Dagens filmtips: Young Frankenstein

Jag har ett onödigt stort center i hjärnan där jag lagrar filmcitat. Citat som jag sedan droppar när helst jag anser det vara mer eller mindre lämpligt, för sådan är jag. En film jag lagrat massor av citat från är den helt underbara komedin "Young Frankenstein" från 1974 - eller "Det våras för Frankenstein" som den fick heta på svenska eftersom Mel Brooks står för regin. Här har han gett sig i kast med den klassiska skräckfilmen från tidigt 30-tal, främst då "Frankenstein" och "Frankensteins brud", och förvandlat dem till en skratta-högt-komedi.

Marty Feldman (Igor), Cloris Leachman (Frau Blücher), Gene Wilder (Dr.Frankenstein)

 och Teri Garr (Inga).

Den unge neurokirurgen Fredrick Frankenstein ("It's pronaounced 'Fronkensteen'") blir kallad till sin farfars slott i Transylvanien för att göra upp hans testamente. Alla hans försök att skaka av sig fördomarna kring sin farfars gärning går om intet när han finner dennes manual i hur man återupplivar en död människa. Han bestämmer sig för att gå i farfars fotspår och skapar det kärlekstörstande Monstret (Peter Boyle).

Ja - så var mars månad slut och därmed mitt filmtipsar-tema. Jag har dock haft så roligt med det, samt att det fortfarande finns en uppsjö filmer jag inte har tipsat om, att jag har en och annan plan för hur jag ska kunna filmtipsa även i fortsättningen, på en lite mer regelbunden basis.

Dagens filmtips: Kill Bill

Tarantino alltså, honom var jag ju tvungen att hinna med den här månaden. Frågan var bara vilken film jag skulle välja. Efter att ha bråkat med hjärnan ett par veckor föll så valet slutligen på "Kill Bill". Då kom nästa val - del 1 eller del 2? Och där kunde jag inte välja så det får bli båda två. Jag har nämligen fortfarande inte bestämt mig för om jag tycker någon av dem är bättre än den andra. 

Jag vet de som bestämt hävdar att del 1 är bäst, andra som hävdar att del 2 är det och jag själv tycker de är lika bra. Eller - det beror kanske på dagsformen och hur jag tänker på dem. Om man ser till actionspäckade scener med mycket slåss, svärd och blod - ja då är ju del 1 bäst. Om man vill veta mer om bakgrunden och känna en del isande obehag och så - del 2. Allra bäst är så klart ändå att se dem som en enda sammanhållande film, som råkar befinna sig på två olika discar, och det är ungefär så jag tänker.

"Kill Bill - Volume 1" (2003)

"Kill Bill - Volume 2" (2004)

Efter fyra år i koma vaknar den professionella yrkesmördaren Black Mamba (Uma Thurman) upp med en enda tanke - hämnd. Hon har blivit förrådd av sina tidigare kollegor i "The Deadly Viper Assassination Squad" som på hennes bröllopsdag lät mörda alla närvarande, inklusive den höggravida bruden. Hon sammanställer en dödslista med fem namn och ger sig ut på sin hämndresa för att stryka namn efter namn på listan tills hon slutligen kommer till målet - Bill.

Finfin rollista med David Carradine som Bill och Lucy Liu, Viveca A. Fox, Daryl Hannah och Michael Madsen som övriga medlemmar i Deadly Vipers. Och som alltid med Tarantino: genreöverskridningar, episodiskt berättande, bildskönt våld och underbart soundtrack. 

Dagens filmtips: Draktränaren

Jag har tur jag som har barn, för ibland undrar jag om jag hade sett alla dessa tecknade sötsaker om jag inte hade haft barn som älskar allt som är tecknat. Eller tecknat förresten - datoranimerat är det ju för det mesta numera. En av de filmer jag är rätt så övertygad om att jag hade missat om inte barnens farmor hade tyckt att det verkade vara en bra present, är dagens filmtips "Draktänaren". Eller "How to train your dragon" som den heter på engelska. Jag har däremot hittills endast sett den i sällskap med mina små och då blir det på svenska så för mig blir det den svenska titeln.

"Draktränaren" (2010)

Filmen handlar om den unge vikingen Hicke. Trots att han är hövdingens son tillhör han den klena och klumpiga skaran och anses i byn inte vara av det rätta virket för att tränas att bli krigare så han kan bekämpa deras fiender drakarna. Hicke är dock uppfinningsrik och lyckas besegra en drake som han fångar in och kallar för Tandlöse. Med Tandlöse som vän inser Hicke att drakarna kanske inte är de vettvilliga monster han hela tiden fått lära sig att de är.

Nu är ju jag en lipsill av stora mått, och jag står för att jag alltid - varenda gång - grinar som en småunge när jag ser den här. Jag tycker den är så himla bra! Jag blir tårögd bara jag ser bilder på Tandlöse, för gölligare drake får man nog leta efter.

Dagens filmtips: Amélie från Montmartre

Jag börjar med en gång - har du inte sett den här filmen så ska du inte, upprepar inte, se klippet jag har lagt i slutet av det här inlägget. Det innehåller nämligen en spoiler utan dess like. Har du däremot sett filmen, så titta för all del, så att du kommer ihåg varför du ska se den igen. För "Amélie från Montmartre" är ett riktigt guldkorn, två timmars ljuvlighet. 

Jag har sagt förut att jag gillar en vacker film så att jag älskar den här kommer kanske inte som en nyhet. Och då menar jag inte handlingen, även om den är vacker den också, utan jag menar rent bildmässigt. Det är vackra miljöer, vackra färger och underbar klippning. Jag faller pladask varje gång jag ser den (och jag såg den senast igår).

Audrey Tautou som Amélie i "Amélie från Montmartre" (2001) (Le fabuleux destin d'Amélie Poulain).

Amélie har växt upp i utkanten av Paris i en överbeskyddad miljö utan vänner, och har därför varit hänvisad till sin egen fantasivärld. Så fort hon kan lämnar hon faderns hem för en lägenhet i Montmartre och ett jobb som servitris på ett kafé.

Samma dag prinsessan Diana dör finner Amélie en skatt i sin lägenhet som hon bestämmer sig för att återlämna till den som lagt den där. Därmed börjar hennes nya mål, att ge andra människor glädje - och kanske finna lite glädje åt sig själv.

Har du inte sett filmen så slutar du läsa här. Nu. Inte ett ord till. Bläddra vidare. Spoiler följer. Fortsätter du ändå läsa så skyll dig själv. Jag har varnat dig.

Alltså... Den här scenen... Bara det där sättet han höjer ögonbrynet när hon kysser honom på kinden. Swoon!

Dagens filmtips: Grosse Pointe Blank

Här kommer en film jag tipsat om förut, och varför inte - den tillhör mina absoluta favoriter, och inte bara för att mitt ögongodis John Cusack är med. Det här är en svart komedi med en lätt skruvad intrig och massor av bra musik på soundtracket. Tyvärr fick den en sanslöst larvig titel på svenska, "Även en lönnmördare behöver en träff ibland", så jag håller mig till originalet - "Grosse Pointe Blank".

Minnie Driver och John Cusack i "Grosse Pointe Blank" (1997)

Martin Blank (Cusack) är en frilansande lönnmördare som tappat intresse för sitt yrke. Han bestämmer sig för att göra ett sista jobb, som råkar vara i den stad han växte upp, staden han lämnade 10 år tidigare och där det nu ska hållas en skolåterträff. Han går dit med flickan han aldrig kunnat glömma (Driver) i ett försök att börja om med henne, men kvällen utlöper inte riktigt så som han hade hoppats.

