favorit "Picnic at Hanging Rock". Bland annat.
