Majfavoriter

Om april var ovanligt varm så var maj ovanligt kall. Sådär så jag funderade på att hänga fram min nyss undanhängda vinterjacka igen. Om det tycker jag inte, men det är som det är. Det har funnits annat att favorisera i maj, som tur är.

Bok: Jag har inte haft någon vidare läslust i maj, och det mesta har varit sådär. Men "Förnuft och känsla" av Jane Austen är ju alltid bra, så det blir den.

Fic: Endast en. "What we pretend we can't see" av Gyzym. En Drarry, nu igen.

Film: Inte det, nej.

Tv-program: Får väl bli "Game of thrones" igen. För sista gången.

Nagellack: Expelliarmus" från Pahlish.

Skönhet: En parfym de dagar jag inte har haft huvudvärk. Månadens favorit har varit White tea vanilla orchid från Elizabeth Arden. Fin flaska också.

Upptäckt: Jag vet numera hur rosfeber ser ut. Undvik det, det verkar otrevligt.

Extra speciell rolighet: Älskade makens födelsedag.

Favoritinlägg: Månadens Soundtrack of my life. För om ni undrar så har det varit min favoritlåt sedan den släpptes i mars/april, och jag har inte tröttnat än.

"Rosebud: The story of Orson Welles" av David Thomson

Jag gillar film, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag är även en sådan där som inte låter mig avskräckas av att filmen är gammal, eller svartvit. Jag vet folk som inte tittar på svartvita filmer av underliga anledningar (som att de skulle vara tråkiga, till exempel) och det är ju värst för dem själva, för jisses vilka pärlor de missar.
Mitt intresse för film förde in mig på studier i filmvetenskap för länge sedan, och det var då jag fick upp ögonen för Orson Welles. Han som är mannen bakom den film som ofta utses som en av världens bästa filmer någonsin, om inte till och med den bästa - "Citizen Kane", eller "En sensation" som den fick heta på svenska.
Min beundran för Orson Welles gick såklart inte mina vänner förbi. En jul fick jag en bok i julklapp från en av mina BFF, som hon hade sett i en bokhandel i Edinburgh, där hon då bodde. "Jag var tvungen att köpa den åt dig. Då hade säkert känt vibrationerna av den på mig annars, och hatat mig om jag inte köpt den." Nej då, jag hade inte hatat henne, men jag är bra glad att jag har boken i min ägo för det.
Sedan slumpade det sig så att jag aldrig riktigt läste den. Jag bläddrade i den, lästa lite stycken här och där, tittade på bilderna - men den blev aldrig läst i sin helhet. Förrän nu, när jag valde att läsa den som min månadsbok i maj. Jag lyckades alltså läsa ut den en dag i förväg.

Bildkälla Goodreads

Boken om Orson Welles börjar som hans mest berömda film "Citizen Kane", med att huvudrollen dör. Sedan går vi bakåt och följer Orson genom hans liv, från barndomen, till ungdomen, till vuxenlivet, till döden - igen. Och det är en brokig historia.
Författaren låter filmen "Citizen Kane" återspegla sig i hela Orson Welles liv och drar många paralleller - eller om det är en viss sorts besatthet från Orson själv. Det är inte ett direkt hyllande porträtt heller. Författaren pekar på många av de brister Orson Welles hade, både i sin produktion och i sitt privatliv. Han lämnade många ofärdiga filmer efter sig, vissa som han jobbat på sedan 40-talet, tre trasiga äktenskap med lika många döttrar som han knappt hade någon kontakt med. Han frossade i mat, alkohol, sex, cigarrer och hade en förmåga att aldrig ha ordentligt med pengar.
Det finns en viss mytbildning kring Orson Welles, och främst kring hand filmer "Citizen Kane" och "The magnificint Ambersons". Hur han fick sitt geni kvävt av en bojkott från William Randolph Hearst och hans tidningsimperium (som sades ligga som förebild för "Citizen Kane") och hur hans filmer sedan klipptes om och ändrades utan hans medgivande av en studio som inte lägre litade på honom. Här får vi en annan bild av händelseförloppet, och vi får veta mer om vilken del i det skedda som Orson själv hade - en rätt så stor del, som det visar sig.
Boken avhandlar hans privata liv, men det stora fokuset ligger på hans karriär, den han hade på scen, i radio och på film.

Det är en faktaspäckad bok, och stundtals irrar jag bort mig bland namn, platser, årtal och skeenden. Jag upplever även att boken stundtals är lite väl spekulativ, och vid några tillfällen rent av sensationslysten. Jag uppskattade den, men tycker att den kanske var lite väl seg emellanåt. Författarens egen inre monolog, som dyker upp ibland, kunde jag också ha varit utan. Jag tror dessutom att det är bra om en har en ganska god bild av Orson Welles filmkatalog innan en ger sig i kast med den här boken. Stundtals kände jag mig lite småkorkad för att jag inte kunde följa med i detaljerna (det är väl 20 år sedan jag såg "Citizen Kane" senast) och det är aldrig en angenäm känsla när jag läser. Å andra sidan läser en väl knappast en bok om någon en aldrig hört talas om.

