Februarifavoriter

Det känns väldigt konstigt att sitta här och försöka knåpa ihop ett inlägg med favoriter när världen ser ut som den gör. Som jag sa till älskade maken vid frukosten: "För en vecka sedan mådde jag bra". Inte så mycket nu, kan jag avslöja. Har så pass mycket ångest just nu, och känner mig tillbakaslungad till min barndoms kärnvapenskräck. Jag trodde vi var förbi den nu, men med en galen gubbe i maktposition kan vad som helst hända. Tydligen.
Så ja, jag har ångest och är rädd och gråter ibland. Jag ska försöka dra fram några favoriter ändå. Allt i välden är ju inte skit och elände, även om det finns stunder då det känns så.

Bok: Jag har lite grann kvar på "Ghostwritten" av David Mitchell, men jag räknar med att läsa ut den idag, och om ingen fullständigt oväntat händer de sista 70 sidorna, så kommer den vara välförtjänt av den favoritstatus den har i skrivande stund.

Film: Matrix resurrection.

TV: Jag har tydligen för många kanaler att välja bland, som i sin tur har för många serier jag skulle kunna se, för jag har inte kunnat bestämma mig för en enda att titta på. Förutom att vi sett klart på "The book of Boba Fett", men den serien har jag ju inte älskat direkt.

Nagellack: Lord Leighton från a-England.

Skönhet: Jag var på ansiktsbehandling i början på månaden för första gången på flera år. Och det finns få saker som är så mysigt för nyllet som att låta någon annan pyssla om den ett tag. Även om portömningen och brynplocket och vaxandet av mustaschen kanske inte är det skönaste jag vet.

Extra speciell rolighet: I lördags bjöd vi hem mina svärföräldrar och min mamma på hamburgare. Och min storebror följde med! Han jobbade extra i helgen och blev inkallad som mammas privatchaufför, och det var väldigt roligt att han kunde slita sig från jobbet och följa med så att vi fick mata honom.

Favoritinlägg: Mina fem läppstiftsfavoriter. Jag bär ett av dem just nu. 

Februaris nagellack

Jag tycker själv att jag har varit ganska flitig med nagellacken nu i februari, och då betyder tydligen det att det har hamnat sju olika lack på naglarna. Hittills, vill säga. Det finns en liten möjlighet att jag lackar om någon av de återstående dagarna i februari, men då visar jag det i mars i så fall.
De här sju lacken bar jag i februari. Visas i samma ordning jag bar dem.

 

a-England, Lord Leighton
Ett lite ljusare rött lack som har a-Englands lite typiska holo, men här finns också ett guldskimmer som gav lacket ett extra djup. Jag gillar lite extra hur holot nästan blir violett på naglarna.

Cadillacquer, Darth Vader
Kändes som ett måste att ha ett Darth Vader-lack i det här huset. Svart jelly med röda glitter och flakies. Lite jobbigt att måla med, då det krävdes tre lager för att få det ordentligt svart, och jag upplevde lacket som ganska tjockt att måla med. 

a-England, Lachrymae
Lachrymae är latin för tårar, men det är knappast någon som gråter över det här väldigt vackra lacket. En mix av lila, grått och med gyllene stråk samt riktigt ordentligt med holoregnbågar. 

Masura, Infinity
Masura är ett nytt märke för mig, men då det är ryskt och jag är arg på Ryssland just nu, så gissar jag att de två jag kommer visa från märket den här månaden kommer bli de sista. På ett bra tag i varje fall. Synd, för det här gillade jag.
Infinity är ett väldigt ljust blått lack, med ett ljusblått skimmer. Väldigt vackert och hyfsat skirt. Jag har tre lager på bilden. Gillade jag så klart, med tanke på min kärlek till nästanvita lack.

Depend 7day, Merry in Madrid #70081
Något så ovanligt på mina naglar som ett texturlack som jag behöll texturen på. Silvergrått med duttar av svart. Två lager, höll rätt så bra för ett lack utan skyddande topplager.

a-England, Clytie
Varmt gyllenbrun holo. Gillade det betydligt mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Så pass vackra regnbågar mest hela tiden, som min kamera tyvärr inte gör rättvisa. Lite som vanligt.

Masura, Navy blaser
Svart crelly med duokroma flakies som växlar i all regnbågens färger. Dessutom en aning holoskimmer, som inte syns här för att solen höll sig borta när jag fotograferade. Ett väldigt vackert lack.

Och det var allt för februari. Gissar att det blir mycket a-England i mars, för det är ungefär vad jag har i otestade lådan just nu. 

"Midnattsbiblioteket" av Matt Haig

Ännu en bok som fått mycket hype, och som jag på grund av detta blivit nyfiken på. Risken finns ju alltid då att jag blir besviken när förväntningarna skruvats upp. 
Om "Midnattsbiblioteket" behöver någon triggervarning (och jag tycker kanske inte det) så är det för självmord.