I mindre roller ser vi även Dan Akroyd som en rivaliserande lönnmördare som vill att Blank ska ansluta sig till en sorts fackförening han håller på att skapa, Joan Cusack som Blanks sekreterare, samt Jeremy Piven som Blanks gamla bästis Paul.

Dagens filmtips: The Lost Boys

Välkommen till hockeyfrillans storhetstid. Förutom vissa extremt fula frisyrer och en del tvivelaktigt mode så är det här en riktigt bra film, dessutom den enda med vampyrer i jag kommer tipsa om den här månaden (tror jag). 

Hur många gånger har jag sett den här filmen? Vet inte, en miljard kanske. Tillräckligt många för att jag ska kunna citera den när som helst, vilket jag gör. Enormt stort center i hjärnan för filmcitat - vissa skulle kanske kalla det slöseri med utrymme, inte jag.

"The Lost Boys" (1987)

Bröderna Michael (Jason Patric) och Sam (Corey Haim) flyttar med sin mamma (Dianne Wiest) till den lilla kuststaden Santa Carla - murder capital of the world, eller som deras morfar säger: "If all the dead bodies was to stand up at once we would have one hell of a population problem".
På kvällarna ger sig bröderna ut på äventyr på den lokala piren. Där blir Sam vän med bröderna Frog (Corey Feldman & Jamison Newlander ) som är vampyrjägare. Michael blir blixtförälskad i den vackra Star (Jami Gertz) och blir vän med henne och hennes pojkvän David (Kiefer Sutherland). I deras gäng sover man hela dagen och partajar hela nätterna - precis som vampyrer.

"So Michael. Now you know what we are, and you also know what you are. You'll never grow old Michael, and you'll never die. But you must feed."

Dagens filmtips: Bound

Innan syskonen Wachowski blev väldigt berömda med "Matrix" gjorde de den här dramathrillern tillsammans, en ofta förbisedd liten filmpärla vid namn "Bound" (1996). Och visst ser man redan här att de är ena riktiga genier när det kommer till bildkompositioner, kameraåkningar, klippning och casting. Här slås det dock inte på de stora trummorna, utan det är ganska lågmält trots handlingen. Jag sitter och tänker att det kunde vara en pjäs, eftersom det utspelar sig i så få rum, och den känns också mycket intim - närgången. Jag slås också av det faktum att i de rätta händerna kan till och med grovt våld vara vackert - enbart på film såklart.

Corky (Gina Gershon) har nyligen blivit frigiven ur fängelset och blivit anställd att göra i ordning en lägenhet. I lägenheten bredvid bor den vackra Violet (Jennifer Tilly) med sin maffiapojkvän Ceasar (Joe Pantoliano). Corky och Violet inleder ett förhållande och tillsammans bestämmer de sig för att stjäla en ansenlig summa pengar från maffian, och komma undan med det genom att lägga skulden på Ceasar.

Dagens filmtips: Matrix

Ännu en film som jag satt i biostolen och gapade av förtjusning åt. Den är banne mig i min lilla låda helt fantastisk! Snygg, smart, läskig, cool, och snygga slåss-scener. Allt jag gillar i en bra science fiction and then some. Jag talar så klart om "The Matrix" från 1999 med manus och regi av syskonen Wachowski (de var bröder förut, nu är de syskon).

Carrie-Anne Moss (Trinity), Keanu Reeves (Neo), Laurence Fishburne (Morpheus)

På dagarna är han dataprogrammeraren Thomas Anderson, på nätterna hackaren Neo. En kväll blir han kontaktad av Morpheus, en legendarisk hackare som fått terroriststämpel av polisen. Morpheus ger honom två val - om han tar det röda pillret får han veta sanningen om Matrix och den värld han lever i, tar han det blå pillret fortsätter livet som det varit.

Dagens filmtips: Fyra bröllop och en begravning

Romantiska komedier alltså - finns det något härligare? Lite hjärta och smärta och så får de varandra på slutet. Enkelt och ack så trevligt att titta på. Om Hugh Grant är med dessutom, vilket han är i ungefär alla brittiska romantiska komedier sedan 1990-talet, så är det jackpot för mig. För guuuuud vad han är söt. Han har faktiskt en gång fått mig att säga att jag vill ha en egen Hugh Grant, men det var såklart innan jag träffade älskade maken.

"Fyra bröllop och en begravning" (1994)

Charles (Hugh Grant) är den evige ungkarlen. På ett bröllop träffar han amerikanskan Carrie (Andie MacDowell) och vad som mest var tänkt som en liten flört visar sig vara något mycket mer. Kanske är det så att Charles hittat sina drömmars kvinna.

Dagens filmtips: Strictly ballroom

Idag är ingen vanlig dag. Idag är det nämligen 13 år sedan jag och älskade maken förlovade oss. Alltså blir det romantisk komedi idag. Del ett av Baz Luhrmans Red Curtain Trilogi var "Strictly ballroom" (1992) en film om spirande förälskelse, att följa sina drömmar och förbjudna steg. Del två och tre av denna trilogi är "Romeo + Juliet" och "Moulin rouge" som fick en hel del mer uppmärksamhet än denna lilla pärla.

Tara Morice (Fran) och Paul Mercurio (Scott).

Scott är en etablerad ballroom-dansare som tröttnat på att alltid dansa andras steg. Han vill pröva egna steg och utveckla sitt dansande. Hans danspartner Liz blir förtvivlad och lämnar honom för en annan partner som dansar "som man ska" och Scott står utan lämplig partner inför den stora tävlingen Pan Pacific Championship. Den blyga Fran träder då fram och vill gärna dansa med honom om han bara kan lära henne, och sig själv, att följa passionen och hjärtats rytm i dansen.

A life lived in fear... is a life half lived.

Gillar man dans och romantiska komedier så kommer man gilla den här. Bara den avslutande paso doblen är värd tiden du spenderar i soffan, men innan den är det massor av andra fina danssteg och ett och annat ögonblick som kan etsa sig fast i hjärtat. 

Dagens filmtips: Stand by me

Att "Stand by me" (1986) skulle vara med på den här listan var en självklarhet utan dess like. När jag såg den första gången som 15-åring var den den bästa film jag någonsin sett, och det ligger fortfarande i topp. Att den dessutom är baserad på en novell av Stephen King gör inte direkt saken sämre. 

(Novellen finns med i samlingen "Different seasons" och heter "The body". På svenska fick den heta "Höstgärning" och återfanns i boken "Vinterverk", men den verkar inte finnas kvar att köpa. I "Different seasons" finns även novellerna bakom filmerna "Shawshank redemption" och "Apt pupil")

Wil Wheaton (Gordie), River Phoenix (Chris), Corey Feldman (Teddy), Jerry O'Connell (Vern)

Filmen är en tillbakablick där en författare (Richard Dreyfuss) tänker tillbaka på sin barndom och sina vänner från en varm sommar. Fyra pojkar med en dröm om att bli hjältar, ger sig ut i sökandet efter en pojke i deras egen ålder som varit försvunnen ett tag. Men deras tvådagarsvandring blir snarare en resa inåt och inom sig hittar de en styrka de inte anade fanns där.

Jag blir tårögd bara jag tänker på den här filmen, för även här har vi en mycket begåvad skådespelare som dog alldeles för tidigt. River Phoenix som spelar Chris här, dog 1993 endast 23 år gammal. Här ses han dock med sin medspelare Wil Wheaton och Ben E King i musikvideon till sången "Stand by me". Se på egen risk - jag vet att jag får en klump i halsen av den i varje fall.

Dagens filmtips: Det levande slottet

Dagens filmtips är egentligen flera. Jag satt här och försökta välja bara en av Studio Ghiblis animéfilmer och fann att det var omöjligt. Att jag till sist valde att lägga fokus på "Det levande slottet" är av den enkla anledningen att det är den jag såg och älskade först. 

