Vackert väder gjorde att vi i Plejaderna äntligen kunde ses på något annat sätt än digitalt i helgen. Det hade så klart varit ännu roligare om jag inte hade fått ett allergianfall av det mer besvärliga slaget, men det var trevligt ändå. Ett kärt återseende helt enkelt, även om vi inte direkt kramades utan höll det så coronasäkert vi bara kunde (trots att de flesta av oss antingen haft covid och/eller påbörjar vaccination).
Som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord, och så klart om boken vi läst (mer eller mindre).
Queenie Jenkins är tjugofem år, bor i London, gör ett halvbra jobb på en halvstor dagstidning och har just lyckats få sig själv dumpad. Vem hade kunnat ana att Tom skulle svara på hennes hot om en paus med att helt enkelt göra slut?
Med svajig magkänsla och Tinder som kompass söker Queenie tröst på sämsta tänkbara ställen. Hon går på den ena katastrofala dejten efter den andra och är överhuvudtaget bra på att lägga krokben för sig själv. Men utrustad med galghumor, dödslojala vänner och en allsmäktig jamaicansk mormor kan man övervinna det mesta.
Det där ↑ har jag saxat direkt från baksidestexten. Och det var också vad som avgjorde att jag valde den här boken (för det var mitt val den här gången). Jag trodde det var en romance. En feelgood med en humoristiskt twist. Lite som en rom com från nittiotalet med Renée Zellweger - fast i bokform och med en färgad person som huvudrollsinnehavare för en gångs skull.
Icke sa nicke. Den här boken kunde gärna ha försetts med en varningstext, eller helt enkelt en helt annat baksidestext. För där vi trodde vi skulle få romance, hamnade vi mitt i en persons trauma. Det här är en bok om någons sammanbrott och en påbörjad läkning -
inte en romance. Inte en kärleksroman minsta lilla faktiskt.
Hon går inte på dejter, till exempel. Hon har sex med olika män, och vissa av dessa är så brutala att de känns som att läsa om våldtäkter. Det är säkert författarens avsikt, men när en tror att en ska läsa en rolig romance är det lite jobbigt att läsa hur Queenie dagen därpå försöker pracka på sina kompisar att hon varit med om något sexigt, och inte haft så brutalt sex att hon inte kan sitta bekvämt och sexhälsokliniken hon går till ser att hon är så skadad att de inte ens kan göra en undersökning, utan skickar henne vidare till en psykolog.
Det är svårt att tycka om någon i den här boken. Queenies vänner är inte alls så dödslojala som det påstås, utan hon blir sviken av sin "Corgiflock" lite då och då. Lojaliteten känns lite svajig, minst sagt. Vi kände inga sympatier för Queenie, utom i korta ögonblick, och de enda karaktärer vi smågillade var Queenies morfar, bitvis mamman och terapeuten som aldrig gav upp. Det finns hopp i slutet, men frågan är om resan dit var mödan värd.
En av oss gav upp efter tre kapitel, för den var så där putslustig och intetsägande, och hon fick höra av andra att den inte blev bättre. Den var också ganska svår att komma in i, lite trögläst sådär. Själv fick jag tvinga mig till att läsa den, och jag tyckte den var så jobbig att jag tvingade mig att läsa ut den fort så jag skulle bli av med den.
Boken blir något bättre andra halvan, när Queenie påbörjar sin resa mot läkning, men då var det liksom redan försent för oss. Vi hade tappat sugen och tyckte helt enkelt inte om.
Högsta betyg den här gången blev 2/5 och jag var en av dem som gav en tvåa. Plejadernas medelbetyg på "Queenie" blev 1,5/5, och det är det sämsta på mycket länge.
Hade vi inte blivit lurade att tro att vi skulle få en feelgood-roman, så hade möjligen betyget blivit ett annat. Å andra sidan hade jag aldrig valt den här boken då.