Bildkälla Goodreads

 Mellan liv och död finns ett bibliotek. I det biblioteket finns det oändligt med böcker som alla ger dig möjlighet att prova ett annat liv som du kunde ha levt. Vad skulle du ha gjort annorlunda om du fick chansen att göra ogjort något du ångrar?
Nora Seed hamnar i Midnattsbiblioteket och får chansen att leva om sitt liv och ställa allt till rätta. Hennes liv har alltid varit fullt av besvikelser, och hon känner att hon svikit alla omkring sig - inklusive sig själv. Jakten på det perfekta livet kan börja.

Det tog ganska lång tid för mig att läsa den här boken, som jag ändå upplevde var både lätt- och snabbläst. Vi kan skylla på att jag hade migrän ett tag förra veckan, och då har jag väldigt svårt att koncentrera mig på att läsa - så klart. Men det tog ett tag för mig att komma in i boken. När jag väl var där så gick det fort. Boken är ganska övertydlig i sitt budskap, och bitvis blir det nästan en självhjälpsbok förklädd till en roman. Jag vet redan hur det ska sluta när jag börjar läsa, det är bara vägen dit jag inte vet något om. Bitvis är det aningen spännande, andra bitar känns repetitiva och till och med småtråkiga. Långa partier känns det som att vi bara står och trampar på samma ställe. Det kan kännas som en lång och omständlig resa för att ta oss dit jag ändå visste att vi skulle komma.
Det är en rolig bokidé, men kanske inte helt igenom så väl utförd. Hade kanske gjort sig bättre som en novell?

Jag tyckte inte illa om "Midnattsbiblioteket", men jag älskade den inte heller. Betyget landade på 3,5/5.

Läs-Dagens

 

Trött liten tant

Låt: "Uh huh" med RØMANS. (Deras stavning. Gissar att de inte vet att ø inte uttalas som o.)
Outfit: Grå leggings och rosa tröja från H&M. Och knästrumpor med rävar!
Smink: Mascara från L'Oréal, ögonbrynsgel från H&M, blusher från So Susan!
Nagellack: Clytie från a-England.
Doft: Vitlök och lök som sakta mjuknar på låg värme, i god olivolja.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Läser: "A poem for every winter day". "Alternativa fakta. Om kuskapen och dess fiender" av Åsa Wikforss. Ska precis börja i "Ghostwritten" av David Mitchell.
Frukost: Äggröra, rostat bröd och te.
Fika: Te och Ben & Jerry's Half baked.
Middag: Sinatrapasta. Alltså bavette med världens godaste tomatsås.
Pryl: Bokreaböckerna.
Motion: Yoga och hal promenad med supersöt liten hund.
Kvällsnöje: Det här är det sista jag gör innan jag går och lägger mig. Trött på riktigt på bilden ovan.
Att tillägga: Puss och god natt!

Bullet journal för mars

Månadsskiftet februari till mars närmar sig, och i helgen var det dags frö mig att pyssla ihop mina marssidor i min bullet journal. 
Jag trodde jag hade bestämt mig för ett visst tema för mars, men så "råkade" jag köpa på mig ny washitejp (som jag inte har plats för därför att jag redan har en massa washi) och ändrade raskt mitt tema till ett med läsning och fika i fokus. För finns det något mysigare än en lässtund med fika till? Nä, just det.

Månadsuppslaget som jag troligtvis inte kommer titta på så värst mycket mer efter nu. Båda washitejperna kommer från den svenska butiken Willwa, möjligen köpte jag fem rullar till när jag ändå höll på. Väldigt fina washis i den butiken, och jag är frestad att köpa ännu mer. Ska bara lösa förvaringsfrågan först. 
Månadens färger är en blå och en rosa fineliner från Stabilo, samt en pastelligt blålila penna från Tombow, 603 Periwinkle, som jag tyckte passade bra som en "medlare" mellan de båda andra färgerna.

Nu till sidorna jag verkligen använder mig av. Först och främst kassaboken. Både den privata och den för jobbet, och en snabb överblick över mitt sparande. 
Sedan plats för anteckningar kring månadens långläsning (har bestämt men inte skrivit in) och plats att notera lacken jag kommer fästa på mina naglar.

Ett uppslag jag använder dagligen (eller kvällningen) är såklart det där jag håller koll på vanor och humör, samt antecknar en rad om dagen. Inte en rad om raden, som jag skrev först. Tur att jag hade klistermärken att täcka det misstaget med.

Motionssidorna kommer sedan. Jag koncentrerar mig fortfarande på att stretcha och återhämta mig. Jag gör ju trots allt daglig yoga med Adriene. Just nu känner jag att det räcker bra så. 

