FredagsFilmen: Varje gång jag ser dig

Jag har precis sett den kortfilm som dagens FredagsFilm är baserad på. "Varje gång jag ser dig" är en brasiliansk film som från början var 17 minuter lång, men som blev så populär att man gjorde den till en fullängdsfilm. Så kan det gå!

Bildkälla Onyanserat

Leonardo är blind sedan födseln och har levt ett skyddat liv med sin familj och bästa vännen Giovana. En dag börjar Gabriel i deras klass och de tre blir snart nära vänner. Leo känner att han vill ha ett friare, mer oberoende liv. Helst tillsammans med Gabriel, som han finner sig utveckla mer än vänskapliga känslor för.

Och så klart en länk till kortfilmen som startade det hela.
Jag har förresten hört rykten om att "Varje gång jag ser dig" skulle gå på Netflix just nu - jag har inte Netflix själv så jag kan inte bekräfta detta, men om det stämmer så kanske du har tur och fredagsnöjet fixat.

Säsongssammanfattning: Shameless, säsong 5

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Efter lite påskledigt från tv-tittande så har jag så kommit igång igen. Igår tittade jag klart på säsong 5 av "Shameless". Det är klart med en sjätte säsong och med tanke på vilka satans cliffhangers jag utsattes för så är det en jädra tur. Tråkigt bara att jag måste vänta till januari 2016 innan jag får veta hur det går, särskilt som vissa skådespelare tydligen twittrat om att de inte vet om de kommer medverka nästa säsong. Det kan vara så att jag kommer vara väldigt bister nästa januari alltså.

Men nu sammanfattar vi lite om säsong 5, och det är spoilervarning galore under bilden.

Bilkälla Screen crush

Favoritavsnitt: 5x03 "The two Lisas". Ian har en manisk period. Lip försöker övertyga  Mandy att inte flytta, men misslyckas. Sheila vill sälja huset, något som Frank inte vill höra talas om.
5x12 "Love songs- in the key of Gallagher". Ian har sluppit ur fängelset och rymt med Monica. Gus kommer tillbaka och Fiona behöver fatta ett beslut om sitt äktenskap. Debbie vill bilda familj med Derek.

Favoritkaraktär: Har haft problem med alla den här säsongen, till och med älskade lilla Ian. Men jag väljer honom som säsongsfavorit i varje fall.

Favoritpar: Ian och Mickey är ju mitt otp i den här serien så NEJ! Tycker verkligen inte om hur det slutade där. Och så säger jag bara stackars Gus om hans och Fionas äktenskap. Gallagher-barnen har helt klart en totalt snedvriden uppfattning om kärlek.

Bäst i säsongen: Att den porträtterar både det fina och det fula. Det händer så mycket tråkigt den här säsongen att det känns konstigt att säga att det var fint att se relationen mellan Frank och Bianca, hur han tog hand om henne. För seriöst - vi pratar om Frank här. Inte direkt en mönstermänniska.

Värst i säsongen: Sammi. Herrjösses vilken galning till människa! Spärra in eländet! Får nästan Monica att verka normal och jag var verkligen inte glad att återse henne heller.

Övriga kommentarer: Det här har varit en ganska ojämn säsong och det har hänt så mycket elände och det fortsätter hända så mycket elände. Man känner lite av att Gallagher-syskonen förtjänar en break, men de försätter sig i den ena dumma situationen efter den andra. Och jag är så ledsen över att de aldrig kan få något att hålla utan att de hela tiden raserar saker. Men med tanke på deras uppväxt är det kanske inte så konstigt.

Två recept som egentligen inte är några recept

Mat är fina grejer det. Ibland har man dock kanske lite brådis och då kan det vara bra med ett par ess i rockärmen, sådana där superlätta och supersnabba maträtter som smakar smaskens. Som pizza och pekinganka. Fast utan att vara pizza eller pekinganka, bara inspirerade därav.

Knäckepizza

Precis vad det låter som. Blanda tomatpuré med en skvätt olivolja och lite oregano i en skål, salta och peppra om du vill - jag brukar hoppa över det. Bred tomatröran på knäckebröd av valfri storlek och släng på vilken pizzatopping du vill. På den här är det ost, skinka, salami och basilika.

Grädda i 225 grader 5 minuter eller aningen mer. Passa noga för steget mellan vackert guldbrun ost och vidbrändt knäckebröd kan vara kort har jag märkt. 

Bryt pizzan i portionsbitar och ät, här serverades den som en enkel lunch tillsammans med lite äppleklyftor.