"Det levande slottet" (2004) (Hauru no ugoku shiro)

Anledningen till att jag överhuvudtaget tittat på Studio Ghiblis filmer är att jag har en japanskt överintresserad tonåring i huset. Hon började lite lätt med manga, gled över i animé och numera är det cosplay för hela slanten. Och om det nu står en massa roliga filmer i hennes rum, med små tecknade sötnosar på, så slutar det ju med att jag och de mindre barnen tittar vi också. Älskade maken är fortfarande delvis skeptisk, men även han gillar "Min granne Totoro" (som Lilla E kan sjunga titelmelodin till - på japanska), "Kickis expressbud" och den här, "Det levande slottet". Jag ska inte påstå att jag har sett alla filmer hon har i sitt rum, men av dem jag sett är det bara "Laputa - slottet i himlen" som jag tyckte var direkt tråkig.

Filmen är baserad på en bok av Diana Wynne Jones och sorteras in i det mycket ovanliga facket där filmen är way bättre än boken. Jag var nära att lägga ifrån mig boken men envisades med att läsa ut den fast jag tyckte den var rörig och tråkig, och väljer numera att istället njuta av Hayao Miayzakis tolkning i animéform. Så mycket bättre, om ni frågar mig.

Det handlar om Sofi, som efter en förbannelse från en häxa förvandlas från en ung flicka till en gammal kvinna. Hon lämnar staden hon bor i och ger sig ut i världen där hon stöter på det vandrande slottet där trollkarlen Hauru bor. I köket bor elddemonen Calcifer som ser att Sofi är under en förbannelse. De gör upp om att om Sofi bryter kontraktet mellan Calcifer och Hauru så ska Calcifer lyfta förbannelsen över Sofi så att hon kan bli sig själv igen.

Dagens filmtips: Inception

Jag gillar ju en snygg film när jag ser den. Den här filmen är snygg som fasen, och då menar jag inte enbart att jag tycker Joseph Gordon-Levitt är en läckerbit i väst och backslick, men jo - tant satt och dreglade lite i biostolen. Jag menar mer att jag satt där med ett fånigt leende på läpparna och var helt tagen av alla dessa kolossalt snygga effekter som staplades på varandra. Gåshud var förnamnet. Jag går inte på bio så jätteofta nuförtiden så då kändes det extra bra att jag lyckades med konststycket att se den här på stor duk, för det är så den gör sig bäst, även om den duger att se på min lilla tjocktv också.

"Inception" (2010)

Nu är den inte enbart snygg, utan den har en handling också. En ganska komplicerad sådan, så här duger det inte riktigt att bara sitta och glo och käka popcorn, det är bra om man orkar tänka lite också.
Christopher Nolan står för både manus och regi här, och det här var ett projekt han jobbade med i flera år. Det handlar om våra drömmar och kraften som ligger i dem, vad som sker i vårt undermedvetna när vi sover och huruvida drömmarna kan styras - av oss själva eller någon annan.

Dom Cobb (Leonardo DiCaprio) är en mästare på att stjäla hemligheter ur drömmar, något som gjort honom till en eftertraktad industrispion och en jagad man. För att kunna återvända hem till sin familj går han med på att försöka plantera en idé snarare än att stjäla den, något som anses omöjligt. Och det spelar ingen roll hur noga man förbereder sig om det ändå kan smyga sig in en fiende i drömmen.

I andra roller ser vi alltså Joseph Gordon-Levitt som Arthur men även Ellen Page som Ariadne, Marion Cotillard som Mal och Cillian Murphy som Robert Fisher.

Dagens filmtips: 10 things I hate about you

Så tuktas en argbigga goes tonårsfilm. Funkar finfint om ni frågar mig. Den klassiska Shakespear-komedin har skickligt förts över till en amerikansk high school (vad är det med mig och high school-filmer? Love!) där förvecklingar kan härja fritt, och ofta gör så. 

"10 things I hate about you" (1999) Fick heta "10 orsaker att hata dig" på svenska. Jag går med på den översättningen.

Filmen börjar med att Cameron (Joseph Gordon-Levitt) börjar på en ny skola. Redan första dagen förälskar han sig i den ljuva Bianca (Larisa Oleynik). Det finns dock ett problem - Bianca får inte gå ut med killar förrän hennes syster gör det. Storasyster Kat (Julia Stiles) är dock inte alls sugen på att hjälpa sin syster och hon har en tendens att skrämma bort det motsatta könet med sin hetlevrade stil. Vem ska våga sig på att bjuda ut henne? Valet faller på Patrick Verona (Heath Ledger) som mutas till att gå ut med Kat. Men vad händer när hon upptäcker att hon varit en bricka i ett spel?

Det var väl för jävla synd att Heath Ledger skulle gå och dö, jag tycker det. Han var en fantastisk skådespelare och jag blev både ledsen och bestört när jag fick veta att han avlidit. Jag tror det var här jag såg honom första gången, och frånsett frisyren så är han ju en riktig goding. 

I det här klippet sjunger han någon sorts serenad för sin utvalda, och man kan riktigt se i vilket ögonblick han inser att han faktiskt menar det han sjunger. 

Nästa kvinna till rakning...

Vilken hatisk debatt det blivit om det här, om man ska raka sig under armarna eller inte. Om man är kvinna. Att ha hår lite varstans om man är karl är okej, men ve den kvinna som visar lite behåring. Då blir det ramaskrin, nätmobbning, hatgrupper på FB och allsköns smutkastningskampanjer både här och där. Varför är det just håret på kvinnokroppen som är "äckligt" och "onaturligt"? Om det inte vore naturligt, skulle det inte finnas där. Typ.

Jag blir så trött. Och ledsen. Har inte mänskligheten kommit längre än så här?

Vad spelar det för roll om man har en tofs med hår i armhålan, vare sig du är man eller kvinna? Gör det dig till en sämre människa? Gör det dig oattraktiv? Gör det dig till ett öppet mål för smutskastning och hot om våld/död/våldtäkt/utfrysning?

Nej.

Den sämre människan i det fallet är den som inte kan acceptera att alla inte är stöpta i samma mall, att människan har ett fritt val. Den sämre människan är den som spiller ut sitt hat över - en hårtuss.
Så onödigt. En sådan icke-fråga. Så dumt.

Dagens filmtips: The Princess bride

Vi kör väl en film till från filmkysstemat, och då väljer jag den sagolika, underbara, fantastiska och roliga "The Princess bride". Fick den lustiga titeln "Bleka dödens minut" på svenska, men jag föredrar originaltiteln.

"The Princess bride" (1987)

En liten pojke är sjuk och hans farfar hälsar på. Med sig har han en bok som han vill läsa, en saga om fantastiska äventyr, en elak prins, fäktning, hämnd, tjuvar och äkta kärlek (kanske en och annan kyss också).

För regin står Rob Reiner, manuset skrevs av William Goldman och i rollerna ser vi bland annat Robin Wright, Cary Elwes, Mandy Patinkin, André the Giant, Peter Falk och Fred Savage.

Dagens filmtips: Some kind of wonderful

Jag var inne och tassade på den här filmen redan under mitt tema med filmkyssar - självklart har den plats även på tipslistan. 

Jag talar så klart om "Some kind of wonderful" från 1987. Det märks vilket årtionde jag hade mina tonår va? Jag är skapad av John Hughes-filmer, och här är ännu en som skrivits av honom. För regin står dock Howard Deutch den här gången.

Lea Thompson (Amanda), Eric Stoltz (Keith), Mary Stuart Masterson (Watts)

Keith och Watts är bästa vänner. Att Watts även är förälskad i Keith har han dock inte lagt märke till då han är fullt upptagen med att kasta trånande blickar efter den vackra Amanda. På något sätt lyckas han bjuda ut Amanda på en träff, något som inte gillas av hennes före detta pojkvän som planerar att hämnas på Keith.