I mars blir det fem veckouppslag, då månaden slutar på en torsdag. Det här är det första. Alla citat den här månaden har med läsande att göra. Min älsklingshobby.

Plejaderna om " En ocean av kärlek" av Tahereh Mafi

Igår hade vi Plejadträff igen. Det var jag som hade valt bok, och i min värdinneuppgift ingår att bjuda på fika. Det bidde en citron- och mandelkaka, fruktsallad i många skålar (blanda själv) med grädde. Och te. Och snack. 
Mitt bokval var inte det lättaste. In i det sista tvekade jag mellan tre olika titlar, och tog till sist hjälp av E för att fatta mitt slutgiltiga val. Då blev det "En ocean av kärlek" av Tahereh Mafi.

Bildkälla Goodreads

Ett år efter attacken mot World Trade Center är det inte lätt att vara en 16-årig muslimsk tjej som bär hijab. Shirin har bestämt sig för att inte ens försöka skaffa några vänner på sin nya skola. Familjen kommer säkert ändå snart att flytta, till något nytt och bättre.
Med hög musik i öronen och blicken i golvet fortsätter hon att resa upp sina murar. Men så träffar hon Ocean.

Anledningen till att jag ville läsa den här boken är att den är skriven av amerikansk muslim som var ung på den här tiden. Jag ville ha det perspektivet på att plötsligt får bära ansvaret för vad en liten grupp terrorister gjort. Jag vet ju med mig att muslimer utsatts för (och fortfarande utsätts) mycket hat från människor som tror att alla muslimer är terrorister. Det var det perspektivet jag ville ha, och till viss del fick jag det, men bokens största fokus ligger så klart på den där första stora kärleken. Och breakdance.
Boken känns introspektiv och känslan är att det skulle vara egna minnen som skrivits om i romanform. Mafi säger själv att det finns mycket av henne i Shirin, men att de faktiska omständigheterna inte kommer från hennes liv. 
Shirin kunde vara svår att tycka om. Hon gjorde det inte lätt för vare sig sig själv eller sin omgivning. Hon hade redan bestämt sig för att alla ändå skulle tycka illa om henne, och hennes beteende gjorde det till en självuppfyllande profetia. Ibland känner vi dock med henne lite extra mycket, och upplever att hon får ta lite väl mycket skit för saker hon inte rår över. Inte bara terroristattentatet 2001, utan i relationen med Ocean och hans val. Elever på skolan, lärare och föräldrar beter sig rent ut sagt svinigt mellan varven. Hennes enda bundsförvanter blir Ocean, hennes bror och danstruppen. Hennes föräldrar verkar vara av den självupptagna sorten. Ständigt på väg mot något nytt och bättre, men utan att ta hänsyn till sina barn och deras behov. Av etablerade vänner och en stabil skolgång. När boken börjar så är det Shirins första dag på hennes tredje high school. 
Ocean uppfattar vi som lite väl perfekt, men samtidigt mest på ytan. Han är snygg, lång, har talang, är stark och alldeles perfekt i sitt förhållande till Shirin. Nu beskrivs ju han utifrån Shirins perspektiv så det kanske inte är jättekonstigt, men det kunde kännas lite väl repetitivt och förutsebart ibland. Jag tycker kanske inte att det är så jättebra skrivet, och känner mig inte nyfiken på Tahereh Mafis andra böcker efter att ha läst den här.
Det här är en ungdomsroman, och det kan vara värt att ha det med i tanken kring bokens uppbyggnad och centrala teman. Boken hade gärna fått gå in djupare för min del, bre ut sig mer och/eller inte haft så stort fokus på förhållandet mellan Shirin och Ocean. 

Betygen var samstämmiga den här gången. Alla gav "En ocean av kärlek" betyget 3/5, vilket betyder att medelbetyget är precis det samma.

FredagsFilmen revisited: The Matrix Resurrections

I september var jag väldigt nyfiken på den kommande Matrix-filmen, nummer fyra i ordningen. Sedan dess har den hunnit gå upp på bio, och floppat ganska rejält. Eftersom bio inte direkt har varit något jag ränt på de senaste åren, så har jag istället glatt mig åt vetskapen att den snart skulle dyka upp på HBO Max, och när den gjorde det så var fredagsmyset säkrat. 
Det var med låga förväntningar vi satte oss i tv-soffan, laddade med snacks och dryck för närmare tre timmar av vi visste inte vad.

Bildkälla Capitol Bio

Thomas Anderson arbetar som spelutvecklare på ett stort företag. Hans största succé är spelet Matrix, med huvudfiguren Neo som han delvis baserat på sig själv.
Ibland har Thomas dock svårt att hålla isär sitt verkliga liv med fantasivärlden från spelet. Stundtals har han hallucinationer, och han går i terapi och tar mediciner för att hålla ordning på sitt liv. Bland hans rutiner finns att gå på café och titta på den vackra Tiffany, en annan stamkund på samma café.

