 |
| Bildkälla Goodreads |
På Olympen betraktar gudarna det som sker, och blandar sig i skeenden allteftersom deras välvilja skiftar. Det blir ofta en strid både mellan gudars vilja och männen på slagfältet.
"Iliaden" berättar inte om början på kriget, eller slutet. Vi vet att kriget snart ska ta slut då det är på det nionde året i den här berättelsen, och kriget varade i tio år. Men det tar alltså inte slut i den här boken. Det är lite av en slice of life mitt i brinnande krig, eller slice of slagfält om man hellre vill det.
Den som väntar på en viss trähäst (räcker upp handen), väntar förgäves.
Det är en salig röra av namn, lite som vanligt, och jag hade stundtals svårt att hålla isär alla dessa män och vilken sida de stred på. Viktigast att veta är väl att Achilles, Agamemnon, Patroklos och Ulysseus slåss med achaierna och Menelaos för att hämnas på Paris som stal Menelaos hustru Helena (och förolämpade ett gäng gudinnor på köpet). Bland trojanerna utmärker sig främst Paris bror Hektor (Paris är en ganska feg rackare, även om han är snygg).
"Iliaden" har också en större mängd av gudar och gudinnor som lägger sig i striderna. Achilles morfar är Poseidon, och hans mor är en gudinna, så det är kanske inte så konstigt att gudar och gudinnor har ett intresse av just den här striden. Jobbigt nog håller dock olika gudar på enskilda män i striderna, så det förekommer en del räddande av män som egentligen kanske borde ha strukit med där och då.
Det är också mest strid och dödande i den här boken, blandat med lite inbördes osämja. Större delen av boken står Achilles helt utanför striderna då han och Agamemnon blivit osams - över en tjej. Det är mycket det där med att stjäla varandras kvinnor, och jag finner kvinnosynen i den här boken ganska vidrig. Saker att köpslå med, det är vad kvinnor reduceras till. Tycker mig även kunna skönja att Helena inte är så himla förtjust över att Paris gifte sig med henne, när hon redan var gift med Menelaos. Inte alls en så romantiskt kärlekshistoria som man kan tro. Mer kidnappning, tvång och möjligen en uns av Stockholmssyndrom. Inte bara Helena utan vissa andra kvinnor också, som får en aldrig så liten röst i den här berättelsen. Men det är det nog meningen att vi ska strunta i.
Åter till slagfälten då, eftersom det är där vi spenderar den mesta tiden. Blodet flyter, så kan vi väl säga. Det är ett evinnerligt beskrivande av hur män får en lans stucken här och där i kroppen, var den går in, var den går ut, hur mycket den skadar. Det har varit mycket tarmar, nedblodade hjärnor, ögon som faller ut, avskärande av senor och pilar både här och där. Hämnd på hämnd på hämnd. Ofta får vi även en liknelse också, så det är många lejon som tar oskyldiga små lamm, eller som blir jagade av jägare och försvarar sig.
Det är inte alltid roligt att läsa "Iliaden". Jag zonar ut flera gången i sörjan av namn, släktled, blod och äckel och slaktade djur. Gudars intriger är det mest intressanta att läsa om. Jag känner mig snuvad på ett slut. Jag hade velat nå krigsslutet, fått med den där trojanska hästen, men jag blir utan.
"Odysséen" är den bättre av de två böckerna på den punkten, för att den har ett tydligt mål som uppnås. Här står det mest och trampar på stället, känner jag. Jag är dock inte missnöjd med att ha läst "Iliaden", men så här med facit i hand så önskar jag att jag hade stått fast vid min ursprungsplan och läst den spridd över en månad snarare än en sång om dagen.
Mitt betyg på "Iliaden" blev 2/5. Den var okej, jag är glad att jag har läst den i sin helhet, men jag hade inte jätteroligt under läsandets gång.