Dagens filmtips: Breakfast Club

Behöver jag säga så värst mycket om den här filmen? Den är en klassiker i sin genre och en av de bästa filmerna från 80-talet, om ni frågar mig. 

"Breakfast Club" kom 1985 och både skrevs och regisserades av John Hughes, mannen som även gett oss "Ensam hemma", "Ett päron till farsa" och "Kärleken checkar in" - bland annat.

Judd Nelson (Bender), Ally Sheedy (Allison), Anthony Michael Hall (Brian), Emilo Estevez (Andrew), Molly Ringwald (Claire).

Filmen handlar om fem ungdomar som går på samma high school. Av olika anledningar har de bestraffats med kvarsittning, en lördag i skolans bibliotek. När dagen börjar har de ingenting gemensamt men de lär känna varandra på ett sätt någon av dem aldrig trodde skulle vara möjligt.

För omvärlden är de värstingen, geniet, idrottskillen, rikemansflickan och knäppskallen, men för varandra kommer de alltid vara Breakfast Club.

Dagens filmtips: Fame

Som sagt - jag gillar musikaler. Jag satt klistrad framför tvn som tonåring och tittade på "Fame" och jag, liksom många andra, slet häcken av mig i jazzdansstudion med drömmar om en danskarriär i sinnet. Drömmarna gick dock över, men kärleken till genren finns kvar. Innan tv-serien kom dock filmen som serien bygger på. En mer svärtad berättelse än den som var i tv-format, om några ungdomar som sökt och kommit in på en krävande High School i New York. Allt som lovats dem är sju klassser om dagen och en varm lunch, övrigt är upp till dem.

"Fame" (1980) Regi Alan Parker.

Barry Miller (Ralph), Maureen Teefy (Doris), Antonia Franceschi (Hilary, Lee Curreri (Bruno)

Paul McCrane (Montgomery), Laura Dean (Lisa), Irene Cara (Coco), Gene Anthony Ray (Leroy)

Jag ska på inga sätt påstå att det var den här filmen som jagade iväg mig till dansstudion. Hade jag sett den först hade den nog fått motsatt effekt, för det är inte en dans på röda rosor vi ser här. Snarare en dans på rostörnen. Men när jag väl såg den, i de sena tonåren, var jag totalt förblindad av skönheten i filmen, dramatiken. Det stundtals långsamma tempot och den brusande energin. Passionen. 

Filmen vann två Oscars, för musiken och för bästa sång - den inte helt okända "Fame" med Irene Cara bakom micken. Dock är det den här jag tänker allra mest på när jag tänker på filmen "Fame". De allra sista 5 minuterna på hela filmen när skolan har avslutningsföreställning och sjunger "I sing the body electric". Jag får gåshud över hela kroppen och en klump i halsen när jag hör den. Du kommer bli hänvisad till YouTube, men det är värt det.

Det kom en remake av den här (eller en uppföljare) 2009, men den har jag inte sett - än. Mitt tips gäller således originalfilmen från 1980. Jag tror inte att någonting kan toppa den.

Dagens filmtips: Cabaret

Om man vill ljuga riktigt mycket kan man påstå att jag bara gillar en typ av filmer. Det är inte bara science fiction och romantiska komedier i min dvd-hylla. Jag är en riktig sucker för musikaler och håller som bäst på att bygga upp en skattkammare med mina favoriter. En av de mest älskade är den här, "Cabaret" från 1972 i regi av Bob Fosse med Liza Minnelli och Michael York i huvudrollerna.

Liza Minnelli som Sally Bowles i "Cabaret" (1972)

Älskade maken brukar påstå att han inte tycker om musikaler, men den här var han tvungen att medge att den var bra. Nu är det ju ingen sådan där musikal där man till synes omotiverat brister ut i sång, utan alla sångnummer utspelas på scen, på Kit Kat Club i Berlin i början av 1930-talet, närmare bestämt. 

Där arbetar  Sally Bowles (Minnelli) som sångerska i väntan på att bli upptäckt. Till Berlin kommer Brian Roberts (York) och han hyr rum på det pensionat där Sally bor. Kärlek uppstår, dock inte utan komplikationer. Och utanför Kit Kat Club får nazismen ett allt starkare fäste. 

Filmen vann 8 Oscar, bland annat för bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll (Minnelli) och bästa manliga biroll (Joel Grey som Konferencieren).

Ett av filmens mer berömda nummer är detta, där Sally sjunger "Mein Herr". Ni som såg melodifestivalsfinalen i lördags och tyckte att det var ett bra nummer till "Popular" - här är inspirationen.

Dagens filmtips: Velvet goldmine

Här är en film som jag var tveksam till att ta med bland mina filmtips, men nu är det ju så att jag verkligen tycker om den och tycker fler kan få tycka om den. Jag är ganska ensam om att tycka om den i min bekantskapskrets dock, många tycker den är rörig, men jag älskar varje ögonblick av den. Kan kanske bero på att den är inspirerad av en av världens bästa filmer någonsin, "Citizen Kane" (1941). Den filmen kommer jag dock inte att tipsa om denna månad (mer än vad jag precis har gjort), för jag anser att det tillhör allmänbildningen att se den åtminstone en gång i sitt liv. Jag ska liksom inte behöva uppmuntra det...

I stället väljer jag alltså att lägga krutet på denna lilla pärla, missad av många. Jag såg den två gånger på bio och båda gångerna var det rejält glest i biosalongen. Stackars er som missade den, för den är rejält storslagen på duken och gör sig väl i det stora formatet. "Velvet goldmine" alltså, uppbyggd på samma sätt som "Citizen Kane" men här handlar det inte om tidningar utan om glamrock och en stjärnas uppgång och fall. 

Jonathan Rhys Meyers som Brian Slade i "Velvet goldmine" (1998). Regi Todd Haynes.

Filmen tar sin avstamp år 1984 när en tidningsreporter, Arthur (Christian Bale), får i uppdrag att undersöka vad som hände med hans ungdomsidol Brian Slade (Rhys Meyers). I mitten av sjuttiotalet inspirerade han tusentals ungdomar att sminka sig och utforska sin egen sexualitet, innan han försvann. Blev han mördad på scenen eller var det bara ett iscensatt mord för att kunna fly från rampljuset?

Brian Slade är baserad på David Bowie och då framför allt hans alter ego Ziggy Stardust. I andra roller ser vi Ewan McGregor som Curt Wild, en mix av Iggy Pop och Kurt Cobain, Toni Colette som Brians fru Mandy och Eddie Izzard som Brians manager Jerry Devine.

Kan även tillägga att soundtracket är helt makalöst bra. Fullproppad med covers, originalsånger och nya låtar (nya 1998 i varje fall) med glamrockvibe. Bland annat finns det med ett par låtar som faktiskt sjungs på riktigt av skådespelarna - alltid uppskattat.

Final(ly)!

Visst är jag medveten om att det var ett visst spektakel på tv igår, jag bevittnade det liksom. Svårt att undvika det med två mellogalningar i familjen, och de ska ju också ha kul. Personligen tycker jag att årets finalbidrag höll en ganska jämn nivå av kass, med några undantag. Ett av de undantagen vann igår.

Personlig reflektion av bidragen i den ordning de placerade sig.

