"Odysséen" av Homeros

Om det nu verkligen fanns någon Homeros, men nu är det Homeros som tillskrivits både "Iliaden" och "Odysséen" så då kör vi väl på det.
Utgåvan jag har är gjort på uppdrag av Svenska Akademien, och innehåller den klassiska översättningen av Erland Lagerlöf. Kanske en aning gammaldags i språket, men fullt begriplig.

Bildkälla Goodreads

Berättelsen om Ulysses (Odysseus) svårigheter att ta sig hem från kriget. 10 år efter krigsslutet så lyckas han så äntligen, men en massa list och gudars och gudinnors hjälp, att återse Ithaka som han lämnat 20 år tidigare.
Han har då råkat ut för cykloper, havsvidunder, dragit på sig ilska från Poseidon och Eos och hamnat i klorna på Kirke som gillar att förvandla karlar till grisar och Kalypso som vill ha honom till man.
Hemma på Ithaka lider hans hustru Penelope  och hans son Telemachos i konungens frånvaro. Huset invaderas av friare som vill ha Penelope till hustru (och komma åt titeln). De vägrar att ge sig av utan tär istället på husets resurser genom att äta sig igenom boskapen och dricka upp vinet.
Men man bråkar inte med en sådan som Ulysses...

Berättelsen är säkert redan bekant, att nosa lite på Homeros verk brukar kunna ingå i svenskaundervisningen när man pratar om litteraturhistoria, och det är också där denna saga har sin plats.

Min plan var att jag skulle läsa "Odysséen" och "Iliaden" som mina långläsningsböcker under november och december. Jag märkte dock snabbt att det ofta inte tar så mycket längre tid att läsa en sång (som kapitlen heter här) än att läsa givet antal sidor, så jag beslöt mig för en sång om dagen på båda böckerna i stället. Jag har alltså redan börjat på "Iliaden" (som har längre sånger, märkte jag) då varje bok innehåller 24 sånger.

Det märks att texterna är baserade på en muntlig tradition då de är nedskrivna i versmåttet hexameter. Det är ett versmått som ofta användes i så kallade epos, som berättade en lång historia. Det tar en liten stund att ställa om hjärnan till hexameter-rytmen, men när den väl är där går det nästan överraskande lätt att läsa. Den vana poesiläsaren har säkert mycket lättare att hitta takten. Så nej, jag tycker inte att det var värst svårläst, trots det ovana versmåttet och det gammaldags språket.
Det som eventuellt stoppade upp läsningen var det eviga uppradandet av namn, och det duger minsann inte bara med tilltalsnamn, utan det ska gärna påpekas vem som var pappa och någon liten käck beskrivning. Telemachos är "den vettige yngling", gudinnan Athena är "strålögd" och så vidare. Dessutom är det en massa repetitioner. Stor del av det sista kapitlet är en resumé av vad jag redan läst. På så sätt märks också den muntliga traditionen av. Stundtals kan det kännas långt och lite tjatigt, men jag är ändå glad att jag nu har läst "Odysséen" i sin helhet och i en mycket noggrann och bra översättning.

Mitt betyg på "Odysséen" blev 3/5.

Egentligen bör en kanske läsa "Iliaden" först, eftersom händelserna där föregår händelserna i "Odysséen". Det var även min plan. Men så drog bokleveransen ut på tiden, och blev till och med uppdelad, och då var det "Odysséen" jag fick först. "Iliaden" hann komma, men då hade jag redan bestämt mig så så fick det bli. Samt att jag har varit lite extra förtjust i "Odysséen" sedan jag var liten, och var och såg en pjäs om Odysseus irrfärder. Kunde nästan se scener från den pjäsen för mitt inre när jag läste, så man kan lugnt påstå att den gjorde ett starkt intryck på lilla Jenny

Bujo för december

Jag tycker att 2018 har gått väldigt fort, snart är vi redan på årets sista månad. En månad som präglas av födelsedagar och jul. För mig som älskar julen var det inte alls svårt att sätta jultema på mina bullet journal-sidor. Tog upp färgerna från den valda washitepen, så temat för december är juligt, rött och grönt.

Inleder med min månadsöversikt. Glömde lite bort att året slutar med en måndag, så nyårsafton fick en egen liten hörna att hänga på, annars hade det inte fått plats.

Decembers sida att minnas nagellacken och böckerna på. Ja, och filmer och bloggplaner. Just de där sista kommer få stryka på foten till nästa år, då jag har andra planer för just de kategorierna. Men det visar jag sedan när jag har lagt upp min nya bullet journal. För en sådan blir det - en orange, med pen loop.

Kassabok och "dagbok". Det är lite så det har blivit med mina en rad om dagen-anteckningar. Något litet om dagen som gått.

Vanor, humör och månadens bok. Kollar man noga så ser man att jag planerar att läsa två böcker i december. Jag räknar med att ha läst ut "Ililaden" till 18 december och sedan plocka upp fortsättningen på "Ofedsår" som jag läste i oktober. "Den oövervinnerlige" är dock mastodonttjock, så för att inte tröttna totalt har jag lovat mig själv att jag får sprida ut den ända till sista februari nästa år. Då blir det lite mer hanterbara 11 sidor om dagen att läsa om 1600-talet, och det borde jag fixa utan större problem.

Och till sist, ett veckouppslag. Är inte helt klar med dem, men lite så här ser de ut. Det ska in någon text eller bild i den där tomma rutan bara, och så har jag en vecka kvar att måtta upp. Men det kan jag göra imorgon.

"Metro 2035" av Dmitrij Gluchovskij

Ännu en bokserie att lägga till handlingarna. "Metro 2035" är den avslutande delen i en trilogi som började med "Metro 2033". Gissa vad boken i mitten heter...