Absolut-inte-Pekinganka

Har man bara kycklingfilé är det här supersnabbt och gott. Längtar redan till nästan gång.
Skär kycklingfilé i mindre bitar, kycklinglårfilé är godast, men bröstfilé duger det med. Salta och peppra och stek i lite olja. Mot slutet av stekningen tillsätter man lite honung och lite sesamolja.
Klart att servera med uppvärmda tortillas, sesamfrön och hoisinsås att ringla över. Här tycker jag även att det är supergott med strimlad purjolök och gurka och jag tror minsann att det hamnat lite sriracha på min också.

Säsongssammanfattning, True blood, säsong 7

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Ännu en avslutad säsong som innebär avslutning på hela serien. "True blood" visade sina sista avsnitt sommaren 2014, och i min tv-soffa upplevde jag dem igår. 

För mig som även läser böckerna blev det stundtals förvirrande så det var bara att försöka släppa de få kopplingar som fortfarande finns. Ska man hårdra det så stämmer namnen men inte så värst mycket mer. Så kan det gå när karaktärer som det tas död på eller som utvecklas till riktiga elakingar i böckerna blir publikfavoriter. 

De första fyra säsongerna av "True blood" har varit de bästa och sedan har det gått lite på halvfart, så mig gör det ingenting att det tog slut nu och jag känner mig nöjd. Säcken knöts ihop på ett bra och trovärdigt sätt - alla klarar sig inte och för vissa går det illa medan det för andra går bra. Karma och sådant där. Händer även vampyrer tydligen.

Bildkälla HitFix

Favoritavsnitt: 7x10 "Thank you". Det hade väl varit illa om inte serieavslutningen hade varit det bästa, där vi får veta hur det går och ta ett ordentligt farväl. I vissa fall lite mer farväl än i andra. Kanske föll en och annan tår.

Favoritkaraktär: Jag är fortfarande väldigt förtjust i Lafayette och Pam. Nöjer mig så.

Favoritpar: Lafayette och James, Jessica och Hoyt.

Bäst i säsongen: Att grejen med hep v-vampyrerna ganska snart var avklarat så man kunde ägna resten av säsongen att knyta ihop säcken sådär rejält och bra.

Värst i säsongen: Jag har ganska svårt för de nostalgiska tillbakablickarna som genomsyrade den här säsongen. Tråkigast var Bills tillbakablickar, roligast var Pams som centrerade sig kring Ginger.

Övriga kommentarer: Hej då Bon Temps.

Snögloben av Amanda Hellberg

Jag gillar Amanda Hellbergs böcker, särskilt de om Maja Grå, av den enkla anledningen att jag tycker väldigt bra om Amandas sätt att skriva. "Snögloben", som är den fjärde boken om Maja Grå, är inte den bästa i serien men inte heller den sämsta. Den hamnar någonstans i mitten. Min Maja Grå-favorit är "Tistelblomman" - fast jag tycker man ska läsa allihop och i kronologisk ordning. De är ganska korta och lättlästa så det är inga problem

Maja Grå har precis blivit klar med utbildningen inom polisens speciella insatsstyrka när hon och hennes kollegor kallas till Wytham Hall utanför Oxford. Det enda de vet är att en man funnits död under ett bröllop. De finner sig snart insnöade på godset och Maja känner ett starkt obehag i den underliga miljön.
Fallet visar sig ha likheter med flera olösta mord som påverkar Maja på ett mer privat plan. Frågan är om hennes syner kan bringa klarhet i mordgåtan och ge hennes älskade frid.

Böckerna om Maja Grå är som ett mellanting mellan en klassisk deckare och en skräckroman, något som blivit lite av ett signum för Amanda Hellberg. Jag gillar det mycket, men då jag är mer förtjust i skräck än i deckare så hade jag föredragit om det hade varit ännu mer av skräcken och de övernaturliga elementen. Slutet var också lite av en besvikelse och kändes hastigt påkommet och inte så bra förklarat. Boken hade gärna fått vara lite längre och mer förklarande, nu kändes det nästan som ett abrupt avslut på en väl uppbyggd gåta.
Mitt betyg blev 3/5 och mycket av det beror alltså på det smått poetiska sättet Amanda Hellberg skriver på. Miljöerna och personerna är väl uppbyggda med enkla medel och korta meningar.

Jag har parkerat bilen på en sidogata och börjat gå uppför backen som leder hem. Några ensamma snöflingor singlar mot marken, och jag känner hur kylan nyper lite extra i kinderna. Det är skönt att sträcka på benen efter körningen, men ju närmare jag kommer, desto mer saktar jag in på stegen. Jag är inte ens medveten om det själv till en början.
Fy fan, tänker jag. Så långt har det alltså gått, att jag inte ens vill hem till honom.
Den småsjaviga puben på hörnet har haft sitt julpynt upp i ett par veckor redan, luggslitet glitter och blinkande ljusgirlanger i grälla färger, men just nu ter den sig oändligt mycket mer inbjudande än det som väntar mig där hemma.