Plejaderna om "Stanna hos mig" av Ayòbámi Adébáyò

Det är som alltid förenat med mycket nöje att träffas i den rara lilla bokcirkeln Plajaderna. Vi gofikar, vi pratar en massa och vi diskuterar bok. Så klart. En bok jag hade haft på min radar ett tag var lyckligtvis den som hade valts till den senaste träffen, "Stanna hos mig" av Ayóbámi Adébáyò. En afrikansk bok minsann, som motvikt till alla dessa västerländska böcker vi vanligen läser.

Bildkälla Goodreads

Yeyide och Akin har varit gifta i fyra år. De är lyckliga på alla sätt förutom ett - de har inga barn. Trots läkarbesök, häxdoktorer, ritualer och brygder har det inte kommit något barn. När Akins familj dyker upp med en ny fru till honom, som ska skänka honom barn, trots att Akin och Yeyide kommit överens om att polygami inte är för dem, så blir Yeyides kamp desperat. För att behålla sin ställning måste hon bli gravid. När hon så äntligen blir det är det till ett pris som kanske är större än vad Yeyides och Akins kärlek klarar av.

"Stanna hos mig" är en lättläst bok. Den är lätt att komma in i och bjuder på lite motstånd, förutom att det ibland rådde visst besvär med vissa namn, ord och uttryck som är aningen för afrikanska för våra arma sinnen. Vanesak det där, och en lär så länge en lever.
Romanen bjuder på nya perspektiv, så klart, och det var svårt ibland att förstå de olika karaktärernas val. Även här är det nog för att vissa av de traditioner som beskrivs känns så väldigt främmande för oss. Månggiftet är bara toppen på det isberget, och speglar väldigt bra det som boken har som en kärna - krocken mellan det traditionella och det moderna.
Romanen känns också väldigt kritisk mot det traditionella. Polygamin och hetsen efter barn är central, och Yeyide som farit illa i en polygamisk familj har goda skäl att vilja avstå från det. Hon vill ha en egen liten familj med Akin, och jag uppfattade att de var ganska lyckliga innan den andra frun kom in i bilden. För om inte en fru kan, så kan nästa. Eftersom det alltid är kvinnans fel att det inte blir några barn.
Det är ett väldigt giftigt förhållande. Yeyide kan aldrig vara säker på sin plats och hon tar till desperata metoder och fattar beslut efter en oerhörd vilja att hävda sig själv och sin rätt - samt foga sig. Akin i sin tur fattar även han väldigt underliga beslut. Vi kände att det kanske hade varit bra om de här två helt enkelt hade varit ärliga mot varandra och inte dolt sina motiv och handlingar.
Dessa handlingar får vi veta pö om pö, så det är ingenting vi matas med, utan det berättas allteftersom det blir relevant. "Jag visst inte förrän jag visste", som en av oss uttryckte det.
I bakgrunden till berättelsen om Yeyide och Akin händer det politiska saker i Nigeria. Det får vi veta genom radioutsändningar med mera. Dock görs det inget med dessa händelser, och det påverkar inte romanen eller karaktärerna. Det känns helt enkelt som något som hade kunnat få försvinna i redigeringen, för det är inte centralt för berättelsen.

Betygen på "Stanna hos mig" blev ganska höga, och medelbetyget hamnade på 3,2/5. Det var jag som drog ner det där medelbetyget.
För även om jag tycker att boken har en relevans, så tyckte jag inte att den var bra. Jag satt mest och var förbannad på hur urbota dumma jag tyckte att alla var. Jag tyckte inte om karaktärerna, men kunde ibland känna lite med Yeyide. Det är en sådan där bok som jag totalspoilade för älskade maken för att jag behövde få spotta ur mig min frustration över en bok jag så gärna ville tycka om, men inte gjorde. Jag försökte ändra mitt eget satta betyg genom att lyssna på vad mina Plejad-kompisar sade, men det gick inte. Jag tyckte helt enkelt inte om den. Mitt betyg blev (efter mycket vånda) 2/5.

Nästa gång vi ses är i början på mars, och till dess ska vi läsa en bok jag redan har i min tbr-hög. Vad bra! Då "slapp" jag köpa en nya bok. Eller fem...