Inget kommer kunna slå den första Matrix-filmen. Den är en av få filmer jag önskar att jag kunde se igen för första gången, som det heter. Jag vet också att många ogillar de tv uppföljarna till den, men jag har aldrig varit en av dem. De har haft sin plats och sin story. Mycket av det som hände i de filmerna kommer till sin avslutning nu. Eller början? Vi får också veta varför flera favoriter från de första tre filmerna, som Morpheus, har bytts ut eller inte alls är med den här gången. 
Och jag gillar! Det kan kanske vara de lågt satta förväntningarna, men jag kan inte riktigt förstå hur den här filmen kunde floppa så. Den är actionladdad, ger mycket att fundera på, och jag tycker alls inte att den känns för lång eller onödig. Kanske var det precis det här avslutet jag ville ha, snarare. Hela familjen tyckte om filmen, och vi kände att vi var hjälpta av att ha sett de tre första filmerna för inte alltför länge sedan.
Keanu Reeves har sagt att en bör se filmen tre gånger för att hinna med i allt, och jag har god lust att pröva det påståendet. Kanske dags för ett nytt Matrix-maraton?

Fem favoriter: Läppstift

När jag skrev ihop mina januarifavoriter för några veckor sedan, så skrev jag under punkten skönhet att jag kände mig nöjd med att ha börjat sminka mig igen, för då har jag återupptäckt min glädje över röda läppstift. 
Jag hade så klart kunnat lista just fem röda läppstiftsfavoriter i det här inlägget, men jag bestämde mig raskt för att ta med de fem favoriter jag har av läppstift i stort. De där jag oftast sträcker mig efter, och de som som först ploppade in i sinnet när jag fokuserade tankarna på läppstift. 
Flera av dem finns tyvärr inte att få tag på längre, men det är väl så det blir när en inte köper smink så ofta nuförtiden, eller knappt sminkat sig alls de senaste två åren. Det blir en del gamlingar kvar i samlingen då. I fräschhetens namn skulle säkert de må bra av att sorteras ut, men så länge de inte ändrar konsistens eller börjar stinka, så får de hänga med.

Jag hade inte superbra ljus när jag tog de här bilderna, men det är vad det är. Jag är ju ingen sminkbloggare eller har särskild utrustning när jag tar mina bilder. Bara dagsljus (en mulen dag) och en en gammelgädda till digitalkamera. Färgerna kommer kanske inte till sin fulla rätt, men det får duga.

MAC. Retro matte lipstick i nyansen Ruby Woo.
Ett läppstift som finns att få tag på än idag. En klar favorit bland mina röda, men känns lite torr och kan vara jobbig att reapplikera. Sitter bra och är förvånansvärt lätt att torka av när det är dags för det. Trotts att den är så matt och känns torr att applicera så upplever jag inte att det torkar ut läpparna så värst. Doftar vanilj.

L'Oréal. Infallible matte max lip colour i nyansen 007, Say my name.
Jag kommer troligtvis böla lite när det inte går att få ut mer färg ur den här, för här snackar vi möjligtvis favoriten bland favoriterna. Dels gillar jag färgen väldigt mycket, en röd som drar åt orange, dels är den väldigt lätt att applikera och sitter på bra, samt är lätt att ta bort. 
Inte ett läppstift som en är van vid dem, utan det här är en produkt där färgen sitter i en hylsa och plockas upp med en skumgummiapplikator. Hur lätt och smidigt som helst, men tyvärr har den utgått ur L'Oréals sortiment.

Idun Minerals. Läppstift i nyansen Jordgubb.
Finns att hitta i butik, men har visst bytt utseende sedan jag köpte min. Ännu en sådan där perfekt röd, även om den här är lite kallare i tonen än de här ovan. Känns väldigt krämig att dra på, men ger ett matt resultat. Inte jättelätt att ta av, men det brukar lösa sig (!) med lite kokosolja och gnoende.

H&M. Sheer lip colour i nyansen Strawberry sorbet.
Ännu en som utgått, och det är ju himla synd. Ger en aning av rosa färg, en aning skimmer och känns skönt återfuktande. My lips but better, i en rosa ton. Sitter kanske inte jättebra, men är lätt att återapplikera så det gör inte så mycket.

Clinique. Dramatically different lipstick i nyansen Raspberry Glace.
Det här är mitt andra stift med den här färgen och när jag ville köpa det igen fick jag leta länge. Numera finns det ett stift med samma namn i sortimentet igen, men det är inte samma färg som jag har här (det liknar mer ett annat jag har som heter Deeply Rose). Mitt stift är en ganska skir vintagerosa med skimmer, och även här blir resultatet my lips but better. 

