Marsfavoriter

Ärligt talat har mars inte varit en toppenmånad för mig. Inte bara för att våren blev hindrad i sin framfart av ännu mera snö och minusgrader, utan också för att jag helt enkelt inte haft värst kul. Som när min promenadkompishund fick gå bort på grund av långvarig sjukdom förra veckan. Det har varit svårt att motivera sig att gå ut och gå då, kan jag lova. Särskilt när det varit dåligt väder.
Så det kan kanske bli svårt att ändå locka fram de där ljusglimtarna som jag ändå vet med mig finns där. Ibland till och med i form av favoriter.

Jackson the dog. Du är saknad.

Bok: "En saga" av Stephen King.

Film: "Darjeeling limited".

TV: "The people v. O.J. Simpson". Trodde jag inte att jag skulle tycka om ett rättegångsdrama i tio delar.

Nagellack: Love song for a vampire, från a England.

Skönhet: Ansiktsmassage. Som jag ger mig själv varje kväll, om jag inte glömmer bort det.

Extra speciell rolighet: En av mina brorsöner har förlovat sig med sin flickvän. Faster blev väldigt glad, kan jag lova.

Favoritinlägg: Eftersom det så sällan blir kollektionssammanfattningar av nagellackskollektioner numera, så är det extra kul när det väl händer. Den här gången om Rock my world från Depend.

Nagellacken i mars

Mina naglar är fortfarande inte tipp topp. Jag försöker hjälpa det genom att vara lite snällare mot dem. Nagelolja, nagelbandsvård och vilodagar från lack, ingår i den omsorgen. Det är alltså inte jätteofta jag målat naglarna i mars (heller). Fem lack blev det till slut, ett av dem från ett nytt märke. Eller i varje fall en ny fomula från ett vanligt förekommande märke på de här inläggen. 
Precis som vanligt i den ordning jag bar dem.

Depend, #5142 Jade
Ett vackert ljust grönt lack, som ibland visade skiftningar i blått, men allra oftast i guld. Del av Depends Rock my world-kollektion, som kom i höstas, och som hämtat inspiration från olika ädelstenar. Jade är ett väldigt passande namn på det här lacket.

a England, Love song for a vampire
Lacket är inspirerat av Annie Lennoxs sång med samma namn, som var med i filmen "Bram Stoker's Dracula".
Ett cyanblått lack, med massor av holo. 

London Grace, Millie
Krämlack från London Grace fick följa på skimmer och holo. Här i form av ett orange som drar mer åt tegelhållet än trafikkonhållet. Den här trivdes jag utmärkt i.

Depend, #728
Jag kan visst inte låta bli pasteller det här året heller, när våren står om hörnet (hoppas vi). Extra svårt har jag som alltid att låta bli de gula lacken. Precis så jobbigt att måla med som en kan misstänka både med pastelliga och med gula lack. Men den här citronfromagefärgen var värd det. Innehåller även ett diskret skimmer som ger det där lilla extra.

Vegan & Natural, Piece of rhythm
Som synes kommer det här lacket från H&M, men tillhör en egen serie med veganska lack. Och träkorken är äkta. Lite som vanligt när jag testar nytt, så rasslar det ner ett vinrött lack i samlingen. Igen. Jag har inget behov av fler vinröda lack, men de är svåra att låta bli. Kanske inte försökte så jättemycket, å andra sidan. Den här vinröda var mer crelly än kräm, med en riktigt glossig finish. När solen låg direkt på det såg det helt brunt ut, och därmed vet vi åt vilket håll just den här vinröda nyansen drog. 
Underbar att måla med, för övrigt. Snudd på att den täckte på ett lager.

"Elektra" av Jennifer Saint

Det finns två historiska epoker som det skrivs väldigt mycket böcker kring. Den ena är Andra Världskriget, den andra kretsar kring grekisk mytologi. Egentligen är jag ganska trött på att läsa romaner kring båda dessa epoker, men ändå kan jag tydligen inte låta bli. För nu har jag läst Jennifer Saints andra roman om kvinnor från den grekiska mytologin. Och inte alls till stor del för att jag ville ha ännu en vacker bok i bokhyllan. Nej då...

