För tio år sedan var jag ganska care free. Jag mådde bra, kände mig rentav lycklig. Hade självförtroende att dela med mig på ett helt annat sätt än vad jag har idag. För sedan kom en massiv depression, en massa ångest, och självcensur för att lindra denna ångest. Jag skriver inte om vad som helst som faller mig in längre, helt enkelt för att jag inte vill att folk ska tolka in saker i det jag skriver som jag kanske inte menar. Även om ni är ganska få som läser på den här bloggen, så vet jag aldrig riktigt när ett inlägg ska få trafik, eller vad det är som gör att just det inlägget får trafik. Och det är så tröttande att fundera på det. Så jag stänger bit för bit. Om vad jag skriver, bland annat, men jag har sedan en tid även stängt av möjligheten att kommentera.
Men! Idag är det alltså tio år sedan jag började skriva mina första trevande kommentarer. På ett sätt kan jag känna att det skulle kanske vara ganska skönt att sluta blogga nu, men samtidigt vet jag med mig att jag inte riktigt vill släppa. För att det är kul att ha något att göra varje vardag, planera inlägg och deras placering i kalendern. Samt att min blogg fungerar som ett sorts arkiv över mitt liv, en annorlunda dagbok. Och det händer ju ibland att det glimtar till och jag blir ganska privat. Inte superofta, men det händer.
Vad vill jag ha sagt med allt det här? Inget annat än grattis lilla bloggen. Vi ses på måndag.