1. Loreen - "Euphoria": Min absoluta favorit och har så varit hela tiden. Ett vackert bidrag om än inte så catchy. Tror den kan bli en flipp i Baku, men den kan även floppa totalt. Nästan så det är spännande. Fick Lilla E:s röst.
2. Danny - "Amazing": Bättre än i deltävlingen för nu hördes han. Vet inte om jag tycker scenframträdandet var så värst spektakulärt. Har redan sett det i "Tron" och så tycker jag att scenkläderna hade rejält ful passform. Ändå min näst största favorit. 
3. Ulrik Munther - "Solidiers": Jag avskyr munspel. Jag avskyr kepsar. Jag avskyr ärmlösa kavajer. Jag tycker låten var slätstruken och allmänt trist. Kisspaus.
4. David Lindgren - "Shout it out": Min tredje favorit. Jädrar vad glad han var! Hade varit extra kul om brallorna spruckit. 
5. Molly Sandén - "Why am I crying?": För att du skriksjunger en låt om att göra slut med Eric Saade? Nej tack.
6. Top cats - "Baby doll": Lite knäckande att vakna med just den här i hjärnan idag. Jag gillar inte rockabilly. Det gör tydligen Chilipojken för här lade han sin röst.
7. Dead by April - "Mystery": Det kunde man ju räkna ut med lilltån att growl inte skulle gå hem i stugorna. Helt okej, men det förstod man väl ändå ganska snabbt att den inte skulle få någon höjdarplacering.
8. Thorsten Flink & Revolutionsorkestern - "Jag reser mig igen": Växer och blir bättre varje gång jag hör den. Ingenting jag vill ska representera Sverige för det. Låter väldigt mycket Imperiet om det hela. När Gina drog det där skämtet om att Thorsten ramlat men reste sig igen skrattade jag så att jag var tvungen att ställa ifrån mig min tekopp. Säger kanske något om hur pigg jag var igår.
9. Lisa Miskovsky - "Why start a fire?": Att den här hamnade så långt ner tycker jag är obegripligt. Inte för att den var någon favorit, men ändå. Låter som Kate Bush lite grann.
10. Björn Ranelid ft. Sara Li - "Mirakel": *insert evil laughter here* Fy fan vad skadeglad jag blir av denna sistaplacering! För fy fabian vad denna låt/poetry slam suger. Däremot kan han gärna få återkomma som textförfattare - låt bara bli att ställa dig själv på scenen nästa gång.

Dagens filmtips: Edward Scissorhands

"Det var en gång en uppfinnare som bodde i ett slott högt uppe på en kulle. Hans mästerverk heter Edward. Edward har en oemotståndlig charm, men är inte helt perfekt. Uppfinnarens plötsliga död gjorde att han aldrig blev riktigt färdig, och han har vassa metallskärblad i stället för händer. Edward lever ensam i slottets mörker, tills en dag en vanlig människa, en sminkförsäljerska, tar med honom hem och låter honom bo med familjen. Så börjar Edwards fantastiska liv och äventyr i pastellparadiset Suburbia." 

(Citerat från baksidestexten på min dvd.)

"Edward Scissorhands" (1990)

Många av de filmer jag tipsar om den här månaden har jag enbart sett i litet format. Jag går inte på bio jätteofta nuförtiden, men det går att hitta älsklingar även på en tv-ruta. Den här såg jag dock på bio. Jag kan minnas hur jag och min kompis satt där i biomörkret och hulkade. Jag var till sist "tvungen" att snyta mig i min halsduk. Sedan dess har jag alltid näsdukar med mig när jag går på bio för man vet aldrig. Bara för att man fått för sig att en film är en komedi är det inte säkert att den verkligen är det.

Tim Burton är en av mina favoritregissörer, och det skär i hjärtat på mig när jag ser en av hans filmer som jag inte gillar. Det händer ibland. "Apornas planet" var ju ingen höjdare, för att ta ett exempel. Tim Burton är även en mästare på att återanvända skådespelare, han hittar dem han gillar att samarbeta med. En av dessa är Johnny Depp som vi ofta hittar i rollistan till Burtons filmer. "Edward Scissorhands" var deras första samarbete men absolut inte det sista. Jag kan förstå varför för de är helt perfekta för varandra. Jag tror att Johnny Depp förstår Tim Burtons vision perfekt och därför blir deras samarbeten helt fantastiska, oavsett om det är ett myska fantasydrama eller en barnfilm.

Jag hade kunnat tipsa om "Ed Wood", "Big fish", "Sleepy hollow" "Sweeny Todd" eller "Batman" när jag ville klämma in åtminstone en av Burtons filmer. Att det blev den här är av den enkla anledningen att den alltid har en speciell plats i mitt hjärta. Jag får en viss känsla av den som inte är olik den man får när man är förälskad. Det finns många filmer som är fantastiska, men inte lika många som är så fantastiska att man känner sig kär. Den här ett sådant guldkorn.

Dagens filmtips: Dogma

Kevin Smith har en del roliga filmer på sitt samvete, det här är dock min favorit. Många skulle kanske kalla den hädisk, men dit hör inte jag. Bara för att man skriver om lite i det vi fått lära oss om Gud, Jesus och de bibliska berättelserna betyder inte det att den här filmen inte har en och annan fin poäng. Som till exempel varför kvinnor och färgade människor har en så undanskymd, eller osynlig, plats i Bibeln. Det beror liksom på vem som satt med pennan... Och om han lyssnade eller inte...

"Dogma" (1999)

Matt Damon och Ben Afflek spelar de fallna änglarna Loki och Bartleby som funnit ett kryphål för att kunna ta sig tillbaka till himmelen. Om det lyckas skulle dock hela universum rämna och de måste stoppas. Frånskilda och olyckliga Bethany (Linda Fiorentino) finner sig plötsligt vara i centrum av handlingarna, då hon utsetts som den som ska förhindra dem att nå sitt mål. Till sin hjälp har hon ängeln Metatron (Alan Rickman), musan Serendipity (Salma Hayek) samt den trettonde lärljugen Rufus (Chris Rock). Med på färden kommer även de ganska välkända karaktärerna Jay & Silent Bob som spelas av Jason Mewes och regissören/manusförfattaren himself - Kevin Smith. I andra roller ser vi Jason Lee som demonen Azrael och Alanis Morissette som Gud.

Det är roligt, det är tankvärt, det är spännande och helt olikt något annat. Helt enkelt en liten filmpärla.

Dagens filmtips: Terminator 2 - Judgment day

Nämen! En uppföljare! Jo, för i det här fallet är faktiskt uppföljaren bättre än den första filmen. Det är ovanligt, men det händer. Och då är inte direkt "Terminator" (1984) dålig, det är bara det att den här är bättre. Det här är även den film som en gång i tiden katapulterade in mig bland actionfilmerna som jag trodde att jag inte tyckte om. Jag trodde jag gillade snuttiga kärleksfilmer och dramatiska kostymfilmer. Och det gör jag - också.

Vi lämnar alltså rymden och tittar istället på en science fiction som utspelar sig på jorden. En med häpnadsväckande effekter, eld, metall, skjutvapen och stolpigt skådespeleri. Ingen kan väl direkt anklaga Arnold Schwarzenegger för att vara en stor skådespelare direkt, men underhållande - absolut.

"Terminator 2: Judgment day" (1991)

Arnie återvänder alltså till rollen som en cyborg från framtiden, modell 101. Förra gången var han utsänd för att döda Sarah Connor (Linda Hamilton) innan hon födde sin son, cyborgernas motståndare John Connor (Edward Furlong). Den här gången är han dock sänd tillbaka i tiden för att försvara John som barn mot en ännu mer avancerad cyborg än han själv - T-1000 (Robert Patrick).

Samtidigt så finns ju ändå det där hotet hängande över hela mänskligheten, den att maskinerna en dag ska ta över världen och snudd på utplåna människorna. Finns det något sätt att stoppa den utvecklingen eller är mänskligheten förlorad?

