FredagsFilmen: Love, Simon

Självklart läste jag "Love, Simon" för att jag hade planer på att se filmen som är baserad på boken. Och med tanke på att jag älskade boken så borde jag väl i varje fall kunna tycka om filmen. Eller? Kan det vara så att boken alltid är bättre?

Bildkälla

Simon bor med sin familj i Atlanta. Hans vänner är viktigast i hans liv, men det är en sak han aldrig berättat vare sig för dem eller sin familj - att han är gay.
Han börjar maila med en anonym kille på skolan, som även han är gay, och de utvecklar en stark vänskap utan att veta vem den andra är. En dag råkar Simon glömma att logga ut från skolans dator när han kollat sina mail, och killen som använder datorn efter honom börjar utpressa Simon för att inte avslöja hemligheten.

Boken är i det här fallet mycket bättre än filmen.
Och då är det här ingalunda en dålig film, men den är en ganska kass adaption. Inte ens Simons anonyma mailadress stämmer, och ett centralt ämne i Simons och Blues samtal är hur mycket Simon tycker om Elliott Smith - inte en ton med hans musik är med i filmen.
Så jag och Lilla E saknade en hel del älsklingar från boken, men vi var ingalunda missnöjda med vårt biobesök (med ohemult mycket snacks). De viktigaste ämnena finns kvar i filmen, och de behandlas finkänsligt och med mycket känsla. Skådespelarna är utmärkta i sina roller, och särskilt Nick Robinson, i rollen som Simon, är en riktig fullträff. Josh Duhamel spelar här Simons pappa, långt från de actionroller han brukar spela, och visar verkligen att han kan han med - jag blev väldigt positivt överraskad.

Så ja - se den gärna. I min stad går den fortfarande på bio, men ett dvd-släpp borde inte vara så långt borta, med tanke på att den redan är släppt på dvd i andra hörn av världen än vårt värmeböljsdrabbade. Jag förstår inte varför Sverige fick vänta så länge på en film som började visar för flera månader sedan i USA. Det finns säkert någon tanke med det, men jag vet inte vilken tanke det skulle vara.