Soundtrack of my life

Florence + The Macine - Heartlines

Oh the river, oh the river it's running free

And the joy, and the joy it brings to me

But I know it'll have to drown me

Before I can breathe easy

And I've seen it in the flights of birds

I've seen it in you

In the entrails of the animals

The blood running through

But in order to get to the heart 

I think sometimes you have to cut through

But you can

Just keep following the heartlines on your hand

Just keep following the heartlines on your hand

Keep it up

I know you can

Just keep following the heartlines on your hand

'Cause I am

On the sea, on the sea and land over land

Creeping and crawling like the sea over sand

Still I follow heartlines on your hand

And there's fantasy, there's fallacy, there's tumbling stone

Echoes of a city that's long overgrown

Your heart is the only place that I call home

I cannot be returned

You can

Just keep following the heartlines on your hand

Just keep following the heartlines on your hand

Keep it up

I know you can

Just keep following the heartlines on your hand

What a thing to do

What a thing to choose

But know in some way I'm there with you

Up against the wall on a Wednesday afternoon

Just keep following the heartlines on your hand

Just keep following the heartlines on your hand

Keep it up

I know you can

Just keep following the heartlines on your hand

'Cause I am

Säsongssammanfattning: Buffy the vampire slayer, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Så har jag då gjort det. Tittat på "Buffy" som ska var en sådan fantastisk serie med en riktig kick ass-tjej i huvudrollen. Full med kvicka one-liners och starka kvinnoporträtt. Och frågan jag ställer mig är - när ska allt detta fantastiska ske?
Kanske beror det på att den här serien kommer 20-årsjubilera om några år och därför är något daterad, men som jag ser det så är det här inte fantastiskt ett enda dugg. Jag kommer titta på några fler avsnitt innan jag bestämmer mig för om den här serien ska avvecklas från mitt tv-tittande eller inte, men jag är inte överdrivet förtjust.

För även om det är Buffy som sätter pålen i de skitfula vampyrerna, så har vägen dit ofta röjts av en man. Alltså är hon en mö i nöd oftare än inte. Utan dessa män som räddar henne hade hon dött redan första avsnittet... Och definitivt i det sista.

De "roliga" replikerna är ofta inte roliga ett dugg. Jag har suttit med skämskudden vid mer än ett tillfälle - per avsnitt. 

Du hänger löst, Buffy.

Bildkälla Fanpop

Favoritavsnitt: 1x07 "Angel". "De tre" försöker döda Buffy men hon räddas av Angel. För att hämnas detta låtsas Darla vara en klasskamrat till Buffy för att komma nära Buffys mamma och avslöja Angels hemlighet. Buffy bestämmer sig för att döda Angel, tills hon får veta sanningen om varför han hjälper henne.

Favoritkaraktär: Willow.

Favoritpar: Passar på den.

Bäst i säsongen: Att det bara var 12 avsnitt? 

Värst i säsongen: What's the point of Cordelia? Superdålig musik. Snurra ett par varv innan man spetsar någon på pålen because of why? 

Och så det superproblematiska i att man ska känna sympati för Xander när Buffy förklarar att hon ser dem som bara vänner. Och att han till och med ber henne ändra sig för att han förtjänar henne efter att ha hjälpt henne. Känns det så väldigt modernt och feministiskt och "stark kvinnokaraktär"? När man vinklar det så att Buffy ska skämmas för att hon inte besvarar Xanders känslor. Fastän att han behandlar Willow som Buffy behandlar honom? Ursäkta mig men här mådde jag faktiskt lite dåligt.

Övriga kommentarer: Edward Cullen skulle döda Buffy direkt. Han skulle hinna slita huvudet av henne ungefär 75 gånger medan hon snurrade runt lite för att spetsa honom på en påle som inte skulle skada honom ens lite grann.

Så. Kan vi släppa den fåniga diskussionen nu? 

Dagens olyckliga tanke

Är det inte konstigt?

Att ibland, när någon säger något snällt om mig. Som när min älskade säger att jag är vacker. Eller min mamma säger att jag är fantastisk. Eller någon av mina vänner säger att jag är smart. Eller bara visar sin uppskattning över mig.
Över mig.
Över min existens.

När de låter mig förstå att jag betyder något.
Att jag är viktig.
Att jag är någon.

Och jag då tänker:
Wow! Vilken fantastiskt människa.
Varför känner inte jag henne?

Veckans vego: Bakat ris med halloumi

Nu har jag läst mig hungrig igen. Och googlat fram ett recept och gjort om det igen. Det blev så sagolikt gott att min glupska min här nedan är ganska långt ifrån sanningen om hur jag åt det. Jag slevade i mig. Så gott att det borde komma med varningstext, för det är ju inte bantarmat direkt det här. Men hur kul är å andra sidan bantarmat? Nä, just det.

Laktovegetariskt. Originalreceptet jämför det här med att krypa in under ett fluffigt duntäcke - comfort food at it's finest.

Cheesy baked rice

1 medelstor purjolök, noga sköljd och sedan strimlad
1 liten gul lök, finhackad. Eller en shalottenlök som jag använde.
3 klyftor vitlök, finhackade
smör eller olja
salt och svartpeppar
3 dl basmatiris
5 dl grönsaksbuljong
2 dl vispgrädde
2 dl riven ost med lite sting i, jag använde cheddar.

Smält smöret/värm oljan och fräs alla löksorterna i fettet. Salta och peppra och rör ofta tills löken mjuknat men inte brynts, cirka 7 minuter.
Rör ner riset så att det täcks av löksmöret. Tillsätt buljongen och grädden och sjud riset på låg värme under omrörning några minuter.
Ta av riset från värmen, rör ner hälften av osten i riset och häll sedan ner det i en smord ugnsfast form, jämna till ytan så att riset blir slätt.
Täck formen med aluminiumfolie och baka riset i 175 grader varm ugn tills det mesta av vätskan absorberats, cirka 30 minuter.
Ta av folien, strö över resterande ost och gratinera färdigt rätten tills riset är klart och ytan är gyllene, 15-20 minuter.

Vi åt som sagt det här med halloumi för att få en vegetarisk måltid, men jag kan bara gissa hur gott det här skulle vara med en bit kött eller kyckling.

Förresten - VARNING utfärdas! Det är lätt att äta för mycket...

Fars dag

Idag är det Fars dag. Jag har ätit lunch hos min pappa och mamma, fikat lite, haft mysigt och gav pappa en bukett amaryllis eftersom jag vet att han tycker mycket om amaryllis.
Jag har nämligen turen att ha en pappa att fira. En pappa som funnits där för mig hela livet. En pappa jag ofta varit osams med, så där så det varit riktigt tokjobbigt mellan varven. Men han har alltid funnits där. För mig. För mina barn. För min man.
Han hjälpte mig att skruva ihop spjälsängen jag skulle lägga Stora J i när jag var en livrädd unge på bara 21 år. Han har kliat mig på ryggen ända tills jag flyttade hemifrån och ingen kliar på ryggen lika bra som min pappa. Så där bra så att han till och med uppmanade älskade maken att lära sig ryggkliarkonsten ordentligt, i det tal han höll för oss på vårt bröllop.
Han var med när jag föddes, han förde mig nerför altargången, han har torkat många tårar och hjälpt mig och stöttat mig genom livet.

Jag är lycklig att ha haft en pappa som har varit närvarande i mitt liv, och som fortfarande finns där. För mig att fira. Krama lite på och pussa på en skäggstubbig kind. Jag är lyckligt lottad - helt enkelt.