Augustifavoriter

Det känns som att jag skriver det här varje månad, men jisses vad denna månad har gått fort. Det lunkar så smått in i vardagsrutiner, med skolstart och grejer, och som vanligt tycker jag att det är jätteskönt att livet får återgå till sin vanliga takt.
Favoriter då? Ska se om jag hittar några.

Bok: Det finns böcker jag gett högre betyg denna månad, men de har varit omläsningar, så månadens favorit får bli "The song of Achilles" av Madeline Miller. Har haft lite svårt att släppa taget om den.

Film: Jag har inte varit på bio sedan november, men film tittar jag på ändå. I augusti har jag sett 6 filmer som varit nya för mig, men ingen av dem har varit hejdundrande bra. Så pass den här månaden.

Tv-program: Har inte sett värst mycket på tv heller, mer än nyheterna och enstaka dokumentärer. Så pass här med.

Nagellack: Punkten jag fasat för den här månaden, för jag bar ett par riktiga godbitar i augusti. Valet står mellan One day you'll make a dream last från Cadillaquer, Golden snidget från Pahlish och Black to reality från OPI. Med älskade makens utslagsröst blir det det sistnämnda.

Skönhet: Nuud. Som är en krämdeo som håller en doftfri 2-7 dagar. På mig funkar den ungefär 2½ dag innan jag börjar känna små pustar av armhålesvett, och med tanke på att tuben är pytteliten och hyfsat dyr så hade jag hoppats på några dagar mer. Är osäker på att jag kommer köpa om den, men den är onekligen bra.

Upptäckt: r/Slash på YouTube. Farlig kanal att fastna i, men roande (och oroande) att höra hur dumma i huvudet folk kan vara. Kanalen innehåller uppläsningar av poster från Reddit, med ämnen som "Choosing beggars" och "Entitled parents", och eftersom det är en lyssnakanal kan jag göra annat under tiden om jag vill, men ändå - farligt kaninhål att trilla ner i.

Extra speciell rolighet: Döttrarnas födelsedagar. Firades så mysigt så.

Favoritinlägg: Fyra frukostar - med ägg. För att det innehåller mitt bästa tips på äggröra.

"Tjugo verkliga mord" av Lennart Rammer

Som månadsbok nu i augusti har jag läst en mash up av true crime, memoar och facklitteratur. Boken är skriven av en pensionerad rättsläkare och handlar om fall som han själv har varit delaktig i, och som alla gått till rättegång.

Bildkälla Goodreads

Vill du ha en smaskig bok som frossar i detaljer så är inte det här boken för dig. Språket är ganska torrt och det är sakligt framställt. Fakta, men inte så mycket mer. Det är faktiskt mest tragiskt, och vissa fall berör (och upprör) mer än de andra.
Boken avslutas med några upplysande texter om hur våldsbrott utreds, vad en rättsläkare gör och hur polis och sjukvård samarbetar för att lösa brott. Just de texterna känns som att de vänder sig till personer inom professionen, eller personer som funderar på en sådan karriär, ganska ointressant för de flesta kanske, om en inte gillar statistik och/eller är allmänt nyfiken.

Det är ingen rafflande bok alltså, men väl intressant om en har intresset. Mitt betyg blev 3/5.

Nagellacken i augusti

Jag misstänker att jag kommer måla om naglarna igen innan augusti är helt slut, men eftersom jag redan har tio olika lack att visa upp så kör jag ändå månadens sammanfattning nu. För tio lack på lika många bilder blir ett tillräckligt långt inlägg bara det.

A England, Swinging London
Lite som vanligt har A Englands lack galet mycket holo, på sista tiden dessutom hyfsat linjärt. Som på Swinging London, som på hemsidan kallas för ljust olivgrönt med en gyllene ton. Och det stämmer förvisso, men det kändes kanske mer bronsigt än grönt, när jag tittade på det. Fint som snus, hur jag än ser på det.

OPI, Lavendare to find courage
Jag försöker beta av Nutcracker-kollektionen, och Lavendare to find courage är ett av dem. Namnet antyder lavendelfärgat,men jag tycker att det är lite för rosa för det. Mer syrén. Oväntad färg i en vinterkollektion, då det känns väldigt vårigt pastellig. Lite för gullig för min smak, och inte helt kul att måla med, som synes.