På det stora hela är det en intressant bok, men jag tyckte att den var lite torrt och tråkigt skriven mellan varven. Det märks så tydligt när författaren tycker att något är mer intressant än annat, om vi säger som så. Mitt betyg blir således av medelslag, 3/5.

"..., film fans should be careful about wanting to love their idols. It is a very tough business for staying decent in."

"Harry Potter and the prisoner of Azkaban" av J.K. Rowling

Min resa in i Harry potter-serien fortsätter. Min plan är att läsa en bok i månaden, och än så länge håller den planen. Ska min lilla lässvacka hålla i sig kan det dock bli si och så med den grejen.

Bildkälla Goodreads

Harry går tredje året på Hogwarts skola för magi. Det här året kompliceras dock av att han inte tillåts lämna slottet, det är till och med tal om att han inte ska få spela quidditch! Problemet är nämligen att slottet vaktas av dementorer som påverkar Harry på ett otäckt sätt. Dessa är sända dit för att söka efter den förrymda fången Sirius Black, som suttit fängslad i det ökända fängelset Azkaban, men som han nu lyckats fly från. Och han är ute efter Harry.

Nu tar det sig! Den här tredje boken är mer av en berättelse i sig, och mindre av Harry Potter och hans vänner löser ett fall. Mindre deckare och mer spänning alltså. Jag upplever att det även följer med i språket, och jag har mer behållning av texten som sådan i det här fallet. Tonen känns lite mer vuxen helt enkelt.
Här får Harry veta mer om sin och sina föräldrars bakgrund, något som kommer utforskas ännu mer i de kommande böckerna. Han får träffa personer som kände hans pappa och får en klarare bild av hur hans föräldrar var (om än inte hela berättelsen). Det är även där mycket av spänningen ligger, och det visar sig att det inte är riktigt så som vi kanske tror alla gånger.
I den här boken får också Harry lära sig mer om sig själv och får för första gången ett smakprov på vilken mäktig trollkarl han faktiskt är.
Det är inte mycket Voldemort i "Fången från Azkaban", men det är inte heller något jag saknar. Den här boken har ett annat syfte, känns det som, och det är att förankra det som har hänt i sådant som komma skall. Jag som redan har läst serien vet så klart, men det är ändå alltid roligt att hitta alla dessa subtila ledtrådar.

Bästa boken hittills i serien, och som sådan fick den betyget 4/5.

Nagellacken i maj

Jag har rätt så nyss målat naglarna i det lack ni kommer få se längst ner i det här inlägget, och eftersom jag inte tror att jag kommer måla naglarna mer i maj (jag kan så klart ha fel) så bestämde jag mig för att visa upp majs lack idag.
Sju olika lack, men två av dem bar jag på samtidig gång, så det blir inte överdrivet många bilder.

OPI, Envy the Adventure
Det här knallgröna lacket var ett av de jag var mest sugen på från OPIs Nutcracker-kollektion från i julas. Att det dröjde tills nu att jag bar det, beror på den enkla anledningen att jag har så många lack i otestade lådan att jag har svårt att bestämma mig. Här var det älskade maken som valde grönt, och slumpen som avgjorde vilket gröna det blev. Himla nöjd faktiskt. Glossigt mörkt grönt. Lite ville ner i nagelbanden, men så är det nästan alltid för lillfingernaglarna, i övrigt exemplariskt att måla med.

Polish Alcoholic, Sherbet Desert
Det här var det sista lacket jag hade kvar att testa från Polish Alcoholic. Kanske det sista någonsin, för shoppen har varit stängd väldigt länge nu. Synd i så fall, för jag har verkligen gillat det här märket och har flera favoriter från det.
Sherbet Desert är ett glossigt orange lack, fullt med flecks och flakies i både guld och iridiserande. Sjusärdeles tjusigt.

OPI, Ginger's revenge
Helt enkelt ett vinrött krämlack. Förvisso fint, och jag älskar vinrött, men det här känns så pass ounikt att det inte var något att hetsa upp sig över.

Depend 7Day, #7174 Rachel Got Off the Plane + #7182 Tyrannosaurus Ross
En lila manikyr med båda de lila från Depend 7Days Friends-kollektion.
Rachel Got Off the Plane är det ljusare lila, lite mer åt syrénhållet, och Tyrannosaurus Ross (passande namn med tanke på hur predatorisk den karaktären kunde vara) är det mörkare lila. Jag fick jobba lite mer med det ljusa lacket, lite som vanligt, men de var ändå hyfsat lättarbetade.
Trivdes utmärkt i den här manikyren.

A England, The Soul Attains
Det ar väl tråkigt att det var mulet och trist när jag bar det här lacket, för precis som alltid med A England så har det holo. I det här fallet linjärt dessutom, och jag såg det bra även när det var mulet, men det vill som vanligt inte ner i kameran då.
Basen ser grå ut här, men på riktigt var den lite mer åt det rosalila hållet, tänk den allra ljusaste syrénen så är ni där. Neutralt med det lilla extra alltså, och sådant gillar jag. Lite jobbigt att måla med, och hade en tendens att dra med sig lack från lagret under och bilda bald spots, men de hamnade mest på handen jag inte fotograferar, så jag levde med det.