Vad jag har på mig idag? H&M-stiftet. 

Tomma

Den här gången har jag lyckats tömma ganska många grejer. Åtta förpackningar av varierande favoritgrad har vi att titta närmare på idag.

Ica.Ekologisk certifierad nattkräm. Oparfymerad.
Såklart en av favoriterna. Tömd på sitt innehåll och ersatt med en likadan. 
Betyg 5/5

Burt's bees. Moisturizing lip balm. Pomegranate.
En ganska sötsliskig variant av Burt's bees läppbalsam. Uppnådde ingen favoritstatus, men om det bara fanns det i affären skulle jag kunna köpa det igen.
Betyg 3/5

Budgie. The apple cider scrub, for a healthy head of hair.
En av mina favoritprodukter har den här den här skrubben för hårbottnen blivit. Jag använder den ungefär var tredje hårtvätt, och älskar hur lättanvänd den är. Extra plus för att skrubbkornen (socker?) löser upp sig och att det går så lätt att skölja ur den. Har haft en ny tub på vänt sedan december.
Betyg 5/5

Depend. Nagellacksremover. Supersnabb.
Ni vet redan.
Betyg 5/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Avocado.
En lugnande mask som tillför fukt. Påstår den, och det stämmer. Kändes väldigt behaglig på huden, både under och efter. Essens kvar att göra kur med i ett par dagar. Behaglig doft. Kan tänka mig att köpa igen.
Betyg 4/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Shea butter.
Jag applicerade den här masken för snart en vecka sedan, och har fortfarande kvar essens i min lilla burk att "kura" med. Ändå tyckte jag inte att det var snålt med essens i själva masken, utan det blev precis lagom. Ska veka närande, återfukta och ge fin lyster, och det tycker jag att den levererar. Kommer högst troligt hem till mig igen.
Betyg 4/5

Seche vite. Dry fast top coat.
Hittade den här flaskan långt in i en låda när jag letade efter en helt annan sak. Komplett med några millimeter helt intorkat topplack i botten, så den har nog stått där ett tag. 
Det här är mitt favorittopplack, och jag har mer än en flaska i lådan, för jag fyndade på Rusta för ett tag sedan. 
Eftersom det finns lite i botten, hur intorkat det än må vara, så tar jag till en försiktighetsåtgärd och lämnar det till det miljöfarliga återfallet.
Betyg 5/5

Atelier rouge. Hydrating base coat.
Jakten på en ny favorit bland baslack fortsätter. Det är inte det här i varje fall. Funkar helt okej, men jag upplever att lacken inte sitter så jättebra med det här i basen. Nu har det dessutom blivit omöjligt att fiska upp mer lack, eftersom flaskan/borsten inte samarbetar för att fånga upp lack. Förutom om jag skruvar i och upp korken för varje gång jag vill bättra på... Har blivit ganska tjockt också. 
Det är inte jättedåligt, men jag kommer testa något annat nu.
Betyg 3/5

Även den här lämnar jag till miljöfarligt avfall, men den stora runda korken är avtagbar, så den kommer jag lägga i plaståtervinningen. På precis samma ställe som det mesta i det här inlägget.

Sett på tv: The book of Boba Fett

Spoilervarning härmed utfärdad.
 
Omen, liksom jag, lever med en person som tycker väldigt mycket om Star Wars, så händer det alltsomoftast att en sitter där i tv-soffan och tittar på något Star Wars-relaterat. Mycket av det har jag inte haft något emot, annat har jag kunnat vara utan.

Senast i raden av Star Wars-serier som visas på Disney+ är "The book of Boba Fett". Prisjägaren som fångar in Han Solo, fryser ner honom, levererar honom till Jabba the Hut, och blir till synes uppäten av en sarlacc på ökenplaneten Tatooine. Eller kanske inte?

Bildkälla BrickFanatics

Jodå. Han blir svald av den däringa sarlaccen. Han lyckas också ta sig ut ur dess mage och fly ut i öknen. Där blir han rånad på sin beskarrustning av jawas, innan han räddas av sandfolket, Tusken raiders.
Seriens första avsnitt är många och långa tillbakablickar när Boba Fett ligger i sin bacta tank och drömmer. Ofta är de avsnitten ganska långtråkiga,med många och långa montagescener jag gärna hade varit utan. Andra halvan av serien ger dock den där etableringen av karaktären frukt, när Bobas välde över Jabba the Huts gamla territorier hotas av pykerna och deras kryddhandel. (Inte direkt curry - mer knark.) "The book of Boba Fett" blir också säsong 2½ av "The Mandalorian", då Mando dyker upp (och helt tar över en episod) i seriens sista tre avsnitt. 

