22/11 1963

Äntligen! Jag tycker att jag kan få utbrista i det när jag efter två månader nu så har läst ut Stephen Kings jättetjocka bok "22/11 1963". Fast egentligen - med sina straxt under 800 sidor har jag läst tjockare Stephen King-böcker på betydligt kortare tid. För jag har haft enorma problem att komma in i den här boken.

I vanliga fall när jag läser King brukar det ganska snart vara lite av en fiskkrokseffekt, något i handlingen som hugger tag i mig och gör att jag inte kan sluta läsa. Den effekten uteblev helt för mig den här gången. När det väl var så där spännande att jag inte ville sluta läsa var det bara drygt 100 sidor kvar och alla de var inte superspännande. Vissa saker i upplösningen var till och med lite för mycket för min smak, och jag är inte superförtjust i slutet heller, bara förtjust.

För trots att jag inte direkt öser beröm över den här boken just nu, så tyckte jag ändå mycket om den. Vissa saker hade jag gärna sett att det hade varit mindre av, andra hade kunnat få utvecklas ännu mer. Men jag tänker inte vara snål - King är ändå King och jag fullkomligen älskar hans sätt att skriva på, så fastän att jag tyckte storyn stundtals var långrandig och jag hittade på alla möjliga ursäkter till att inte läsa, så tycker jag ändå att boken är värd 4/5 i betyg. Eller så är det min King-älskande hjärta som sätter betyget...

Bildkälla AdLibris

Jake Epping arbetar som lärare i engelska på en high school. Skolåret är precis slut när Jake får ett telefonsamtal som kommer att ändra hans liv. Al som äger restaurangen där Jake brukar äta vill att Jake ska resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på John F. Kennedy. Al har nämligen ett hål i tiden i skafferiet på sin restaurang och när man kliver igenom det hamnar man alltid klockan 11:58 den 9 september 1958, och när man kliver tillbaka genom det har endast två minuter förflutit, oavsett hur lång tid man spenderat i det förflutna.
Jake tar sig an uppdraget och spenderar fem år i det förflutna med att förhindra andra brott och förbereda sig på att hindra Lee Oswald från att skjuta Kennedy. Men när man spenderar fem år i ett förflutet som inte vill ändra på sig uppstår hinder av många olika slag. Och vad händer med verkligheten om den väv som det förflutna är vävd av tunnas ut?

Som bekant kan man blunda en solig dag och se en efterbild av det man nyss såg framför sig. På det sättet var det. När jag såg på min fot såg jag den på golvet. Men när jag blinkade, såg jag - antingen en millisekund före eller en millisekund efter att ögonen slöts, omöjligt att avgöra vilket - en glimt av min fot på ett trappsteg. Och det var inte i det matta skenet från en sextiowattslampa. Det var i skarpt solsken.
Jag stelnade till.
"Fortsätt", sa Al. "Det kommer inte att hända dig något, kompis. Fortsätt bara." Han hostade strävt och sa sedan med ett desperat morrande: "Du måste göra det för min skull."
Alltså gjorde jag det.
Gud hjälpe mig, jag gjorde det.