Pahlish, Expelliarmus!
Idag fyller älskade maken år, och då fick han välja fritt bland alla mina otestade lack. Han valde den här lilla specialaren från Pahlish, som inte nog med att det är ett limiterat Black Friday-lack från förra året, dessutom inte gick att beställa utan följde med på köpet om en handlade över en viss summa - vilket jag alltså gjorde.
Expelliarmus! är ett turkost hololack, precis som det ser ut som. Aningen tjockt att måla med, men med tungan rätt i mun gick det finfint. Bra val av älskade maken.

Plejaderna om "Silvervägen" av Stina Jackson

Igår var det inte bara Mors dag och val till EU-parlamentet, det var även dagen då vi sågs igen, vi i den förträffliga bokcirkeln Plejaderna. Vi satt i ett kök, fikade gott och pratade om värdinnans val av bok, "Silvervägen" av Stina Jackson.

Bildkälla Goodreads

För tre år sedan försvann Lelles dotter Lina spårlöst, när hon väntade på bussen. Sedan dess tillbringar han de ljusa sommarnätterna med att köra längs med Silvervägen för att söka efter henne.
Till trakten flyttar tonåriga Meja tillsammans med sin mamma.
När ännu en ung flicka försvinner vävs Lelles och Mejas liv samman.

"Är kriminalromaner alltid så här dåliga?" undrade en av våra deltagare, som alltså inte gärna ägnar sig åt att läsa kriminalromaner. Och med den här romanen, som hyllats ganska så rejält och bland annat utsetts som Årets bästa kriminalroman av Svenska deckarakademin, samt är nominerad till Årets bok, så är det så klart att det fanns vissa höga förväntningar som kanske inte riktigt blev infriade. Så svaret på hennes fråga blev nja - det finns det som är betydligt sämre, men det finns även det som är mycket, mycket bättre.
"Silvervägen" är egentligen en högst ordinär historia. Den är förmånligt kort, men hade även kunnat göras mycket kortare, faktiskt hade den nog gjort sig bättre som en novell för storyn kändes hyfsat urvattnad. Det var inte svårt alls att lista ut vem som var gärningsman, och inte heller varför - i viss mån.
Boken har fått mycket beröm för sina miljöbeskrivningar och att en verkligen kan känna igen den Norrländska naturen och landskapet, och det var väl kanske också det som var bäst med boken. Fast nog kändes det som att det var lite väl många adjektiv? Det gick liksom inte att beskriva något enkelt, utan det beskrevs så att det nästan blev fånigt efter ett tag. Vinden susade inte bara i trädkronorna, utan den milda sommarvarma kvällsbrisen susade i trädens spirande gröngula bladverk där kronorna sträckte sina armar mot den bleknande himlen. Typ. Nej, det var inte ett exempel ur boken, utan ett exempel på en något överdriven och ordsjuk beskrivning av något enkelt. Det finns mycket sådant i den här boken, och ingen av oss upplevde det som nöjsamt att läsa.
Dessutom kändes romanen hyfsat osvensk. Det är så många osannolikheter i den här boken, och det känns som att det är en roman som egentligen skulle kunnat utspela sig i den amerikanska södern, men som istället fått flytta till de norrländska skogarna. Lite av en nidbild över de som bor i Norrland, det enda som fattas är liksom att de sitter på en veranda och spelar banjo.
Sedan har vi det där som gör att boken fick ligga med omslaget ner hemma hos mig - särskrivningen av titeln på omslaget. Den av oss som har förankringar i förlagsbranschen sa att det anses vara okej med särskrivningar på bokomslag för att det ska se snyggt ut, det är visst bestämt så någonstans. Men i mina ögon skär det. Jag tycker att det är jättefult och inte okej någonstans. Jag har sett värre, så klart,  men ett enda litet bindestreck, det behöver inte ens vara långt, så hade jag sluppit få tuppjuck nu igen. Jag är inte heller ensam i cirkeln om att tycka att det är fult, så det är inte bara jag.

Trots alla våra invändningar så fick inte boken helt usla betyg. Den var helt okej, och lätt att läsa när en väl plockade upp den, det var väl bara det där att det ibland var svårt att motivera sig att plocka upp den.
Betygen hamnade mellan tvåor och treor, mitt betyg blev två - efter att jag sänkt det, faktiskt. Medelbetyget hamnade den här gången på 2,4/5.

Frågan kom upp igår om vi är väldigt stränga i våra bedömningar, och det är vi nog, kom vi fram till. Vi är duktiga på att hitta fel och saker som känns osannolika i det vi läser, och vi är dåliga på att tycka "som alla andra". Vi är helt enkelt hyfsat kräsna och vet vad vi vill ha och tycker om. Ibland är vi rörande överens, men det händer också att vi tycker helt olika. Men en sak har vi gemensamt i varje fall, och det är att vi gillar varandra. Och det är väl liksom huvudsaken.