Till en början tyckte jag att "The book of Boba Fett" var ganska dålig, men det tog sig så småningom och blev ganska bra. Inte toppen, inte som "The Mandalorian", men helt okej. Jag hade kunnat vara utan "power rangers" på sina olikfärgade scooters, (tv-historiens långsammaste och tråkigaste "biljakt" är med i den här serien) och jag hade gärna sett betydligt mer av Fennec Shand. 
Kanske mest en serie för den redan inbitne, men ett helt okej tidsfördriv. Så småningom.

"Dosan. Helga Gregorius berättelse" av Helena Sigander

I höstas läste E "Doktor Glas" i skolan, och för mig som har den som en av mina favoritböcker så var det glädjande att hon gillade den och att hon gärna pratade med mig om den. I våra samtal nämnde jag att det även fanns en bok skriven ur prästens perspektiv, "Gregorius" av Bengt Ohlsson, och att jag tyckte att det var tråkigt att den inte fanns någon från Helgas perspektiv. 
För mig ovetande fanns det det, så när jag fick "Dosan" i ett paket under granen från E, så var det en väldigt glädjande present. Dels att boken ens existerade, men allra mest för att min dotter varit så omtänksam att hon letat reda på den och köpt den till mig.

Bildkälla Goodreads

1901. Helga är förälskad i en student. Han tycker att de ska leva i ett samvetsäktenskap med fria förbindelser, men Helga vågar inte. 
1905. Helga är gift med den betydligt äldre pastor Gregorius, när hon träffar Fritz och blir handlöst förälskad. Snart uppslukas hon så av sin kärleksförbindelse att hon beslutar sig för att gå till doktor Glas för att förmå maken att inte utöva sina "äktenskapliga rättigheter". 

Jag önskar så att jag hade tyckt om den här boken, och hade den inte sammankopplat sig med "Doktor Glas" hade jag kanske gjort det. Den är fortfarande en av de bästa julklapparna, men för den sakens skull inte värst bra.
Den är lätt att läsa och bläddervänlig med korta kapitel. Däremot känns den rörig och som att den har svårt att hålla reda på detaljerna. Kronologin från "Doktor Glas" är det sisådär med, och det smyger sig in faktafel som gör mig trött. Drömma om att bli pilot 1901? Bröderna Wright gjorde sin flygning 1903. Bara som ett exempel.
Jag begriper mig inte heller på vad boken vill säga. Ibland känns det som att författaren helst vill skriva en bok om sexuell frigörelse. Hon har då valt fel huvudperson, för Helga vågar ingenting - innan hon faller för Fritz. Lite lätt fixering vid det månatliga också. Hann tröttna redan innan den ganska sjaskiga scenen mellan Helga och Fritz i deras hemliga kärleksnäste.
Helga känns som en väldigt udda huvudperson. Hon verkar stundtals rädd för sin egen skugga, för att i nästa stund stå på en trälåda på Hötorget och tala för kvinnors rättigheter. Hon känns som (minst) två olika personer.
Att boken sedan kryllade av massor av stavfel, syftningsfel, frånvaro av skiljetecken och andra typografiska missar, gjorde att läsningen blev allt annat än angenäm.

Jag önskar att en bättre skribent hade tagit sig an att skriva Helgas berättelse, med mer hänsyn till den ursprungliga texten, och inte ett förvanskande av samtliga karaktärer. Jag hade gärna sluppit detta sammelsurium av sjukdom och död, incest, fäktning, mens, fattigdom, unionsupplösning, politik, filosofi, sex, kvinnokamp och samvetsäktenskap.

Mitt betyg på "Dosan" blev 2/5. Extrapoäng för att den var en omtänksam julklapp.

FredagsFilmen: Tolkien

Jag erkänner gladeligen att jag inte alls är värst förtjust i J.R.R. Tolkiens böcker. "Bilbo", numera omdöpt till "Hobbiten", har jag aldrig lyckats ta mig igenom förutom i ljudboksform, och "Sagan om ringen" tog det tre försök innan jag lyckades läsa, och då enbart för att jag inte orkade vänta ett år på att få veta hur det skulle gå när jag sett första filmen. Jag tillhör team FÄBÄB (Filmen Är Bättre Än Boken) i det här fallet.

Mitt totala ointresse för Tolkiens författarkonst ledde till att jag inte vet mycket allsom mannen som skrev de där långtråkiga böckerna. Men jag visste att det gjorts en film om honom i hans ungdom, med Nicolas Hoult i huvudrollen, och jag hade hört att filmen skulle vara bra. Så jag adderade den på min lista på Disney+, och lyckades övertyga älskade maken och Chilipojken om att se den förra fredagen (E var på fest. Otur för henne.)

Bildkälla tv.nu

J.R.R. Tolkien och hans bror Hilary, blir föräldralösa och tas in på ackordering hos Mrs Faulkner. Han finner nya vänner, vars vänskap håller fram tills de skiljs åt av Första Världskriget.
I skyttegravarna i Somme tänker Tolkien tillbaka på sitt liv, och finner inspiration till sina kommande verk.

