Någonstans inom oss... äter Plejaderna semi-Frodo

Så har Plejaderna haft boksnack igen, eller bokslakt om vi ska vara ärliga. 

Årssämsta hittills med medelbetyget 2,4 utdelades idag till Kajsa Ingemarssons bok "Någonstans inom oss". Den av oss som läst mycket av samma författare uttryckte det som att hon gett sig ut på lite för djupt vatten i den här boken. Den lättsamma stil som kännetecknat hennes övriga böcker passar inte riktigt in här. För en bok som tar sin avstamp i ett självmord är rätt så allvarliga prylar...

Kan himlen vänta?En sen höstkväll står en kvinna ensam på en klippa i Stockholm. Bakom sig har hon äktenskap, framgång och pengar, framför sig ett stup högt nog att krossa den som faller. Rebecka har bestämt sig, och i samma stund som hon släpper taget skulle historien kunna vara slut. I stället är det först då den börjar, och hon tvingas möta det hon gjort allt för att undvika.

Jomensnark, det låter ju bra. Och det hade kunnat bli bra om den inte lämnade fler frågor i slutet än vad den börjar med. Om den inte hade blandat in spökerier, änglar, andra människor som är totalt irrelevanta för huvudpersonen och om den kanske eventuellt möjligtvis kunnat svara på varför. För i helvete. Jag kanske spoilar hela boken nu, men det skiter jag i. Vill man ha svar och någon form av logik och ett persongalleri att känna något för - välj en annan bok.
Jag är helt oberörd av varenda karaktär i den här boken, de kommer aldrig in i mitt lässinne. De känns ofokuserade och lätta att glömma. Jag blir inte berörd av Rebeckas livsval (kanske att jag tycker hon är en idiot bara) eller hennes mans sorg. Min spontana kommentar efter att ha läst den var GÅ IN I LJUSET! Hade hon gjort det direkt hade vi sluppit det här slöseriet på träd.

Årets sista träff blir i december och till dess ska vi läsa Pernys val "De döda fruktar födelsen" av Pål Eggert. Tydligen gillar vi böcker om död i den här cirkeln...