Bildkälla The StoryGraph

Det vilar en förbannelse över Atreus släkt. I flera generationer har blodlinjen härjats av blodtörst och hämndbegär.
In i denna släkt kommer Clytemnesta, hustru till kung Aganemnon, i en förhoppning att stoppa förbannelsen. Men när hennes syster Helena blir tagen till Troja av Paris, mitt framför ögonen på sin make, Aganemnons bror, samlar Aganemnon ihop hela den grekiska armén för att utkräva hämnd mot Troja. Kosta vad det kosta vill.
Cassandra är prinsessa i Troja. Förbannad av Apollon ser hon framtiden men får ingen att tro på hennes syner. Ensam känner hon till Trojas oundvikliga fall.
Elektra är yngsta dotter till Aganemnon och Clytemnestra. Med förfäran ser hon blodsutgjutelsen i sin familj. Frågan är om hon kan undgå förbannelsen, eller om hon själv kommer svepas med.

Vill du veta hur det går kan du googla Elektra så får du veta. Låt mig bara intyga att det är en tragedi vi talar om. Och nästan som vanligt i den grekiska mytologin är det mycket blod inblandat. Ibland för att vissa gudar ställer krav, men oftast bara för att våld föder våld.
Kvinnorna som är centralgestalter i den här boken lever i männens värld, och blir offer både för gudarnas nycker och männens handlingar. De sveps med i våldsspiralen de också.
Boken berättas i tre olika perspektiv, och de tre kvinnorna drivs framåt i sina handlingar av olika orsaker. Och här kommer vi till vissa berättargrepp som jag kan ha svårt för - repetitioner. Det riktigt vältras i sorg och elände, och för säkerhets skull repeteras de orättvisor som begåtts om och om igen. Ibland kanske med andra ord, men andemeningen är ändå densamma den tjugotredje gången också. Det är stundtals som att författaren försöker utsätta sina stackars karaktärer för så mycket elände som möjligt på 300+ sidor.
Tempot är ganska långsamt, och känns sådär sirapssegt som vissa böcker kan göra. Det är inte mycket dialog, utan handlingen drivs framåt av respektive kvinnas inre tankevärld. Jag hakade också upp mig en del på vissa engelska versioner av de grekiska namnen, både på personer och platser. Summa summarum upplevde jag därför att boken var medelsvår att läsa. Inte så där bläddervänlig och snabbläst som andra böcker. Nu har jag inget emot att läsa den typen av bok, så det gör inte så mycket.
Det kanske verkar som att jag inte gillade "Elektra" men det gör jag. Även om det kan bli lite tjatigt ibland.

Mitt betyg på "Elektra" blev 3/5.

"Tao enligt Phu" av Benjamin Hoff

Efter att mödosamt ha tagit mig igenom "Ulysses" i januari och februari, ville jag verkligen ha något som skulle gå snabbare att läsa som månadsbok i mars. Och eftersom jag haft "Tao enligt Phu" i bokhyllan sedan 1990-talet utan att läsa den (inte därifrån jag fått bloggnamnet alltså) så kände jag att det var dags att plocka ner den nu och äntligen sätta igång.
Och det hann jag ju. Med råge.

Bildkälla The StoryGraph

Tao är en del av den kinesiska filosofin, till och med ett grundläggande begrepp. Det är "vägen", det som bara är. Egentligen ganska enkelt, men kan ändå upplevas som så svår. I den här boken får vi lära oss mer om Taoismen, med berättelserna om Nalle Phu som guide.
  

