Det är kallt och det knarrar under skorna

Jag älskar "C.S.I", och då framför allt originalet som utspelar sig i Las Vegas. Men igår tyckte jag faktiskt att det var lite läskigt på riktigt. Avsnittet hette "Sqweegel" och det är Sqweegel himself vi här ser bakom Ann Margret. En blodtörstig mö-mö-mördare!

Och det läskigaste med Sqweegel var inte hans helkroppsdäkt i latex eller hans underliga rörelsemönster (spelas av gummimannen Daniel Browning Smith) utan hur han lät när han rörde sig/andades i denna latexdräkt. Ett lite tyst knarrande läte.

Och i morse när jag följde mina små till skolan så inser jag att det låter ungefär likadant som när man går på sådan där jättekall snö. Knarrigt.

Så jippi vad kul jag tycker det ska bli att gå ut i den knarrande snön igen. Risken finns att jag kommer se mig om över axeln hela tiden för att se om Sqweegel smugit upp bakom mig.

För övrigt tycker jag att det otäckaste med hela "Grudge" var hur det där spöket lät. Faktiskt det enda jag minns och om man vill skrämma skiten ur mig en mörk natt så kan man ju alltid härma det ljudet.

Älskade maken

Alltså - jag har lovat älskade maken dyrt och heligt att inte lägga upp några ansiktsbilder av honom (eller barnen) på bloggen. Han är nämligen dödligt rädd för ofrivillig internetexponering. Är väl jag med, på sätt och vis.

Men idag känns det lite jobbigt att jag har lovat det. För just idag är jag av någon anledning lite extra kär i honom och skulle vilja visa upp vilken snygging jag har fångat. *suck*

Ni får tro mig helt enkelt. Han är jordens läckerbit.

Happy happy happy happy happy anniversary!

I dag är det 12 år sedan älskade maken och jag blev ett par. Det har vi firat med att gå med ett varsitt barn på bio. Han såg "Dumma mig" med lilla E och jag såg "Harry Potter och dödsrelikerna del 1" med lilla A. Stora J stannade hemma med katterna och vaktade huset.

Snart åker min älskling med de små till simskolan och jag ska göra kyckling i julmustsås.

Ska bara pussas lite till först. Som vi gjorde här, i maj 2000 när han förvandlades från älskade fästmannen till älskade maken.

Älskling - jag älskar dig. Puss.

Dagens outfit

Mysig storkofta att svepa in sig i från Vila, pälshalsduk från Örebro katthem.

Kanelkyckling

När stora J var lilla J satt jag ofta hemma med henne och glodde på mer eller mindre dåliga eftermiddagsprogram på tv. Ett av dessa var "Lilla huset på prärien". Jag vet...

Lilla Laura Ingalls växer upp i den här serien och självklart blir hon kär, i lärarinnans bror Alonzo - kallad Manny (eller Manly som Laura säger när hon säger "fel"). Det är inte bara Laura som får upp ögonen för honom utan även Nellie. Eller snarare Nellies mamma. Hon arrangerar så att Alonzo och Nellie ska äta middag tillsammans, men eftersom Nellie inte kan laga mat så får Laura det uppdraget. Kanelkyckling står på menyn. Laura "råkar" tyvärr ta fel och tar cayennepeppar istället för kanel.... Och många avsnitt senare gifter sig Laura med Manny.

Men! Jag blev mest nyfiken på det här med kanelkyckling. Hur smakar det tro? Och så småningom hittade jag ett recept och nu vet jag svaret. Jädrigt gott är vad det smakar!

Kanelkyckling

Så många kycklingportioner det går åt till din familj. Här är det filé, men jag tycker faktiskt det är godast med kycklingklubba.

1 - 2 skivade gula lökar

1½ dl vatten

½ tsk salt

1 krm svartpeppar

1 tsk kanel

2 tsk farinsocker

Ta bort eventuellt skinn från kycklingen. Fräs kyckling och lök i lite smör. Tillsätt vatten och alla kryddor utom farin. Koka under lock 5 minuter.

Ta upp kycklingen och lägg den i en ugnsfast form. Strö farinsockret över löken och rör om ordentligt. Skeda lökröran över kycklingen.

Ugnsstek i 200 grader 20 - 30 minuter. Kolla noga så att köttsaften är klar!

Servera med ris och grönsaker.