Parmesankyckling med pasta

Man vet att man har hittat något bra när Chilipojken säger att han tror att han har bytt favoriträtt. Och Parmesankyckling, eller Chicken Parmesan som det heter i receptet jag har trixat med, är verkligen väldigt gott. Så där så att det är svårt att inte okynnesäta eventuella rester så att det inte blir någon lunchlåda.
I originalreceptet tycker de att man ska använda pappardelle som pasta, så det gjorde vi igår. Lite väl mycket pappardelle kanske, för det blev nästan svårt att hitta kycklingen bland alla breda pastaband. Det funkar dock med vilken pasta som helst, men jag rekommenderar en platt och lång, som tagliatelle, eller min personliga favorit bavette.

Parmesankyckling med pasta

500 g kycklingfärs (eller annan färs om man vill det)
olivolja
3 klyftor vitlök
½ tsk chiliflakes
2 tsk italiensk salladskrydda
salt och svartpeppar
1 tetra eller burk färdig tomatpastasås
2 dl färskriven parmesan
1 boll mozzarella, riven i bitar
färsk basilika
pasta

Hacka vitlöken fint och fräs den tillsammans med chiliflakes i olivolja på medelvärme några minuter. Tillsätt kycklingfärs, italiensk salladskrydda samt salt och peppar och stek tills färsen inte längre är rosa. Det går säkert att byta ut kycklingfärsen mot en annan färs om man vill det, men det är ingenting jag själv har testat.
Tillsätt den färdiga pastasåsen, jag använder Icas med vitlök och basilika, för den tycker jag är god. Låt puttra på svag medelvärme, cirka 20 minuter.
Koka under tiden pasta så att det kommer mätta din familj. Vi drar alltid i ett helt paket (500 g) av pastan vi har valt (oftast bavette då, eftersom det är min favorit) och då blir det minst en lunchlåda också. Om ingen okynnesäter tills det tar slut... Kan ha hänt...
Ta kycklingsåsen från värmen och rör ner osten. Blanda pastan och såsen med varandra, garnera med färska basilikablad och servera, gärna med extra parmesan att riva över.

Smaklig spis!

FredagsFilmen: The Shape of water

Vi är mitt uppe i den så kallade "Award season" där ungefär samma filmer tävlar om mer eller mindre prestigefulla priser i snarlika kategorier. En av de filmer det regnade priser över förra året, bland annat en Oscar för "Bästa film", var Guillermo del Toros "The Shape of water".

Bildkälla El Heraldo

Tidigt sextiotal i USA. Elisa arbetar som städare på ett statligt verk där det förekommer topphemliga experiment. Bland dessa finns en mystisk vattenvarelse som Elisa blir vän med. När hans liv hotas bestämmer hon sig för att försöka rädda honom.

Den var ju lite... wierd. Och det finns absolut filmer som var Oscars-nominerade till "Bästa film" som jag tycker var bättre, av de jag har sett.
Den är sevärd dock, om än inte på något sätt fantastisk. Ett drama med inslag av magisk realism. Bitvis lite mer våldsam och explicit än vad jag hade väntat mig, men helt okej. Skulle jag ge betyg skulle den få en trea.

Shakespeare's Fairies från A England

Att det har dröjt ända till nu innan jag lackade på det sista lacket ur A England's Shakespeare's Fairies-kollektion är egentligen ganska fånigt. Det är bara det att det har känts konstigt att lacka med ett lack som heter A Midsummer night's dream mitt i vintern, och det var det jag hade kvar att lacka med i den här kollektionen. Men jag kickade mig själv i röven och kom ur den dumheten, så det är vad jag har på naglarna just nu. Det är inte min favorit ur kollektionen, men fint för det. Lite precis som vanligt med A England alltså. Min snygghetsordning ser ut så här.

Peaseblossom a Fairy var rätt så förhandstippad att bli min favorit. Jag gillar verkligen när så här knalliga färger får holo i sig, så är det. Det här är ett mörkt bärrosa lack, nästan lite syltigt, med ett vackert holoskimmer som skiftar mest i de varma nyanserna. 

Puck a Fairy är inte heller någon överraskning så här högt upp i rangordningen. Påfågelsblå med ett helt otroligt sprak av holo. Och vilka långa naglar jag hade! Those were the days...

