Som sagt - jag gillar musikaler. Jag satt klistrad framför tvn som tonåring och tittade på "Fame" och jag, liksom många andra, slet häcken av mig i jazzdansstudion med drömmar om en danskarriär i sinnet. Drömmarna gick dock över, men kärleken till genren finns kvar. Innan tv-serien kom dock filmen som serien bygger på. En mer svärtad berättelse än den som var i tv-format, om några ungdomar som sökt och kommit in på en krävande High School i New York. Allt som lovats dem är sju klassser om dagen och en varm lunch, övrigt är upp till dem.
"Fame" (1980) Regi Alan Parker.
Barry Miller (Ralph), Maureen Teefy (Doris), Antonia Franceschi (Hilary, Lee Curreri (Bruno)
Paul McCrane (Montgomery), Laura Dean (Lisa), Irene Cara (Coco), Gene Anthony Ray (Leroy)
Jag ska på inga sätt påstå att det var den här filmen som jagade iväg mig till dansstudion. Hade jag sett den först hade den nog fått motsatt effekt, för det är inte en dans på röda rosor vi ser här. Snarare en dans på rostörnen. Men när jag väl såg den, i de sena tonåren, var jag totalt förblindad av skönheten i filmen, dramatiken. Det stundtals långsamma tempot och den brusande energin. Passionen.
Filmen vann två Oscars, för musiken och för bästa sång - den inte helt okända "Fame" med Irene Cara bakom micken. Dock är det den här jag tänker allra mest på när jag tänker på filmen "Fame". De allra sista 5 minuterna på hela filmen när skolan har avslutningsföreställning och sjunger "I sing the body electric". Jag får gåshud över hela kroppen och en klump i halsen när jag hör den. Du kommer bli hänvisad till YouTube, men det är värt det.
Det kom en remake av den här (eller en uppföljare) 2009, men den har jag inte sett - än. Mitt tips gäller således originalfilmen från 1980. Jag tror inte att någonting kan toppa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!
Jag förbehåller mig rätten att radera kommentarer som är: spam, reklam, otrevliga, irrelevanta för inlägget och/eller anonyma .