Det närmaste jag kommer tystnad är när jag sitter ensam hemma och väljer själv vilka ljud jag vill omge mig med, eller när jag är långt ute i skogen - sådär så att det enda man hör är fågelsång och insekters surr.
I och med den här överkänsliga hörseln så stöter jag även på problem i vardagen. Folk som skrikpratar i sina mobiltelefoner, folk som inte vet vad hörlurar är utan går omkring och spelar musik ur högtalare när de vandrar gatan fram. Helst lite i en klunga så att man måste skrika till sina polare för att göra sig hörd över den höga musiken. Musik i mataffären. Musik på caféer, restauranger, klädaffärer och in i minsta lilla vrå. Fester där volymen höjs allteftersom folk blir högljuddare i takt med att alkoholen flödar. Grannar som klipper gräs, klipper häck, vattnar trädgårdsland, ställer bilar på tomgång, varvar med mopeder, kör snöslungor, tutar, backar med lastbilar, trimmade mopeder som blåser förbi alldeles för fort. Vilka tider på dygnet som helst.
Eller som jag sa till älskade maken när vi åt lunch på ett fullsmockat Max i Hudiksvall, med rockabillymusik strömmande ut högtalarsystemet:
"Den snabbmatsrestaurang som väljer att sluta spela musik kommer få mig som stammis."
För det behövs liksom inte musik ovanpå all kakafoni i en fullsatt restaurang, där det redan är tjatter från alla lunchsällskap, alla maskiner, alla kassor. Det behövs inte musik när jag köper spagetti och mjölk, eller en tröja, eller tar en kopp te på stan. Och framför allt behöver jag inte höra vad du pratar om, eller är jag intresserad av att lyssna på din musik. Skaffa hörlurar för fasiken! Så att jag kan få en chans att höra mina egna andetag, mina tankar, vindens sus och fåglarnas kvitter. För tyst - det kommer det aldrig bli igen. Jag hoppas bara på tystare, så att jag slipper få huvudvärk, bli stressad, inte kan sova eller åker på en dålig dag med ångest. Visa lite hänsyn, helt enkelt.
Enjoy the silence.