Filmen är alltså baserad på Tolkiens tidiga liv, men jag tror det mesta va det är hittepå. Det finns saker vi vet, men runt det så är det troligen mycket fantasi inblandat. 
Mycket av filmen utspelar sig i skyttegravarna i Somme i Frankrike, och den som kan sin historia vet att det utspelades fruktansvärda scener där och att alldeles för många dog på de mest brutala sätt. Här kan jag se att mycket har hämtats från filmatiseringarna av hans böcker (som att han har en soldat med sig som heter Sam...), men också från konst. För några år sedan läste jag Peter Englunds "Brev från nollpunkten", och i den finns essän "Vi gör en ny värld" om konstnären Paul Nash. Jag tyckte mig se hans konst i många av bilderna från slagfältet. Vackra, men otäcka.
Jag gillade den här filmen. Kanske inte jättemycket för kärlekshistorien (som var hyfsat förutsebar) utan mer för vänskapen mellan Tolkien, Christopher, Robert och Geoffrey. Dessutom vackert foto, och en intressant tanke kring språk. Jag blev inte sugen på att (försöka) läsa om hans böcker, men kanske på att se om filmerna.

What I eat in a day #33 - Häromdagen

Tydligen är det dags igen att ta en titt på vad jag stoppar i mig under en dag. Och håll i hatten nu, för den här dagen åt jag inte ett enda popcorn! Nämen va!

Som vanligt inleds dagen med en kopp te. Just det här teet fick jag i present när jag fyllde 50 (har massa te kvar från det tillfället), så det är för en gångs skull inte Earl Grey, utan ett sötare te vid namn Skärgårdsdröm. Med grädde i för mjölken var nästan slut.
Till det åt jag en grilled cheese som kan vara den godaste grilled cheese jag har gjort. Hemligheten är tydligen två olika sorters ost, varav en stark, och väldigt tunt skivat äpple. Resten av äpplet åt jag vid sidan av.

Till lunch blev det restfest för mig och älskade maken. Det fanns sallad kvar från middagen dagen innan, jag lade till lite mer tomat bara. Till det buffalo blomkål, som jag kände att jag ville ha lite mildrande creme fraishe till, för jag lyckades göra dem väldigt starka. Jag hittade också en liten slatt överblivet ris, som jag förvandlade till stekt ris tillsammans med morot, lök, champinjoner och ett par uppvispade ägg. Det här gillade jag. Bra restfestat av mig.

Den här gången är det Yorkshirete i koppen, även nu med en skvätt grädde. Nostalgite så det förslår, jag flyttas alltid tillbaka till Hastings när jag dricker det. Sedan var jag tydligen på jordnötssmörhumör, för inte  nog med att jag åt en av kakorna E bakat, med just jordnötssmör i, det var också det som fungerade som pålägg till den rostade mackan jag stoppade i mig.

Kvällsmat! Jag hade längtat hela dagen efter att få äta ugnsrostade grönsaker, så det var ju kul för mig att det äntligen hände. Grönsakerna var morot, broccoli, lök och tomat. Till det serverades pasta, fetaost och hemlagad pesto. Gott dagen efter också.

Mer macka åt folket! Tydligen. Innan jag kröp till kojs stoppade jag ett par hårda tunnbrödsmackor i magen, en med salami och en med ost. Och eftersom jag inte ville stiga upp mitt i natten för att eliminera te ur mitt kroppssystem, så valde jag att bara dricka lite vatten till. 

"Blod säljer" av Stephen King

I oktober lade jag Stephen Kings bok "Blod säljer" i min prioriterade läshög för den månaden. Och den blev raskt snodd av älskade maken. Och sedan läste han den. Ytterst långsamt. Det var först i januari han hade läst ut den, så att jag återigen kunde lägga den i min prioriterade läshög, nu för februari. Den som väntar på något gott, et cetera.

Bildkälla Goodreads

"Blod säljer" är en samling med fyra av Stephen Kings längre noveller, titelnovellen skulle till och med kunna räknas som en kortare roman.

"Mr Harrigans telefon" var den berättelse jag tyckte minst om av de fyra, men den var absolut inte dålig. När King skriver långa noveller så känner jag som läsare väl igen mig i miljöerna och berättarsättet. 
Novellen är en coming of age-berättelse om Craig som hjälper sin äldre granne mr Harrigan. Men också om att växa upp och hantera saker som mobbare, förälskelser och sorg.Och mobiltelefoner.

