Älskade maken var alltså sugen att se "Döden på Nilen" när den dök upp på Disney+, och nu när jag har läst ut boken bänkade vi oss i soffan för en mysig filmkväll. Med boken i väldigt färskt minne kunde jag dessutom göra en jämförelse. Filmen är bättre.
 |
| Bildkälla Hotstar |
Poirot befinner sig på en välförtjänt semesterresa i Egypten, när han blir medbjuden på en resa på Nilen. Med på resan är de nygifta Linnet och Simon Doyle. Linnet är rik och van att få allt hon pekar på, och den här gången blev hennes vän Jacquline lidande, som tidigare var förlovad med Simon. Under resans gång mördas en av de unga kvinnorna, och alla ombord blir misstänkta. Ett nytt fall för Poirot.
Trailern är också bättre än boken. Och bättre än hela filmen, faktiskt. Särskilt användandet av "Policy of truth" med Depeche Mode gillar jag, så klart. Från utmärkta albumet "Violator". Men! Nu var det film det skulle handla om idag.
Det är ganska mycket som skiljer boken från filmen, somt som gör det bättre somt som inte tillför något alls. Bland annat sätts ett litet finger på rasismen som genomsyrar Christies böcker, och vissa av karaktärerna ges inte direkt trevliga egenskaper. Morden (för det blir så klart fler än ett) skiljer sig även de från boken, men det kan kanske förklaras med att vissa karaktärer bakats in här som inte ens är med i boken. Av vilket syfte förstår jag inte riktigt.
Filmen känns som en enda röra och allt är hyfsat krystat och konstigt och långsökt. Motivbilden är så dum och uppenbar att det blir löjligt, och det är inte värst förvånande vem som gjorde det, om en bara kollar in lite detaljer.
Vill du inte tänka själv, utan mest titta på krystade skådespelare i lyxiga miljöer, så är det här en utmärkt film. Annars var den ärligt talat ganska kass.