Mustardseed a Fairy har befunnit sig på Lilla E:s naglar hyfsat ofta sedan det hamnade i huset, och jag förstår det för titta bara vad fint det är! Så mycket av A Englands vanliga splittrade holo, i en korallrosa, nästan lite laxig, bas. Skiftar över lite i guld också, som om det inte räckte med holot.

Oberon Fairy King har en lite svårdefinerbar basfärg. Är det grönt? Är det grått? Sanningen ligger någonstans där mittemellan, så vi landar i en murrigt, rökig grön. Med holo som ser ut som oljespill.

Moth a Fairy når nästan hela vägen till mållinjen på att få till ett svart holo. Det är mörkt, det är splittrad holo, och det är så nära svart det kan bli när man häller i andra saker, som holopartiklar. Hänförande snyggt, hur som.

A Midsummer Night's Dream är alltså vad jag har på naglarna just nu. Ett väldigt ljust rosa som gärna skiftar över i lavendel, inte riktigt så nude som det ser ut här, men ni vet - januari"sol". Och så holo då, så klart.

Cobweb a Fairy är ett askigt grått lack med väldigt mycket holo. Nästan linjärt, vilket vi inte ser ofta hos A England, som har sitt splittrade holo nästan som ett signum.

Titania Fairy Queen hamnar längst ner på listan bara för att vi har sett det här förut. Ljusaste grå holo, fungerar även som topper om man vill ha det, men det täcker bra på egen hand utan alltför många lager. Tror jag har tre här. Fotograferat en osolig dag tydligen, för det sprakar mer än så där om det.

Alla lacken i den här kollektionen är fina som snus. Helt enkelt ännu en lyckad kollektion från A England. Det släpptes två nya kollektioner i höstas, och av dem har jag inte ett enda - än. Måste spara lite så jag kan beställa 4 lack Burne-Jones Pygmalion och 7 lack Return to Manderley. Mest sugen på den andra kollektionen eftersom den baserats på boken "Rebecca" av Daphne de Maurier, som jag älskade. Snart så, hoppas jag.

What I eat in a day #24 - Januaritrött

Den här vintern har inte varit rolig hittills. Grå och hal är mina bestående intryck, även om det har snöat en massa här idag. Kände att det var dags att skaffa broddar för att undvika att få någon kroppsdel i gips, så det gjorde jag igår. Samt att jag åt det här.

Nytt sedan några veckor tillbaka är att jag börjar min dag med citronvatten. Jag pressar citron i ett glas, häller i en skvätt äppelcidervinäger och lite cayennepeppar, fyller på med varmt vatten och sedan stjälper jag i mig det så fort jag kan för det är ju inte värst gott. Däremot har det hjälpt min mage en massa, och det sägs att det ska vara bra för levern. Don't quote me on the last one.

Efter det är det dags för den riktiga frukosten. På senare tid har jag hamnat i något av en vanerutin med den igen, tråkigt nog. Kan bli trött på samma sak om igen, men just nu tryter fantasin. Så den här morgonen (också) blev det te, en macka, yoghurt med min hemgjorda granola och mina vitaminer.

Lunchen var lite roligare. Jag hade rester av en portion ris, så jag gjorde stekt ris med ägg till lunchen. Stekte riset i lite olja, adderade morot och salladslök samt lite hackade nötter. Toppade med ett stekt ägg och sriracha. Blev så mätt att jag trodde att jag aldrig mer skulle bli hungrig.

Men hungrig blev jag. Te, så klart. Och ett äpple med jordnötssmör och kanel.

Till kvällsmat gjorde Älskade maken sin paradrätt, pasta med broccoli och räkor. Nu när Stora J har flyttat ut kan vi dessutom ha i rejält med chili. Hon är känslig för starkt kryddad mat, men resten av familjen gillar det, så vi kryddar på bäst vi kan numera.

Kvällste sitter fint det. Yogite den här gången, i varianten Woman balance.

Och så popcorn. Fick blå popcorn (och röda) i julklapp, som så klart måste poppas och ätas. De blå blir ganska små, och poppar sisådär bra, ärligt talat. Men de som poppar blir goda, som popcorn är mest.