Bildkälla Goodreads

Böckerna utspelar sig dryga 20 år efter att en kärnvapenkatastrof utplånat allt liv på jorden. Kvar i Moskvas tunnelbanesystem, Metron, lever en människospillra kvar.
Där jäser konflikterna mellan olika falanger, och allt blir värre när en röta drabbar svampodlingarna och en svältkatastrof hotar.
Alla tror dock inte att det bara är i Moskva det finns överlevande. Kanske har någon överlevt någon annanstans? Artiom, som redan räddat Metron från undergång en gång, är helt övertygad om att det finns fler överlevare. Varje dag beger han sig till ytan för att försöka få radiokontakt med någon mer dräglig boplats. Men etern är tyst.

Även om det till viss del var ett öppat slut på den här boken så hoppas jag att det är över nu. Jag orkar inte riktigt med en "Metro 2036" känner jag. Jag har nämligen haft ganska tråkigt med den här boken. Dels uppskattar jag inte alls sättet den är skriven på. Det påminner mig om Hemingway, och jag gillar inte hans stil heller. Bland annat inleds hela boken med en dialog, där vi inte får veta vilka de olika personerna i samtalet är. Dialoger, både mellan en eller flera personer och inre sådana, är rikligt förekommande. Nästan lika vanligt som det evinnerliga traskandet mellan olika stationer för att luska ut saker eller avslöja saker. Och alla dessa namn! Fullkomliga namn (både för- och efternamn), smekformer på dessa och regelrätta smeknamn. En och samma person kan kallas vid tre olika namn, och jag orkar inte riktigt försöka hålla isär dem efter ett tag. (Just det rikliga användandet av namn i olika form har jag ofta jobbigt med när jag läser ryska böcker.)
Jag kallade den här boken för en Sisyfos-bok när jag diskuterade den med älskade maken. Vår hjälte, Artiom, jobbar hela tiden med att få svar på sina frågor och varje gång när han är nästan där, så ramlar han tillbaka till ruta ett igen. Han kan nå långt fram, men drabbas hela tiden av den ena underliga motgången efter den andra. Det blir en aning repetitivt, med andra ord.
Temat med böckerna är som hämtat ur den grekiska mytologin och klassisk grekisk litteratur, till och med kallas en av de viktigare karaktärerna för Homeros. För mig som samtidigt långläser "Odysséen" är det omöjligt att inte dra paralleller mellan Artioms vandringar i Metron och Odysseus försök att ta sig hem till Ithaka.
Det går att dra alla möjliga paralleller och slutsatser av de här böckerna, och de bjuder på intressanta samtalsämnen. Men! Där bok 1 i varje fall var lite småspännande, så känns bok 3 bara som traggel och elände. Jag orkar inte mer, var en ganska vanligt förekommande känsla. Jag funderade till och med på att lägga undan boken, men envis som jag är läste jag vidare. Även om det tog emot ibland och tog väldigt lång tid.

Mitt betyg på "Metro 2035" blev 1,5/5. Äskade maken gav den en trea.

Tre tomma no. 70

Har massor av slattar så här töms det grejer vill jag lova.

Kicks. Instant treatment. Glowing beauty. Exfoliating & tingling mask.
Jag tror att det här är tub nummer fyra av den här masken som jag har använt upp. Vilket i så fall betyder att det är tub nummer fem jag precis har öppnat. En favorit, med andra ord.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Atrix. Intensive protections creme. With camomille.
Favorithandkrämen. Den här gången tog den slut i badrummet.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Corpore sano. Crystal deodorant. Aloe vera.
Hade jag inte tappat den här i handfatet så att "saltstenen" i den gick sönder, så hade den antagligen räckt längre än de dryga 7 månader jag använde den. En sådan där kristall som man blöter en aning och sedan drar runt i armhålan. Då den klarade av den alldeles utomordentligt varma sommaren utan att göra mig alltför stinkande, så anser jag att det här är en bra grej. Så pass bra att jag köpt den igen. Den sista på hyllan var den då, men jag hoppas att den inte utgått när jag behöver en ny lagom till nästa sommar eller så.
Plaståtervinning
Betyg 4,5/5

Säsongssammanfattning: Stranger things, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Fast det kanske är onödigt att det säga det ↑ den här gången, eftersom det känns som att jag är sist på bollen att se andra säsongen av "Stranger things". Nu är det gjort - äntligen.

Händelserna i säsong 2 utspelar sig ett drygt år efter där säsong 1 slutade. Lagom till Halloween kastas vi in i handlingen och händelserna i Hawkins, Indiana igen. Allt är inte direkt frid och fröjd.

Bildkälla Nerdist

Favoritavsnitt: Alla nio avsnitten var bra, men avsnitt sju "The lost sister" var minst bra. Mest för att det stoppade upp händelserna i Hawkins, men jag gårmed på att det var viktigt för Elevens utveckling.

Favoritkaraktär: Eleven. Och Steve? Vem kunde tro det? Samt, var det bara jag (och Dustin) som tyckte litegranna om Dart?

Favoritpar: Njä...

Bäst i säsongen: De har verkligen lyckats få till fantastiska skådespelare i barnrollerna. Jag är helt tagen av deras prestationer. Särskilt Millie Bobby Brown (Eleven) och Noah Schnapp (Will) fick mina känselspröt att vibrera.

Värst i säsongen: Wills frisyr. Så bra är det alltså.

Övriga kommentarer: Fast ändå. Den här säsongen var inte lika bra som den första, så är det ju. Jag ser ändå mycket fram emot den tredje säsongen, som kommer någon gång under 2019.