Plejaderna om "Silvervägen" av Stina Jackson

Igår var det inte bara Mors dag och val till EU-parlamentet, det var även dagen då vi sågs igen, vi i den förträffliga bokcirkeln Plejaderna. Vi satt i ett kök, fikade gott och pratade om värdinnans val av bok, "Silvervägen" av Stina Jackson.

Bildkälla Goodreads

För tre år sedan försvann Lelles dotter Lina spårlöst, när hon väntade på bussen. Sedan dess tillbringar han de ljusa sommarnätterna med att köra längs med Silvervägen för att söka efter henne.
Till trakten flyttar tonåriga Meja tillsammans med sin mamma.
När ännu en ung flicka försvinner vävs Lelles och Mejas liv samman.

"Är kriminalromaner alltid så här dåliga?" undrade en av våra deltagare, som alltså inte gärna ägnar sig åt att läsa kriminalromaner. Och med den här romanen, som hyllats ganska så rejält och bland annat utsetts som Årets bästa kriminalroman av Svenska deckarakademin, samt är nominerad till Årets bok, så är det så klart att det fanns vissa höga förväntningar som kanske inte riktigt blev infriade. Så svaret på hennes fråga blev nja - det finns det som är betydligt sämre, men det finns även det som är mycket, mycket bättre.
"Silvervägen" är egentligen en högst ordinär historia. Den är förmånligt kort, men hade även kunnat göras mycket kortare, faktiskt hade den nog gjort sig bättre som en novell för storyn kändes hyfsat urvattnad. Det var inte svårt alls att lista ut vem som var gärningsman, och inte heller varför - i viss mån.
Boken har fått mycket beröm för sina miljöbeskrivningar och att en verkligen kan känna igen den Norrländska naturen och landskapet, och det var väl kanske också det som var bäst med boken. Fast nog kändes det som att det var lite väl många adjektiv? Det gick liksom inte att beskriva något enkelt, utan det beskrevs så att det nästan blev fånigt efter ett tag. Vinden susade inte bara i trädkronorna, utan den milda sommarvarma kvällsbrisen susade i trädens spirande gröngula bladverk där kronorna sträckte sina armar mot den bleknande himlen. Typ. Nej, det var inte ett exempel ur boken, utan ett exempel på en något överdriven och ordsjuk beskrivning av något enkelt. Det finns mycket sådant i den här boken, och ingen av oss upplevde det som nöjsamt att läsa.
Dessutom kändes romanen hyfsat osvensk. Det är så många osannolikheter i den här boken, och det känns som att det är en roman som egentligen skulle kunnat utspela sig i den amerikanska södern, men som istället fått flytta till de norrländska skogarna. Lite av en nidbild över de som bor i Norrland, det enda som fattas är liksom att de sitter på en veranda och spelar banjo.
Sedan har vi det där som gör att boken fick ligga med omslaget ner hemma hos mig - särskrivningen av titeln på omslaget. Den av oss som har förankringar i förlagsbranschen sa att det anses vara okej med särskrivningar på bokomslag för att det ska se snyggt ut, det är visst bestämt så någonstans. Men i mina ögon skär det. Jag tycker att det är jättefult och inte okej någonstans. Jag har sett värre, så klart,  men ett enda litet bindestreck, det behöver inte ens vara långt, så hade jag sluppit få tuppjuck nu igen. Jag är inte heller ensam i cirkeln om att tycka att det är fult, så det är inte bara jag.

Trots alla våra invändningar så fick inte boken helt usla betyg. Den var helt okej, och lätt att läsa när en väl plockade upp den, det var väl bara det där att det ibland var svårt att motivera sig att plocka upp den.
Betygen hamnade mellan tvåor och treor, mitt betyg blev två - efter att jag sänkt det, faktiskt. Medelbetyget hamnade den här gången på 2,4/5.

Frågan kom upp igår om vi är väldigt stränga i våra bedömningar, och det är vi nog, kom vi fram till. Vi är duktiga på att hitta fel och saker som känns osannolika i det vi läser, och vi är dåliga på att tycka "som alla andra". Vi är helt enkelt hyfsat kräsna och vet vad vi vill ha och tycker om. Ibland är vi rörande överens, men det händer också att vi tycker helt olika. Men en sak har vi gemensamt i varje fall, och det är att vi gillar varandra. Och det är väl liksom huvudsaken.