Januarifavoriter

Månadens sista dag, och sedan massor av år betyder det att jag sammanfattar månaden och försöker hitta vilka favoriter jag har haft sedan sist. Det brukar gå ganska bra.
Januari har bjussat på gråväder mest hela tiden,men humöret har för det mesta varit bra. Mycket sociala grejer (födelsedagar, Plejaderna mm) har dock gjort att det har hänt att jag känner mig socialt utbränd. Skulle behöva några riktigt lugna dagar. Fram till dess - favvisar!

Bok: "En bättre värld" av Anthony Doerr.

Film: "På västfronten intet nytt". Nominerad till ett gäng Oscars, så det är inte bara jag.

TV: "This is going to hurt". 

Nagellack: Amy från London Grace. 

Skönhet: Mellanrumstandborstar. Tar lite längre tid att vårda tänderna, men jag gillar att jag äntligen får rumpan ur vagnen och gör det här extra steget.

Extra speciell rolighet: Chilipojken har tagit körkort! 

Favoritinlägg: Topp 20 av nagellacken jag bar 2022. Det var inte lätt, men jag är fortfarande nöjd med mina val. 

Januaris nagellack

Snart månadsskifte,vilket betyder att det är dags att ta en titt på vad jag målat naglarna med hittills i år. Fem olika nagellack,och det här är ordningen jag bar dem i. 
En sak om bilderna. Min/vår kamera har (som bekant) länge lidit av att det blivit någon sorts fläckar på linsen. Stört mig som attan. Så pass att jag valt att försöka fota med mobilen i stället, och det har ju ärligt talat gått sådär. Varning för inte jättebra bildkvalitet, alltså. Helt och hållet mitt fel.

London Grace, Amy
När Chilipojken fyllde år fick han i uppdrag att välja nagellack åt mig. Han valde grönt, i form av skimmerlacket Amy från London Grace. Blev lite skalbaggskänsla av det hela, med sitt guldgröna skimmer.

Depend, #5146 Moonstone

Ibland väljer jag mina nagellack själv,som när jag fiskade fram den här lilla flaskan. Månskensfärgat skimmerlack,med sina skiftningar i guld, brons och en aning rosa. Inte unikt, men fint.

H&M Beauty, Ice prism
Helt enkelt ett glitterlack med prismatiska glitter i en klar bas. Jag upplevde det som en aning rosa. Ett topperlack som funkar även på egen hand, och det här bar jag ganska länge innan jag tröttnade,trots att det hade ganska mycket struktur. En ren mardröm att ta bort, dock.

London Grace, Laura
Inte alls så dämpad i färgen som det verkar vara. Det därmed att januari varit väldigt grått och mulet... Trafikkoner har ingenting mot det här lacket. Det är såpass orange att E tyckte det var jobbigt att titta på, så hyfsat knallorange, fast inte neon.

Depend, #5149 Emerald
Varför ett lack som är teal men skiftar i grönt och allra mest blått är döpt efter gröna smaragder förstår jag inte. Men fint är det. Skalbagge här med, och det lack jag bär just nu. Någorlunda osuddig på pekfingret i varje fall...

Sett på tv: Russian doll, säsong 2

Spoilervarning när jag skriver om tv, så klart.

Jag var inte snabbast till festen när den andra säsongen av"Russian doll" släpptes förra året,men nu så. Det här är en liten finurlig serien där Nadia (Natasha Lyonne) går omkring i snabb takt i New York, röker alldeles för mycket, och råkar ut för märkliga ting. I den första säsongen dog hon hela tiden, nu ges det chans att reda upp i det förflutna.

Bildkälla Netflix

Det har gått fyra år sedan sist, och Nadia ska snart fira sin 40-årsdag. På en tunnelbaneresa blir hon skickad tillbaka i tiden till 1982. Snart förstår hon att hon är fast i sin mammas kropp, som är gravid med henne. Nadia beslutar sig för att återfinna de Krugerand-guldmynt som mamman försnillade det året, och på så sätt försöka ändra familjehistorien.

Även Alan, som hon lärde känna första säsongen då de båda dog hela tiden, får möjlighet att färdas bakåt. Han hamnar i sin mormors kropp, när hon befinner sig i Östberlin där hon är involverad i en flykt till andra sidan Berlinmuren.

Det här med tidsresor är ofta hit eller miss för mig, sällan ett mellanting. Här blir det tyvärr mest en miss. Bitvis kanske det är lite kul, men mest blir det rörigt. Jag känner också att Alans historia slarvas bort, och det blir så mycket Nadia att hans tidresande lika bra kunde ha hoppats över. 
Har en konsumerat mer än ett medium som berör tidsresor så vet en att dilemmat med att försöka ändra något i det förflutna dyker upp förr eller senare. Så även här, där det blir rejäla hål i tiden - vilket gör handlingen ännu rörigare.
Det är inte dåligt för det, men lika bra som i säsong ett blir det inte. Stundtals roligt och underhållande är det dock.
"Russian doll" finns på Netflix.