A England, The hand refrains
En askig guld med massor as holo. Jag gillade det, men älskade det inte. Det var något i färgnyansen som inte riktigt föll mig på läppen, och jag tyckte att det skar sig en aning mot min hudton. Inte fult, mer ett mellanlack.

Cadillaquer, One day you'll make a dream last
Helt unik i min samling och jag föll handlöst för det både på bild och på nagel. En turkos crelly med röda glitter och färgskiftande flakies.

Depend, Miss Tinkerbell #5070
Ett av de lack som stått längst i otestade lådan är Miss Tinkerbell från Depends Once upon a time-kollektion, som kom våren 2018. Och lika länge har jag sparat på det. Jag fick tag i alla glitterlacken, men missade flera av krämlacken, vilket grämer mig lite.
Miss Tinkerbell är ett skirt rosa lack med prismatiska glitter. Det är egentligen tänkt som layering över ett av kollektionens krämlack, men jag visar det alltså på egen hand. När det blir så här glittrigt så spelar det inte så stor roll att det är vnl, tycker jag.

OPI, Black to reality
Be still my beating heart! Herreminje så snyggt! Svart med rött skimmer som ligger som en glöd över nageln. Såg nästan vinrött ut, eller mörkt skimrande brunt då och då, men oftast så var det just svart med ett rött skimmer.

A England, Punk
Låt inte det faktum att min kamera är dålig på att plocka upp i holo i annat än solljus lura er. Det här nästan lite giftigt gröna lacket är fullsmockat med linjär holo, och jag såg det hela tiden, oavsett ljusförhållanden. Mina ögon är alltså bättre än min kamera. Supersnyggt, och jag älskar den gröna nyansen.

OPI, Dancing keeps me on my toes
Månadens absoluta bottennapp. Det är så fult att jag bara orkade med det en dag. Funderade på att glittra över det eller något, men pallade inte med det heller. Bort!
Vitt med silverskimmer. Nej tack.

Depend, #565
Även detta ett lack jag undrat över varför jag köpte, jag skulle dessutom behövt ett lager till för att undvika de  baldspots som synd här. Upplevde dem dock inte lika tydligt på riktigt.
Ljust blålila, som en blåklocka ungefär, med ett silveraktigt skimmer. Ingen hjärtklappning över det, tämligen menlöst i mina ögon.

Pahlish, Golden snidget
Här var det glitter! Dels massivt med guldglitter, men också en hel del holografiskt dito. Holot kommer dock nästan bara fram i solen, så oftast ser det ut som smälta guldmynt på naglarna, och det är ju absolut inte fult. Och ja, jag var tvungen att googla för att få reda på vad en golden snidget är.
Det lack jag bär just nu, och således inläggets sista.

"The song of Achilles" av Madeline Miller

En snackisbok de senaste månaderna är "Kirke" av Madeline Miller, och den ligger i min TBR-hög. Boken samma författare, Madeline Miller, skrev innan hamnade också i den högen av bara farten. Och nu är ju jag som jag är och vill gärna läsa böcker i utgivningsordning, även om de inte har minsta lilla med varandra att göra, så jag började med debutboken, "The song of Achilles".

Bildkälla Goodreads

Patroclus är en prins i exil. Han hamnar i kung Peleus hov och blir vän med prinsen, halvguden Achilles. Deras vänskap djupnar till något mycket mer.
En dag bryter krig ut mellan Troja och grekerna, och Achilles måste göra ett val - leva till ålderdom men bortglömd, eller strida mot Troja och dö som en firad hjälte.

Boken är självklart baserad på "Iliaden", som berättas i sånger, och legenden om Achilles. Och vi vet ju hur det slutade. Således är hela boken en resa mot ett oundvikligt slut, och som sådan hade jag ibland svårt att läsa den. Jag bar hela boken på en känsla av lätt ångest (inget som satte mig i spinn, men inte behagligt för det) och överhängande undergång. Texten känns genomsyrad av vemod och sorg, en längtan som nästan går att ta på.
Det är Patroclus som berättar om Achilles, och jag som har "Iliaden" i ganska färsk minne sedan jag läste den förra året, vet ju hur det ska gå och funderade på hur det skulle kunna gå ihop hela vägen. Med bravur, visade det sig. Jag satt och storbölade mig igenom de slutgiltiga striderna. Jag har sällan läst outsäglig sorg så vackert berättad.

