"Circe" av Madeline Miller

"Circe" (eller "Kirke" på svenska) var den första boken jag hörde talas om som var skriven av Madeline Miller, så även om den inte var hennes första bok så kan den kanske räknas som hennes genombrott. "Circe" är tydligen väldigt populär, jag fick flera kommentarer om att det var den bästa boken när jag lade upp en bild av den på Instagram, och jag hade redan innan hört massor av bra saker om den. Lägg till det att jag redan läst och älskat hennes första bok "The song of Achilles" så förstår ni att mina förväntningar var skyhöga.

Bildkälla Goodreads

Circe föds som dotter till guden Helios, men hon liknar inte en gud och har svårt att finna sin plats i sin faders hus. Hon söker sig till människorna och upptäcker en samhörighet med dem. Hon börjar också med något som är förbjudet för gudarna, häxkonst. När hon så i svartsjuka utför magi så blir hon bannlyst till ön Aiaia. Där får hon möjlighet att förkovra sig i häxkonsterna.
Men hon kommer inte förbli ensam på ön. Resande kommer dit i både fredliga och onda avsikter, och det blir upp till Circe att försvara sig.

Kirke är kanske mest känd som kvinnan som bor på en ö som Odysseus hamnar på, där hon förvandlar hans manskap till svin. Den händelsen kommer ganska sent i boken, men det är därifrån hon är mest berömd och även så jag hade hört talas om henne i förväg.
För Kirke är som gudom odödlig, så berättelsen spänner över en enorm tid, som stundtals kan vara svår att få grepp om.

Jag kände igen mig i den här boken från "The song of Achilles" på så sätt att jag känner igen sättet den är berättad på. Texten känns ganska vemodig, och tempot är långsamt, även om det går snabbt. Det här var ingen bok jag bara kunde plöja igenom, utan den krävde lite tid och eftertanke.
Mitt problem med boken är dock att jag faktiskt inte gillar Kirke. Jag tycker att hon är ganska tråkig och mest går omkring och är lite jungfruligt lidande och tycker synd om sig själv. Jag hade hoppats på en lite mer jävlaranamma-kvinna, men det fick jag inte. Någon som kanske kunde ha fått vara självisk, förförisk och manipulativ gavs här motiv för alla sina handlingar, och en karaktär som jag tidigare upplevt som tämligen stygg blev här mest en fin och missförstådd flicka som aldrig fått kärlek eller uppskattning från sina föräldrar, särskilt inte pappa. Och jag tyckte inte riktigt om det. Jag hade velat ha något mer. Kirke kändes som skapad av slöjor och dimma och känslan ledsen, snarare än kött och blod och ben och känslan arg och sviken. Jag hade troligen tyckt bättre om henne som sådan, och det är ju lite jobbigt att läsa en hel bok om en karaktär som jag aldrig riktigt fastnade för eller tyckte om.
Däremot är jag fortfarande fullkomligt kär i det vackra sättet som Madeline Miller skriver på, och jag hoppas på många fler böcker från hennes penna. Det är vackert och bildrikt, med fina miljöbeskrivningar, och texten tog mig mer än en gång med på resor ner i google-träsket. För hur hörde det där ihop med det där? Och det där? Ja, ni vet hur det kan bli.

Handlingen får alltså inget toppbetyg av mig, men sättet boken är skriven på tar upp betyget något snäpp. I övrigt var jag ganska oberörd. Mitt betyg blev 3/5.

Tre tomma no. 94

Nu börjar slattarna trilla in i en rasande takt, men jag har hunnit arkmaska också.

Kicks. Detox beauty. Clearing mud mask.
Kicks har gjort om hela sitt masksortiment, och den här favoriten finns inte att få tag på längre. Synd, tycker jag som nu måste leta reda på en ny rengörande och förhållandevis mild lermask som jag kan älska lika mycket som jag älskade den här.
Plaståtervinning
Betyg 5/5

Kicks. Ready, set, glow! Viamin C Day fluid SPF 25.
Den här dagkrämen verkar ligga lite i limbo. Den är inte bortplockad från webshoppen än, men har varit slutsåld där i flera månader och finns bara att hitta i ungefär fem butiker i hela Sverige, ingen av dem nära mig tyvärr. Jag har som tur är en liten resetub som jag tar till just nu, men det verkar tyvärr som att jag måste hitta en ny favoritdagkräm. Också. Tack för det, Kicks. Eller inte.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Holika Holika. Pure essence sheet mask. Avocado.
Jag gillar de här maskerna från Holika Holika. Dels för att de är buslätta att öppna (och lätta att tömma över överflödig essens i en burk från) men allra mest för att passformen på de här är typ den allra bästa för mig. Tunn och följsam och fullkomligt dränkt i en ganska tunn essens.
Doften är angenäm, essensen sjunker in bra i huden och känns inte alls klibbig. Sedan gjorde den kanske inte direkt några underverk på min hud, men just nu undrar jag om något gör det eftersom den är inne i en ganska reaktiv period. Skulle dock lätt kunna tänka mig att köpa den igen.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

Nobels litteraturpris 2018 och 2019

Lite som vanligt har jag ingen aning om vilka det är som fått Nobels litteraturpris. De få gånger jag har hört talas om pristagaren innan tillkännagivandet, eller till och med läst dem, har varit så få att jag inte ens behöver använda alla fingrarna på handen. Men så är det väl lite allmänt, ibland känns det som att Akademien njuter av att få medelläsaren att känna sig dum.

