Nu har alla betyg kommit in till den senast lästa boken för Plejaderna, den av mig valda "Enzo och konsten att köra fort i regn" av Garth Stein. Eller som den heter i original, "The art of racing in the rain" - en titel som jag tyckte var så vacker att jag ville läsa boken. Så jag valde inte boken utifrån sitt omslag utan utifrån sin engelska titel, och jag är förvånad över mitt val.
För det här var inte den lite småputtriga bok jag trodde att det skulle vara, något i stil med en sådan där mall-bok, fast med en oväntad berättare. Jag åkte känslomässig berg-och-dal-bana med den här och samma sak hände med alla andra betygsgivare - utom en. Så ja, vi tyckte så otroligt lika om "Enzo" tills vi inte gjorde det längre.
Enzo är inte som andra hundar och det vet han. Han tänker och känner på ett nästan mänskligt sätt och är fast övertygad om att han i nästa liv kommer nå hund-Nirvana - att återfödas som människa. Enzo bor med sin husse Denny, en skicklig racerförare, och tillsammans med honom ser de olika billopp på tv och Enzo lär sig allt om hur man kör bil, kunskap som kan appliceras över på livet.
Denny träffar Eve och snart upptäcker Enzo att det inte bara är han och Denny längre, utan Eve och deras dotter Zoe som också behöver Enzo, vissa mer än andra. När Eve blir sjuk ändras den trygga tillvaron, och Enzo kan bara se på när livet rämnar omkring Denny. För vad kan en hund göra annat än iaktta?
Jag köpte totalt att det var en hund som berättade den här historien. Allt vi får veta får vi nämligen veta genom Enzos ögon, och det är hans känslor för människorna omkring honom som vi får ta del av. Han älskar Denny och Zoe, är mer avvaktande för Eve och nästan alla andra struntar han i - för det mesta.
Det är alltså genom en mycket mänsklig hund vi får ta del av de stora tragedierna i Dennys liv. Saker som händer som Enzo inte kan påverka, inte kan vittna om, inte kan varna för. För Enzos uppgift är att göra Denny lycklig. Och kanske utkräva en och annan hämnd på de som gör Denny illa.
Jag sa något om en känslomässig berg-och-dal-bana, eller hur. För jag skrattade, jag var arg, jag var bekymrad, jag grät, jag kastade boken ifrån mig i vredesmod för att sedan snabbt plocka upp den och klappa på den. Jag blev berörd ända in i minsta lilla vrå av min själ.
Jag har inte egen hund, men den av oss Plejader som har det kände också hon väldigt starkt för denna berättelse och det känslomässiga bandet mellan människa och hund. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka under vår träff, så vi bestämde raskt att det behöver man inte. En av deltagarna hade blivit så arg på en sak i boken att hon var tvungen att lägga den ifrån sig under ett dygn innan hon kände att hon kunde fortsätta. Så jo - det här var en bok som berörde.
Alla vi som deltog på träffen gav den här boken 5/5 i betyg och väldigt länge såg det ut som att det skulle bli ett nytt medelbetygsrekord i Plejaderna. Så kom då sista betyget in och det blev 3/5 och "Enzo" delar sitt medelbetyg 4,6 med förra årets favorit "
Livet efter dig" av Jojo Moyes - delat rekordbetyg alltså. Jag vill dock påpeka lite skrytsamt att "Enzo" har fått flest 5:or i betyg hittills i Plejadernas historia. Känner mig äckligt nöjd över det.
Det avvikande betyget kom för att den inte riktigt hade infriat förväntningarna - vissa hade nämligen läckt lite på FB om sin läsupplevelse. Och får man inte de förväntade känslorna infriade så blir det kanske mer besviket än bra. Det ansågs dessutom att berättelsen kanske gått lite väl fort fram i vissa delar där det gärna hade önskats fördjupning. Jag personligen kanske inte riktigt håller med, men jag kan se varifrån den kritiken kommer.
"Väldigt försiktigt. Som om du har äggskal under pedalerna och inte vill att de ska gå sönder", säger Denny alltid. "Det är så man kör i regnet."
När vi tittar på video tillsammans - något som vi har gjort ända sedan den första dagen jag träffade honom - förklarar han sådana här saker för mig. För mig! Balans, förutseende, tålamod. Allt detta är av yttersta vikt. Perifert seende, att se saker som man aldrig har sett förut. Kinestetisk förnimmelse, att köra på känsla. Men det som jag alltid har tyckt bäst om är när han talar om att inte ha något minne. Inget minne av saker som han har gjort bara sekunder tidigare. Varken bra eller dåliga. Minne är nämligen tid som viker sig tillbaka om sig själv. Att minnas är att kasta loss från nuet. För att nå någon som helat framgång inom bilsporten får en förare aldrig minnas.