Men det är alltså inte en helt angenäm läsning, för mig i varje fall. Min ångestkänsla upphörde först när det där oundvikliga tog sin början, så att jag kunde få det överstökat. För det är ju jobbigt att fullkomligt förälska sig i så underbara karaktärer, bara för att de ska möta det öde de gör. Här finns inget hopp om ett lyckligt slut. Det är så oerhört vackert och kärleksfullt skrivet, med stor omsorg om alla de ursprungliga karaktärerna. Det är alltså inte så att jag inte tyckte om boken - tvärtom älskade jag den.
"The song of Achilles" följer "Iliaden" ganska tätt, så kan en den är det inga större överraskningar här. På både gott och ont, skulle det alltså visa sig.

Mitt betyg på "The song of Achilles" blev 4,5/5. Den där sorgliga känslan drog ner betyget en liten aning från den femma jag säkert annars skulle ha gett den.

Plejaderna om "Mamma är bara lite trött" av Sara Beischer

Igår var det äntligen dags att träffas igen för att prata bok. Vi sågs på en solig och svettig uteplats där vi fikade gott, pratade gott och länge - allmänt mys alltså.
Och boken som var anledningen till att vi träffades var alltså Sara Beischers "Mamma är bara lite trött".

Bildkälla Goodreads

Minna arbetar som lärare på en skola och försöker jonglera det perfekta Instagramlivet med den verkliga vardagen med krav från kolleger, elever, barn, make. Samtidigt som hon måste hålla koll på den senaste dieten, hinna träna, fredagsmysa, hålla parmiddagar, vara klassförälder. Plötsligt en dag orkar hon inte lägre. Diagnosen blir utmattningssyndrom.

Ja. Hm, hm. Vi är flera i bokcirkeln som på ett eller annat sätt har liknande erfarenheter med berättelsens Minna. Därmed sagt så var det ingen av oss som kände igen sig, men så är nog allas väg in i väggen olika och alla som hamnar där har säkert olika sätt det manifesterar sig på. Vissa av oss fick en liten tankeställare och funderade på hur det som stod skrivet här kunde appliceras på våra egna liv. Vad hade jag sagt, eller gjort i en liknande situation? Hur hade min kropp reagerat om inte x hade hänt först? Och tankeställningar är alltid bra att få av en bok.
Språket var lätt att komma in i, rappt med korta, precisa meningar och korta kapitel. Språket gjorde boken utomordentligt lättläst, och med tanke på att den inte är värst lång så var den snabbläst (för oss som orkar läsa snabbt). Boken är indelad i två delar, där del ett är Minnas väg mot kollapsen och del två utspelar sig en tid senare när hon för börja arbetsträna. Språket är detsamma i båda delarna, och det som vi tyckte fungerade på ett utmärkt sätt i del ett fungerade inte lika bra i del två. Språket ger nämligen en ganska stressad bild och fångar fint hur Minna flänger från den ena punkten till den andra utan att hinna tänka eller känna efter. När samma språk kommer igen där berättelsen kanske hade behövt vara lite lugnare för att bättre spegla Minnas återhämtning, blir det däremot lite fel. Det känns fortfarande stressigt, när det är det Minna försöker undvika.
Sedan hade vi en hel del att säga om rent praktiska saker också, och vi hade en massa råd att ge Minna för att inte hamna där. Som att inte gå med på kontorsskvaller gällande en själv, att säga tack men nej tack till vissa uppdrag som ramlar ner i knät, hur smickrande de än kan tänkas vara, att fullkomligt skita i vad vänner tycker om ens midjemått, att ta tid för sina barn och inte tvinga iväg dem till förskola med en Alvedon i kroppen. Bland annat. Och varför i hela friden får hon arbetsträna på en plantskola som mest verkar husera småkriminella klåpare? Hon har ju redan en anställning.
Dessutom undras det lite vad boken egentligen vill säga. Den slutar nämligen ganska abrupt, utan att Minna kommer fram till något konkret, utan mest har fått nya saker att fundera på. Hon kommer en ytterst liten bit på väg, men vi känner att det är långt kvar till något mål.
Sedan är det ju också det där med att det är svårt att tycka om en bok om en känner noll sympati med huvudkaraktären...

Betygen växlade mellan 2:or och 3:or, mitt eget betyg var 2/5. Plejadernas medelbetyg blev 2,4/5.