"En bättre värld" av Anthony Doerr

Om mindre än en månad är det dags för årets bokrea, eller som jag kallar den - julafton. Och då kan det kanske vara bra att ha läst de böcker jag köpte på förra årets bokrea. Och det har jag inte gjort än. Men med "En bättre värld" utläst och klar så har jag bara en bok kvar, och den håller jag på och läser, så jag är nästan där.

Bildkälla The StoryGraph

20 februari 2020 tänker idealisten Seymour spränga en bomb i stadens bibliotek. Vad han inte vet är att det befinner sig en äldre man och några barn på övervåningen.
1453 är Konstantinopel på väg att belägras. Inne i staden tar Anna hand om sin syster, utanför murarna tvingas den utstötte pojken Omeir att delta i anfallet.
Efter att jorden blivit obeboelig strävar rymdskeppet Argos mot en ny planet. Ensam kvar ombord finns Konstance som försöker förstå vad som hänt de andra passagerarna.
Deras liv binds samman av en bok skriven innan vår tidräkning, om en man som drömmer att ta sig till en stad i rymden, till Molnfågelland.

Tre tidslinjer alltså, och fem olika karaktärer att följa. Eftersom vi får följa dem under en ganska lång tid, så hinner det också bli flera farväl innan boken tar slut. Det känns ändå helt naturligt för den här boken att det blir så, även om jag i vissa fall hade önskat en annan typ av slut.
Som en röd tråd genom hela boken har vi alltså boken "Molnfågelland", som genom tiderna får olika skepnader, och text förloras på vägen. Boken kan så ses som vikten av bevarande, och vikten av att skriva ner historia och bevara även den. Boken är också i högsta grad en hyllning till bibliotek och bibliotekarier, och sådant gillar vi i det här huset.
Det känns som att det gjorts mycket research, och i och med det så känns boken helt igenom äkta. De karaktärer vi får lära känna kunde mycket väl ha funnits på riktigt, åtminstone en variant av dem. Mitt enda bekymmer med boken är att det finns en person i den som beskrivs som tydligt neurodivergen. Gissa nu vem som tillverkat en bomb. Och det kan jag tycka är lite synd, att den representationen ska bli någon sorts bad guy. Drar faktiskt ner betyget lite för mig.

Betyg ja, "En bättre värld" fick så klart ett sådant. 4/5, närmare bestämt.

Sett på TV: This is going to hurt

För några år sedan läste vi i Plejaderna en liten bok som det egentligen inte var meningen att vi skulle läsa. Vi har nämligen bestämt oss för att läsa skönlitterära böcker, och "Det här kommer göra ont" av Adam Kay är mer en memoarbok om livet som läkare på en förlossningsklinik i Storbritannien än den basersd-på-verkliga-händelser-bok som vi trodde att det var. 
Hur som haver, vi gillade den så pass att den fick 3,6/5 i medelbetyg. Och förra året kom en miniserie baserad på den boken, med manus skrivet av författaren själv. Och med Ben Whishaw i huvudrollen. Klart jag måste se den, och nu har jag gjort det.

Bildkälla HBO Max

Serien handlar om Adam som arbetar som underläkare på en förlossningsavdelning. Han har ansvar för läkarstudenten Shruti, samt en massa födande kvinnor och deras partners. Han försöker också hålla liv i sitt förhållande med pojkvännen Harry, som han har svårt att öppna sig för. Hans föräldrar och kolleger vet inte om att han är gay, men hans vänner vet. Bästa vännen Greg ska snart gifta sig med Emma, och Adam är best man. Ett uppdrag som visar sig vara svårt att utföra med ojämna arbetstider, dubbla och tredubbla skift, och en brist på balans som stundtals gränsar till det outhärdliga. Patienten gå alltid först. Eller så borde det vara i varje fall.

Titeln här säger ungefär allt. Det gör ont, stundtals. Inte bara på födande patienter, utan på personalen som tar hand om dem. Och på mig som tittar. Jag satt och blundade en del, för ibland blir det mer grafiskt än vad jag vill se, med blod och grejer. Det är mycket glädje i förlossningssalen, men också dramatik, och ibland sorg.
I första avsnittet gör Adam en felbedömning som sedan följer honom genom hela serien, och drabbar inte bara honom utan också hans omgivning. 
Manuset till serien är alltså skrivet av den riktige Adam Kay, som sadlade om till just manusförfattare efter att han valde att lämna läkaryrket. Det är således ett manus som känns mycket verklighetstroget. Liksom i boken blir det många skratt emellanåt, men ofta fastnar skrattet någonstans när en ser allvaret bakom den något skämtsamma tonen. Som en förlossningsavdelning där larmet inte fungerar som det ska. Kan bli roliga scener av det, men i verkligheten är det mycket allvarligt.
Serien har vunnit en massa priser, främst för Ben Whishaws insats som Adam. Det här är en miniserie på 7 avsnitt. Den avslutas bra, så det är ingenting som känns oavslutat eller obesvarat. Skulle det bli en rungande succé finns det möjligheter till fler avsnitt, men jag känner mig nöjd så här.

"This is going to hurt" finns på HBO Max.