Filmen vann några mycket välförtjänta Oscarsstatyetter för sina specialeffekter. När filmen kom var den helt banbrytande och den håller fortfarande. Hur många gånger jag än ser den så tröttnar jag inte på den. Den är helt enkelt en klassiker. Jag tycker även att den är bättre i sin originalform än i directors cut, men det är ju jag det...

Filmens bästa replik?

"Are you calling moi a dip shit?"

Dagens filmtips: Star Trek

Trodde ni jag skulle kunna hålla mig bort från Star Trek när jag filmtipsar? Självklart inte. Jag är ju rätt så kär i hela grejen, även om jag inte sett alla serier - än. 

Lite bakgrundsfakta innan vi helhjärtat ägnar åt oss dagens filmtips.

• Star Trek skapades i början av 1960-talet av Gene Roddenberry, som en västern som utspelar sig i rymden. Hans tanke var att varje avsnitt skulle vara ett äventyr och även ha en moralisk twist - något att tänka på.
• Originalserien visades under tre säsonger under mitten av 60-talet. 
• Första filmen, "Star Trek: The Motion Picture" kom 1979 och till dags dato har 10 filmer till följt på denna. Elva totalt hittills, film nummer tolv är under inspelning.
• Tv-serierna är: Star Trek: The Original series (1966-1969), The Animated series (1973-1974), Star Trek: The Next Generation (1987-1994), Star Trek: Deep Space Nine (1993-1999), Star Trek: Voyager (1995-2001) samt Star Trek: Enterprise (2001-2005).
• Besättningarna vi får följa i filmerna är de som synts i Star Trek: The Original series (film 1-6 samt 11) och Star Trek: The Next generation (film 7-10).

Är ni med? Bra - då kör vi!

Star Trek (2009)

Man skulle ju kunna tro att jag skulle tipsa om den allra första filmen i serien, men det gör jag alltså inte. Jag tipsar om den senaste i raden, den som helt enkelt fick heta "Star Trek". Då jag anser att det är svårt att se de övriga 10 filmerna utan att ha viss bakgrundsinformation med sig (och helst i kronologisk ordning), känns det svårt att tipsa om någon av de filmerna, även om jag tycker att "Generations" och "First Contact" är de bästa. Den här filmen kan man däremot lätt se utan att veta ett enda dugg om Star Trek överhuvudtaget. Den börjar nämligen om. Faktiskt är det så att den utspelar sin innan den allra första serien, och man får här möta besättningen ombord på Enterprise för första gången, innan de lärt känna varandra. Kul grepp att ta för att förnya det hela. 

Chris Pine som James Kirk, Simon Pegg som Scotty, Karl Urban som Bones, John Chu som Sulu och Zoe Saldana som Uhura. På bilden högst upp syns även Zachary Quinto som Spock.

Om man är ett inbitet fan kan man ha en hel del att invända mot vad som händer i den här filmen, det är vissa saker som sker som totalt ändrar det som händer senare i sisådär alla serier. Man kan väl säga att J.J. Abrams förnyade konceptet men pajade det som konceptet redan har påstått ska hända. Vet man inte vad dessa saker är bryr man sig inte, jag som vet får nästan lite lust att åka till USA och ta herr Abrams i örat och fråga vad 17 han håller på med. Men eftersom jag ändå gillar det så låter jag det bero. Förnyelse kan också vara kul.

Berättelsen tar sin början den dag James Kirk föds och hans pappa dör när han räddar sin besättning undan ett mystiskt anfall från en tidsresande farkost.
25 år senare kallas rymdskeppet Enterprise till planeten Vulcan för att bistå dem under ett anfall från romulanen Nero, som rest till Vulcan från framtiden för att hämnas på Federationen och mer specifikt för att hämnas på Spock. Kirk och Spock, som inte direkt är såta vänner, tvingas samarbeta för att stoppa Nero från att ödelägga deras tillvaro.

Det här är action från ruta ett ungefär. Även inblandat en dos kärlek och aningens för mycket clownerier. Jag kan förstå att man vill att det ska vara roligt att titta på film, men ibland går det helt enkelt för långt. Det är därför det här inte är den bästa filmen i serien enligt mig, men helt klart den jag tror är lättast att ta till sig. Mina ungar hängde med i den i varje fall.

"Tyst! Jag är i zonen!"

Jag har varit rätt så snäsig mot älskade maken och de älskade barnen de senaste dagarna. Jag har nämligen befunnit mig "Under kupolen" i en liten småstad i Maine i sällskap med alla underbara och otäcka människor skapade av Stephen King.

"Under kupolen" av Stephen King. Solklart betyg 5/5.

Ja, egentligen klev jag in i Chesters Mill redan i slutet av januari, men av oförklarliga skäl hamnade jag i en lässvacka som gjorde att jag lade boken åt sidan ett tag. Det var först efter att jag läste Amanda Hellbergs "Döden på en blek häst" jag hittade läsglädjen igen. Först sakta men sedan allt snabbare. Det är trots allt snudd på 1200 sidor vi snackar om här, så det hade tagit mer än en vecka att läsa den i normala fall också, men inte mer än en månad som fallet blev nu.

"Under kupolen" alltså, och det är faktiskt så snillrikt uppbyggd den här berättelsen är. Helt plötsligt en dag hamnar Chesters Mill under en osynlig barriär som avskärmar invånarna i den lilla staden från omvärlden. Vad händer med människorna som bor där? Hur fungerar samhället under en sådan kris? Vem ska föra befälet? Vad ska man äta? Vad händer med miljön? Och viktigast av allt - hur hamnade kupolen där?

Jag har beskrivit den här boken som varande lika tjock som Bibeln och med lika mycket människor som i en telefonkatalog. Och det är en sak jag tycker är helt fantastisk med Stephen King, han lyckas levandegöra dem allihop, även de som han bara ger några meningar. Till och med hundarna kryper han in i sinnet på. Jag ve att jag kommer bära med mig flera av de här karaktärerna under en lång tid. Undra vad de gör nu. Det är sådant som kännetecknar en bra berättelse.

Det enda jag önskar är att jag hade läst den på engelska. Föredrar King på originalspråk, men älskade maken läser helst på svenska och han har också ramlat ner i King-träsket och det var han som gav den till mig i julklapp. Han läste den före mig och har sedan dess nästintill tjatat på mig att läsa den. Han är nöjd nu.

Dagens filmtips: Alien

Vi stannar väl kvar i rymden ett tag till tycker jag. Tillsammans med vad som måste vara det otäckaste jävla monstret som någonsin synts på en filmduk. H.R. Giger visste vad han gjorde när han skapade den här otäckingen till Ridley Scotts film "Alien" från 1979. Så vann filmen en Oscar för sina specialeffekter också.

Inget jag vill möta i en mörk gränd direkt. Eller en väl upplyst. Eller överhuvudtaget faktiskt.

Första gången jag såg den här filmen var vi ett gäng som samlats hemma hos en kompis när den skulle premiärvisas på svensk tv. Jag var väl 16 år eller så, och inte alls lika luttrad som jag är nu. Att vi var flera stycken ledde även till att vi var duktiga på att skrämma upp varandra och jag tror jag blundade ungefär lika mycket som jag tittade. Minns att det var någon som gömde sig bakom soffan och vägrade komma fram också. Trots att det var en ljummen sommarnatt jag skulle gå hem i var jag milt sagt inte vidare värst kaxig på hemvägen. Sällan har någon gått så snabbt hem som jag gjorde då.

Det finns de som påstår att uppföljaren "Aliens" från 1986 är bättre, men till den skaran hör inte jag. Visst - den är mer actionpackad, men den här är bra mycket otäckare. Klaustrofobisk. Tydligen pitchades den hos filmbolaget som " 'Hajen' - fast i rymden" och det är ju en rättvis beskrivning. Skulle vilja slänga in att den även innehåller en dos av "10 små negerpojkar" också, eller "Och så var de bara den" som den nya, mer politiskt korrekta titeln är.