Det är en kort och lättläst bok, inte ens 200 sidor med ganska stort typsnitt. Tonen i den är också sådan att om det inte hade varit för en del svårare ord, så hade jag trott att den skrivits för en ganska ny läsare. Boken är också rikt illustrerad, med Ernest H Shepards klassiska bilder från A.A. Milnes berättelser om Nalle Phu och hans äventyr i Sjumilaskogen. Karaktärerna från Nalle Phu är ofta med, och det är många utdrag ur böckerna, och även ur kinesiskt litteratur som behandlar Taoismen. Här saknar jag källhänvisningar, samt någon sorts erkännande till A.A. Milne, som inte bara bidrar med mycket text (översättaren Brita af Geijerstam får cred, dock) utan dessutom med de karaktärer som hela boken baseras på. Utan Phu, och A.A. Milne, hade inte den här boken funnits. Äras den som äras bör.

Jag kan känna att jag gjorde ett misstag när jag läste "Tao enligt Phu" som månadsbok. Eftersom den är så pass kort, och så pass lättläst, så hade den nog vunnit på om jag läst den i ett snabbare tempo. Nu tyckte jag ofta att det kändes som att förklaringarna hackades upp, och jag kunde få svårt att få grepp om dem, särskilt som jag ibland var tvungen att backa i texten och läsa om för att jag hade tappat sammanhanget från gången innan. Det ligger helt på mig själv. Å andra sidan tycker nog att texten var ganska hackig ändå. Hoff kan befinna sig mitt i en förklaring när någon Phu-karaktär dyker in i texten för att tillföra eller undra något som gör att Hoff förklarar en gång till med ytterligare exempel. Kan sakna ett rakare sätt att berätta och förklara.
Jag kommer nog läsa om den igen ganska snart, men då troligen i en sittning, för det skulle jag hinna med. För jag tycker att det är en rolig idé att beskriva Tao tillsammans med Phu, för det stämmer så bra. Jag önskar bara att jag inte hade hackat upp texten i 26 delar, såhär i efterhand.

"Tao enligt Phu" får 3/5 i betyg av mig.

"Min syster, seriemördaren" av Oyinkan Braithwaite

Det var länge sedan jag hörde talas om den här boken första gången. Jag tror att det kan ha varit i samband med att den nominerades till Bookerpriset 2019. Det tog dock ett bra tag för den att komma ut på pocket på svenska, så jag kunde känna att den var prisvärd. Den är trots allt ganska kort, och ska jag betala för en bok vill jag att inte att priset per sida ska kännas orimligt högt. Så'n är jag!

Bildkälla The StoryGraph

Korede har precis satt sig ner för att äta när hon får ett telefonsamtal från sin syster, Ayoola. Med blekmedel och gummihandskar beger hon sig till lägenheten där Ayoola väntar, med den tredje pojkvännen hon har mördat. I självförsvar...
Tre mord betyder seriemördare, och egentligen borde Korede gå till polisen med vad hon vet, men kärleken till systern får henne att låta bli. Tills Ayoola börjar dejta mannen Korede är kär i.

Det är en kort bok och den går väldigt fort att läsa. Det är korta kapitel, persongalleriet är inte så stort, och handlingen förs fram i rask takt. Det är bitvis riktigt roligt att läsa den här boken, som i att den berättas med en humoristisk twist. Samtidigt är den väldigt mörk, med teman om våld och förtryck, som här bubblar upp till ytan. I berättelsen finns insprängt flera kapitel från systrarnas förflutna som ger en klarare bild av vad som hänt dem och format dem. Ingen av karaktärerna i den här boken är värst älskvärd, men vissa är betydligt värre än andra.
Boken är lättläst och välskriven, och jag gillade den. Så pass att jag först gav den ett högre betyg än vad jag nu slutligen bestämt mig för. Jag tror jag drogs med av bara farten. Sanningen är dock att jag kanske tycker att den var lite av en teflonbok. Den försvann fort, så att säga. Jag jättegillade inte slutet heller, men kan köpa det.

"Min syster, seriemördaren" fick betyget 3/5 av mig.