Inte för att jag känner mig dum, per se, för jag tycker gott att Svenska Akademien själva kan få stå för dum-fiolerna den här gången. Det har väl inte gått någon förbi att de har haft ett tämligen turbulent åt och medlemmar har droppat som flugor när väl möjligheten att avgå som ledamot uppstod. Tyvärr är det ett och annat stolpskott kvar i Akademien (ja, jag tittar särskilt på er Horace E., Kristina L. och Sture A.), och i varje fall mitt förtroende för sagda inrättning är rejält naggat i kanten. Jag tycker helt enkelt inte att Nobelpriset är lika kul lägre.

Jag är till exempel mer än lite ledsen över att dörren i år inte öppnades av Sara Danius, utan av den nya ständige sekreteraren efter hennes avgång, Mats Malm, även om han säkert är jättesnäll. Jag tycker också att det är superdupertoppenbra att det inte längre är enbart Svenska Akademien utan att det numera finns en Nobelkommitté, där vissa ovan nämnda personer inte ingår, men däremot några andra, från Akademien utomstående, personer.

Och de valde att fördela prisen så här.

Bildkälla Literary Hub

2018 års pris, som alltså delas ut ett år försent på grund av all turbulens i Akademien, går till den polske författaren (och psykologen) Olga Tokarczuk. Henne hade jag faktiskt hört talas om innan. Igår. När det började spekuleras om vem som möjligen kunde få priset.
Hon skriver främst romaner och noveller, men även poesi. Känner mig nyfiken här. Samt - en kvinna! Ta mig f*n på tiden!

Bildkälla DW

Årets pris, 2019, går så klart till en man. Österrikaren Peter Handke, som numera bor i Frankrike. Författare, översättare, filmregissör, manusförfattare. Är visst kontroversiell, och här är jag inte alls nyfiken på att läsa, men det kanske jag gör ändå.

Så. Lite som vanligt alltså. För mig okända. Vita. Européer. Men det var ju kul för dem!

Soundtrack of my life

Florence + The Machine - Big God

You need a big god

Big enough to hold your love

You need a big god

Big enough to fill you up

You keep me up at night

To my messages you do not reply

You know I still like you the most

The best of the best and the worst of the worst

Well, you can never know

The places that I go

I still like you the most

You'll always be my favourite ghost

You need a big god

Big enough to hold your love

You need a big god

Big enough to fill you up

Sometimes I think it's getting better

And then it gets much worse

Is it just part of the process?

Well, Jesus Christ, it hurts

Though I know I should know better

Well, I can make this work

Is it just part of the process?

Well, Jesus Christ, Jesus Christ, it hurts

(Jesus Christ, Jesus Christ, it hurts)

You need a big god

Big enough to hold your love

You need a big god

Big enough to fill you up

Shower your affection, let it rain on me

And pull down the mountain, drag your cities to the sea

Shower your affection, let it rain on me

Don't leave me on this white cliff

Let it slide down to the, slide down to the sea

Slide down to the, slide down to the sea

Säsongssammanfattning: The Umbrella Academy, säsong 1

Som alltid spoilervarning när jag skriver om tv.

"Umbrella academy" är en originalserie från Netflix och den baseras på grafiska romaner (eller serieromaner om du hellre vill) av Gerard Way och Gabriel Bá. Jag har inte läst de albumen, så jag kan inte jämföra, men jag har läst på internätet att tv-serien är ganska trogen sin förlaga.

Serien (i båda bemärkelserna) handlar om Sir Reginald Hargreeves sju adopterade barn. De är alla födda samma dag 1989, av mödrar som inte var gravida när dagen började. Och de har alla övernaturliga krafter. Eller, alla utom en.
När de var barn var de en del av en brottsbekämpande liga (alla utom nummer sju), men när de växte upp splittrades de, om de ens överlevde. Nu samlas de igen för att begrava sin adoptivfar, och berättelsen kan börja.

Bildkälla The Papercut

Favoritavsnitt: Alla. Möjligen att det första var lite långsamt, men sedan gick det undan minsann.

Favoritkaraktär: Som vanligt fastnar jag för de där lite skadeskjutna karaktärerna, så Klaus. Sedan är jag ju alltid lite förtjust i Ellen Page, så Vanya.

Favoritpar: Tyckte faktiskt på riktigt att det var lite gulligt med Hazel och Agnes.

Bäst i säsongen: Att allt inte serverades på ett silverfat, utan att vi fick vissa saker berättade för oss på ett sätt som fick i varje fall mig att brista ut i a-ha! mer än en gång.

Värst i säsongen: Hmmm. How about ingenting.

Övriga kommentarer: Det är klart att "Umbrella academy" får en andra säsong, men den lär vi få vänta på ett tag. Så jag gissar att jag kommer se om säsong ett närmare den nya säsongen, för - cliffhanger!