Behöver jag ens säga vad den här filmen handlar om? Den är en klassiker utan dess like, både i sin genre och i det stora hela. Kortfattat:
Rymdskeppet Nostromo är på väg till sin destination när besättningen väcks ur sin hypersömn för att undersöka en signal från en planet. Det som uppfattats som en nödsignal, visar sig dock snarare vara en varningssignal, då ett okänt väsen lyckas ta sig ombord. Jag antar att ni är bekanta med en viss scen i kafeterian? Mår lite illa bara jag tänker på den...

Sigourney Weaver har helt klart dragit en vinstlott när hon tackade ja till att spela Ellen Ripley, en roll hon repriserat även i uppföljarna "Aliens" (ja - plural), "Alien3" och "Alien: Resurrection". Är man inte ett inbitet fan kan man hoppa över åtminstone "Alien3", kanske även den fjärde filmen, även om den inte är fullt lika usel. Jag ser alla fyra - alltså är jag ett inbitet fan.
I övriga roller ser vi bland annat Tom Skerrit, Ian Holm (Bilbo, ni vet) och John Hurt.

Till min glädje har Ridley Scott återvänt till Alien-universumet, och till sommaren har denna film premiär, "Prometheus". Gissa vem som ska gå på bio?

Och kom ihåg - In space no one can hear you scream...

Saker jag gjort

Igår blev jag en erfarenhet rikare. Jag var nämligen på min första mammografiscanning. Inte värst bekvämt, men herregud - alternativet...
5 minuters obehag och ömma tuttar någon dag kan jag lätt ta om de nu tidigt kan hjälpa mig upptäcka om jag har någon skit i tuttarna.

På kvällen påminde älskade maken mig om det här gamla skämtet:
"Så här roligt har jag inte haft sedan mormor fastnade med pattarna i mangeln."
Det hade jag inte tänkt på, men det stämmer delvis i varje fall. Kan tänka mig att en mangel skulle vara värre, men som sagt - man plattar ut tuffsinuffsorna rejält när man lyser igenom dem. Aj.

Med det sagt - lova mig att ni traskar iväg när ni blir kallade. Och känn igenom de små gullisarna.

Dagens filmtips: Pitch black

Vi stannar kvar i rymden ett tag, men byter skrattet mot skrämda rop. Det här är en film jag trodde skulle vara skitdålig, men den visade sig vara riktigt galet bra. Eller så är det jag som är knäpp. Ibland tror jag att den här filmen borde räknas in bland mina guilty pleasures, men jag tycker verkligen den är bra och sevärd. Hur som - "Pitch Black" alltså. En science fiction action-rulle med spridda skurar av skrämmas. "Inget för mörkrädda" läser jag på baksidan av min dvd, och det kan ju vara ett gott råd.

Vin Diesel i Pitch Black (2000)

Första gången jag såg den här var jag tämligen ointresserad, tror jag satt bredvid och läste eller något innan jag fullkomligt sögs in i handlingen. Det här är precis vad jag gillar, positiva överraskningar. (Kommer kanske en till sådan den här månaden.) Det var även här jag såg Vin Diesel första gången och tänkte att honom kan det bli något riktigt stort av. Då gäller dock att man väljer en anings bättre manus att jobba med än vad han har gjort... Bland annat kunde de ju ha stoppat uppföljaren till den här "The Chronicles of Riddick" (2004) som trots sin stora budget är mil från att ens komma i närheten av den här filmen. Eller kanske på grund av sin stora budget, det är lite charmen med "Pitch Black" - att den är gjord med små medel och utan grandiosa cgi-effekter. 

Men vad handlar den om då? 

Ett rymdskepp med drygt 40 passagerare tvingas kraschlanda på en okänd planet efter att ha hamnat i ett meteorregn. Bland de överlevande finns den ökände mördaren Riddick (Vin Diesel), som flyr i kaoset efter kraschen. Tycker ni han har läskiga ögon på bilden ovan? Det beror på att han genomgått en ögonoperation som gör att han kan se i mörkret.

Det visar sig att de hamnat på en planet med tre solar, vilket ger ständigt dagsljus. Och med tanke på vad som tydligen bor i plantens mörka innandöme är det bra, eftersom vad det än är dödar allt levande de kommer åt, men de kan inte vistas i dagsljus. Problemet är bara att planeten är på väg mot en total solförmörkelse...

Filmen regisserades av David Twohy (som även varit med och skrivit manuset) och som filmens hjältinna ser vi Radha Mitchell som Fry.

PS. Tydligen är det ännu en uppföljare på väg till den här, där Vin Diesel återigen repriserar rollen som Riddick. Planerad att komma under 2013. Antar att jag kommer se den också.

Dagens filmtips: Galaxy quest

Dags att ta sig ut i rymden ett tag tycker jag. Här i form av en riktig skrattfest, "Galaxy quest" från 1999. Alla likheter med Star Trek är förmodligen helt avsiktliga.

Galaxy quest (1999)

Det här är en komedi om besättningen på NSEA Protector, som under fyra år begav sig ut på spännande och farliga äventyr ut i rymden - eller in i våra tv-apparater... Trots att serien är nerlagd sedan en massa år är skådespelarna fortfarande i ropet så fort det vankas ett sci fi-konvent, och det är på ett sådant den här historien tar sitt avstamp. Ett gäng utomjordingar har nämligen misstagit tv-utsändningarna för historiska dokument och behöver nu hjälp av Protectors besättning då de blivit anfallna av sina fiender. I tron att skådespelarna är riktiga hjältar, plockas de alltså upp i rymden på riktigt för att rädda universum. Utan vare sig manus eller regissör.

I rollerna ser vi bland andra Tim Allen, Alan Rickman, Justin Long, Missi Pyle och Sigourney Weaver (som jag kommer återkomma till senare den här månaden).

Dagens filmtips: The haunting

När jag var liten spelade min pappa in en film från tv. "Det spökar på Hill House" skrev han på etiketten till videobandet, och en så kittlande titel kunde jag ju inte låta bli att glo på. Upprepade gånger. Oftast i sällskap med mina kompisar A och A. Vi var alltid skiträdda. Satt helst under en filt och pep och skrämde upp varandra. När jag blev äldre blev jag klokare och jag vägrar numera att kalla den här filmen vid dess svenska titel, jag tycker den låter lite som en julkalender eller något, och håller mig därför till originaltiteln "The Haunting". 

The Haunting (1963)

Min ursprungsplan var att bara tipsa om filmer i min dvd-samling, men jag känner att jag måste göra ett eller ett par undantag i den planen. Det här är ett av dessa undantag. Får ni tag i den så titta på den. Och jag menar nu originalfilmen från 1963 i regi av Robert Wise, inte den tämligen urkassa remaken från 1999 som regisserades av Jan De Bont.

Jag har kanske låtit er ana att jag är en sucker för snyggt foto. En bra kameraåkning eller bildkomposition kan ge mig gåshud. Den här filmen kryllar av sådana. Skräcken i den förmedlas även den med små medel, det är inga cgi-effekter eller blodstänk på väggarna här inte. I stället får vi viskande voice overs, snabba inzoomningar och skeva vinklar som beskriver spökerierna.

Handlingen i filmen är enkel - en vetenskapsman (Richard Johnson) försöker bevisa att spöken existerar och beger sig till ett stort hus med rykte om sig att vara hemsökt. Med sig har han skeptikern Luke (Russ Tamblyn), klärvoyanta Theodora (Claire Bloom) samt den mycket mottagliga Eleanor (Julie Harris). Allteftersom tiden går visar det sig dock att de har fått något mycket värre än vad de trodde att tampas med, när ondskan i huset börjar terrorisera dem.

