Jag gillar att läsa. Så där så jag önskar att man kunde försörja sig på att bara läsa hela dagarna. Och jag är dessutom sådär galen att jag gillar att utmana mig själv - särskilt när det kommer till mitt läsande. Så när jag snubblade över den här lilla raringen till läsutmaning kände jag att ja - det här vill jag göra.
Den enda utmaningen jag känner kan bli lite problematiskt är den om att läsa en bok som utspelar sig i min hemstad. Så om ni kan rekommendera en bok som utspelar sig i Örebro är det bara att tipsa på.
En av punkterna är också helt omöjlig för mig att kryssa i och det är den om att läsa en bok som det var meningen att jag skulle läsa i skolan, men som jag struntade i då. Som sagt - jag gillar att läsa. Som att jag skulle strunta i att läsa en bok...
För två veckor sedan satt vi i ett hus ute i skogen och pratade om Plejadernas senaste val av bok - bland annat. Eftersom vi är allmänt tjattriga av oss hann vi så klart prata om en massa annat också, som vanligt, men boken är anledningen att vi ses så bokprat blir det.
Boken som var vald var "Hundar, hus och hjärtats längtan" av Lucy Dillon. En bok som känns som att den är skriven enligt en mall - det här har vi läst förut. Otaliga gånger. Men eftersom det säljer är det det vi får serverat. Eller nerkört i halsen som det känns som ibland. För seriöst, det blir så tråååååkigt att läsa samma historia flera gånger, bara med olika namn och en lätt skiftning av miljön.
Juliets man Ben dog plötsligt och lämnade Juliet med hunden Minton, ett hus i behov av renovering och en ändlös sorg. De nya grannarna väsnas dagarna i ända, medan Juliet tittar på dag-tv och äter Kit-Kat.
Juliets syster Louise bär på sin egen sorg. Som relativt nybliven mamma lever hon ett till synes perfekt liv, men hon känner sig fast och begår ett misstag som hotar hennes trygga tillvaro.
När Juliet plötsligt blir betrodd med att passa grannskapets hundar, ivrigt påhejad av sin mamma, och grannen Lorcan hjälper henne att renovera huset ett rum i taget, så börjar Juliet kunna leva med minnet av sin man och livet återvänder.
Efter mindre än 100 sidor vet man exakt vad som kommer hända i den här boken, nästan in i minsta detalj. Jag satt och räknade upp fem punkter för Perny som jag var övertygad om skulle hända och jag fick rätt på allihop. Och när en bok är så förutsebar blir det lite tråkigt att läsa. Jag vill gärna bli lite utmanad i min läsning, jag gillar överraskningar och att inte alltid få storyn serverad på ett tårtfat med vispad grädde och maränger och vackert uppskuren frukt. När det blir så här förenklat och tillrättalagt tappar jag sugen på att läsa vidare faktiskt.
Ändå - det var en lättläst historia. Lätt att ta sig in i och lätt att bläddra sig igenom och lätt att glömma efteråt.
Det blev inga höga betyg den här gången och jag var generösast med min 3:a. Medelbetyget hamnade på 2,3. För som sagt - det var inte katastrofalt dåligt, men vi är lite kräsna av oss i min bokcirkel. Vi vill gärna tänka själva också.
Vill ni läsa lite mer om våra, och särskilt Pernys, tankar kring det här med "bokmallar" så rekommenderar jag Pernys egna inlägg om just den här boken.
Låt: "Dark blue" med Jack's Mannequin. Outfit: Röd tröja och jeansblå byxor från HochM. Smink: BB creme från Garnier, blusher från So Susan, ögonbrynsgél från Model co, ögonskugga från Sumita beauty, mascara från Jelly pongpong, läppstift från Idun minerals. Nagellack: Rosebowerfrån A England. Frisyr: Fläta. Doft: Noa från Cacharel. Smycke: Ringarna, äpplehalsband från Modcloth och örhängen med vit cz. Klocka: Min Union flag-Lambretta. Fika: Te och choklad. Middag: Köttfärssås med spagetti. Pryl: Presentpapper. Sysselsättning: Jobbelijobb, veckohandla. Träning: Nej. Kvällsnöje: Ett glas vin eller två och glo på dumburken. Dagens ord: Trevlig Lucia! Att tillägga: Nämen skål då. *höjer glaset*
Med tanke på vad som händer i USA just nu känner jag att jag verkligen vill tipsa om den kommande filmen "Selma". Den handlar alltså inte om Selma Lagerlöf, utan filmen har fått namn efter staden Selma i Alabama i USA.
Den här filmen handlar om marschen mellan Selma och Montgomery 1965 för att få fler färgade amerikaner att våga registrera sig för att rösta, något som de via i maktposition försvårade. Det rörde alltså något som vi här i Sverige tycker är så självklart som att få rösta oavsett vilken färg man har på huden.
Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen marscherar från Selma till Montgomery och förändrar USA för alltid.
Det är så lätt att glömma bort att det faktiskt fortfarande pågår ett stort förtryck av färgade människor i USA. Ett förtryck som den senaste tiden har märkts särskilt i de uppmärksammade fallen om Mike Brown och Eric Garner som båda dödats av polismän i tjänst, där fallen inte ens går till domstol. När det gäller Garners fall finns det till och med videobevis - den enda som åtalats där är mannen som filmade, ett äldre fall av olaga vapeninnehav.
Det är skrämmande att vi inte kommit längre som människor att vi inte kan se förbi vilken pigmentering vi har på huden innan vi blir bedömda. Och här är grejen - jag är vit som ett spöke, jag tycker att alla liv är viktiga oavsett hudfärg, religion, könstillhörighet eller sexuell läggning. Det finns de som inte tycker att alla ska behandlas lika och sådana människor skrämmer skiten ur mig.
Men när jag set att vita försöker kapa hashtaggen #blacklivesmatter och göra om den till #alllivesmatter så blir jag lite sur. För jo - självklart spelar alla liv en roll, men det är inte jag som vit som riskerar livhanken om jag har på mig en huvtröja och går mot röd gubbe. Eller går runt med en leksakspistol i en park. Eller säljer cigaretter styckvis. Då är det inte tal om att skjuta först och fråga sedan. Lite som vilda västern, som älskade maken uttryckte det. Så jo - det är #blacklivesmatter som gäller. Vi vita kan gott ta ett steg tillbaka och inte komma med "men inte alla vita" för då blir vi en del av problemet. Det här är en fråga för de färgade för det är de som får uppleva rasismen. Jag kan inte föreställa mig deras problem. Men jag kan visa förståelse, jag kan stötta och jag kan ta ett steg tillbaka och utbilda mig själv.
Och jag kan välja att inte rösta på ett parti som baserar hela sin ideologi på att alla inte passar i vårt samhälle.
Nu blev jag ganska politiskt i det här filminlägget, men det här är en sak jag har gått och varit skrämd av ett tag. Att vi tydligen inte rör oss framåt utan att vi fortfarande är kvar i ett segregerande samhälle. Att vi inte lärt oss något av historien. Sorgligt.