Jag försökte hitta ett någorlunda kort klipp på den här filmen på YouTube, men misslyckades kapitalt med det. Jag hittade dock de inledande meningarna, de som en gång i tiden totalt skrämde skiten ur mig, och tänkte ni skulle få nöjet att läsa dem ni också:

An evil old house, the kind some people call haunted, is like an undiscovered country waiting to be explored. Hill House had stood for 90 years and might stand for 90 more. Silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there... walked alone.

Filmen är baserad på en roman av Shirley Jackson, som jag fortfarande inte har läst. Varför har jag inte gjort det? Måste göra något åt det...

Bara för att den här inte finns i min dvd-samling betyder inte det att jag inte vill ha den där. Jag får ofta ryck och letar efter gamla favoritfilmer, men jag har haft otur med den här. Så sitter du på ett ex som du kan tänka dig att undvara - skriv en rad i kommentarerna - jag vill ha den.

Dagens filmtips: Den tredje mannen

Ibland händer det att man får frågan vilken som är den bästa filmen man har sett, en fråga som är hart när omöjlig att svara på om man tycker väldigt mycket om film, som jag gör. Jag har därför tagit som vana att alltid svara att den här filmen är min favorit, för den ligger ständigt på min topp 5, om inte till och med topp 3. Den är nämligen fantastisk. Jag talar om "Den tredje mannen" från 1949, eller "The third man" som den heter i original. Här är det dock ingen superkass översättning av titeln och den är så pass välkänd även i sin svenska titel, att jag väljer att hålla mig till den.

Filmen är regisserad och producerad av Carol Reed, baserad på en roman av Graham Greene, med bland andra Joseph Cotten och Orson Welles i rollerna.

Den tredje mannen (1949)

Få gånger i mitt liv har jag haft lust att verkligen stjäla något - en av dessa gånger stod jag på Museum of the Modern Image i London (MoMI - som tyvärr är stängt numera) och tittade på Carol Reeds originalmanus från filmatiseringen, komplett med hans anteckningar i marginalerna, överstrykningar och redigeringar. Med tanke på hur mycket jag älskar den här filmen var den en jädra tur att jag inte hade en tegelsten i handväskan just då. Jag hade nog i och för sig varit nöjd bara jag fått ta lite på det, bläddra i det, men jösses amalia vad jag ville ha det!

Filmen tar sin början då Holly Martins, en arbetslös författare, anländer till efterkrigstidens Wien dit han blivit inbjuden av sin gamle vän Harry Lime. Han får vid ankomsten veta att Harry nyligen dött i en bilolycka och Holly börjar undersöka de närmare detaljerna i vännens dödsfall. Han upptäcker då en härva på svarta marknaden där internationell polis och en vacker tjeckisk kvinna är inblandade.

En av filmens mer berömda scener är denna, där Orson Welles pratar om vad konflikter respektive fred kan skapa för omvärlden. Vad är egentligen bäst? 

Filmen var nominerad till tre Oscars 1950: bästa regi, bästa klippning samt att den vann för bästa foto. Fotot i den här filmen är verkligen helt fantastiskt. Är man intresserad av foto och bildkomposition så får man ut mycket av den här filmen. Jag sitter och häpnar varje gång jag ser den över hur vacker den är. Det kan räcka med en bildgoogling för att förstå vad jag menar. 

Ska du bara se en klassisk film noir i år - låt det bli denna.

Dagens filmtips: Valmont

Ni kanske tycker det är konstigt att jag påstår att jag ska tipsa om "Valmont" i rubriken, och så visar jag en bild på "Dangerous liaisons" ("Farligt begär" på svenska) men det finns en mycket bra anledning till detta - det är nämligen samma berättelse. 

Filmerna kom med endast ett års mellanrum, och det var första filmen ut som fick mest uppmärksamhet, alltså "Dangerous liaisons" från 1988 i regi av Stephen Frears. Den amerikanska versionen, om man så vill. Klart sevärd med fantastiskt skådespeleri - Glenn Close som Markisinnan de Merteuil, John Malkovich som Vicomte de Valmont och Michelle Pfieffer som Madame de Tourvel. Jag finner det alltså svårt att tipsa om den ena filmen utan att även tipsa om den andra, för båda är klart sevärda. Kanske inte direkt på varandra, men med ett mellanrum på en vecka eller två tror jag nog att man kan få stort utbyte av båda två.

Dangerous liaisons (1988)

Valmont (1989)

Året efter, 1989, kom Milos Forman med sin version av Choderlos de Laclos roman "Les liaisons dangereuses". Jag undrar hur förtvivlad han kände sig när han förstod att samma film var på gång på andra sidan Atlanten...

Det här är alltså samma historia som i "Dangeous liaisons" men än mer från Valmonts synvinkel, som titeln låter antyda. I de bärande rollerna ser vi här Annette Benning som Merteuil, Meg Tilly som Madame de Tourvel och Colin Firth i titelrollen som Valmont. (Just det - mr Darcy.)

Handlingen kretsar kring ett vad mellan Valmont och Merteuil. Hon söker hämnd och han vill tillfredställa sina lustar. Två kvinnor ska förföras och fördärvas, en oskuld och en respektabel gift kvinna. Om Valmont lyckas ska markisinnan behaga honom i sängen. Vad ingen av dem hade räknat med var att deras lek skulle väcka känslostormar och leda till en uppgörelse mellan kärleken och döden.

Varför jag valde att tipsa om just "Valmont"? 

För att den står i min dvd-hylla, för att Colin Firth är med, och för att den har så vackert foto.

Edit: Min extremt filmkunnige vän G låter hälsa att Michelle Pfieffer, som spelar Madame de Tourvel i "Dangerous liaisons", fick förfrågan om att spela Merteuil i "Valmont", alltså rollen som gick till Annette Benning. Sådan trivia är alltid rolig! Tack G för påpekandet - gör det gärna igen.

Dagens filmtips: So I married an axe murderer

Tänkte jag skulle liva upp min (rätt så dystra) blogg denna månad, med ett filmtips om dagen. Och jag börjar med en komedi. Och inte vilken komedi som heslt utan den helt hysteriskt roliga "So I married an axe murderer", eller som den fick heta på svenska, "En brud på hugget". Så larvig svensk titel, jag vet - men låt er inte luras. Det här är en lysande komedi.

Låt er inte heller luras av av huvudrollen spelas av Mike Myers, för här lyckas han faktiskt hålla sig på en bra nivå och spelar inte över a la Austin Powers, trots att han spelar sin egen pappa. De bitarna är förresten de bästa, han är galet rolig som den skotske fadern till Charlie Mackenzie, filmens huvudperson.

Charlie är den ständige ungkarlen i jakt på kärlek, det är bara det att det är något fel på all kvinnor han träffar. En stal hans katt, en jobbar för maffian och en annan luktar soppa. Allt detta verkar dock ändras när han träffar Harriet (Nancy Travis) som driver sin egen slakteributik. Hon är ju både snygg, smart och sexig och Charlie bestämmer sig för att sluta leta fel och istället ge sig hän. Vad är det värsta som kan hända?

Vid några tillfällen i den här filmen får vi se Charlie på scen, läsandes sina dikter till jazziga toner. Han återkommer ständigt till sina "Woman, woman, woman"-dikter, och den som är med i filmens inledning ser ni i klippet ovan.

I andra roller ser vi Anthony LaPaglia som Charlies bästis Tony, Amanda Plummer som Harriets syster Rose och Brenda Fricker som Charlies mamma.

Den här filmen tillhör mina och älskade makens favoriter och vi citerar ständigt från den.