"Chucks liv" är en berättelse i tre akter som berättas baklänges. De frågeställningar som ställs i Akt III, alltså novellens första del, får sina förklaringar i den första akten, tillika novellens sista del.
Jag tyckte mycket om den här novellen. Jag upplevde den som rörande, på ett nästan oväntat sätt. Full med Kingska finurligheter och saker som inte riktigt hör dit, men som ändå är helt självklara. Ska jag välja en favorit bland de fyra, så står det mellan den här och nästa novell.

"Blod säljer". Titelnovell och även bokens längsta. Holly Gibney introducerades i "Mr Mercedes" och nu får hon egna verk skrivna till sig. "Blod säljer" är en uppföljare till "Outsidern". Du behöver inte ha läst den för att hänga med i den här berättelsen, men den spoilar "Outsidern" ganska rejält, så ska du läsa båda börjar du med romanen. 
Min andra favoritnovell i boken. Trolightvis den jag gillade allra mest, men det kan bero på att jag tycker så mycket om Holly. Henne hittade han på bra.

"Råttan" behandlar något som ofta förekommer i Kings skrivande - en författare med någon form av problem. Den här gången är det Drew, som möjligen kan klämma ur sig en novell och få den publicerad, men den där romanen han så innerligt vill skriva vill inte komma till honom. Förrän han får ett fantastiskt uppslag, och beger sig till sin pappas stuga långt uppe i Maines skogar för att kunna skriva ostört. 
Vissa bitar här kändes som en klassisk saga. En överenskommelse som träffas utan att egentligen tänka på alla konsekvenser som kan uppstå.

Jag gillade den här. Jag hoppas också att King skriver mer om Holly Gibney någon gång. Vore kul att få träffa henne, Barbara och Jerome fler gånger.

Mitt betyg på "Blod säljer" blev 4/5.

Oh no!-Dagens

 

Låt: Ingen alls: Jag inte lyssnat på någonting de senaste veckorna. Tråkig jag är!
Outfit: Grå leggings, vinröd polotröja, blåmönstrad kofta. Allt från H&M.
Smink: Mascara från L'Oréal, blusher från So Susan, läppstift från Dear Dahlia.
Nagellack: Darth Vader från Cadillacquer.
Doft: Har varit dåligt med det sedan luktsinnet försvann med coviden. Det är tillbaka, men jag kom liksom av mig.
Smycke: Bara mina vanliga ringar.
Klocka: Ingen på armen.
Läser: "A poem for every winter day". Månadsboken är "Alternativa fakta" av Åsa Wikforss. Ska till att börja på julklappsboken "Dosan" av Helena Sigander.
Frukost: En konstig en. Knaperstekt ris, avokado, gurka och stekta tomater. Till det te med mjölk.
Fika: Mer te, samt jordnötssmörkakor som E bakade igår.
Middag: Buffalo blomkål med slattar av pommes frites som tar upp plats i frysen. Grönsaker till det. Och vatten.
Pryl: Stekspade.
Motion: Yoga och hundpromenad: En pranayama också, som är ett snofsigt namn för andningsövningar.
Kvällsnöje: Softa.
Att tillägga: Bror min har covid. Attans också.

FredagsFilmen: Oppenheimer

Den här filmen ligger långt in i framtiden, först 2023 någon gång beräknas den ha premiär, så än så länge är det inte mycket jag vet om "Oppenheimer". Men, det jag vet är att filmen skrivs och regisseras av Christopher Nolan, och att Cillian Murphy kommer spela titelrollen som Robert Oppenheimer. Egentligen är det allt jag behöver veta för att bli intresserad.

Bildkälla IMDb

Filmen är en bio-pic om J. Robert Oppenheimer och hans roll i skapandet av atombomben under andra världskriget. Filmens manus baseras på boken "Modern Prometheus: The triumph and tragedy of J. Robert Oppenheimer" av Kai Bird, en bok jag inte läst. Så klart, för jag vet inte om ämnet per se intresserar mig så mycket - det är Chrisopher Nolan som lockar mest, om jag ska vara helt ärlig. 

Filmer om krig brukar inte vara jättelockande för mig, om inte teamet bakom är av intresse. Nolan lyckades väldigt bra med "Dunkirk" och jag förväntar mig något liknande den här gången. Kankse inte så mycket krigsscener, utan mer det moraliska dilemmat bakom uppfinningen.
Förutom Cillian Murphy i huvud/titelrollen är även namn som Emily Blunt, Robert Downey JR., Matt Daman, Rami Malek och Florence Pugh klara för filmen.
Sommaren 2023 alltså. Jag har lite väntat framför mig. Nu igen.

Januaris överraskande bokhög

Överraskande som i att jag läste alla böckerna jag hade lagt upp som prioriterad läsning för januari - och dessutom en till! En kortis förvisso, men med också den i högen så är det inte mindre än sju titlar i januari, och riktigt så på hugget brukar jag inte vara i början på året. 
Vi kollar väl på vilka det är då, i utläst ordning uppifrån och ner.

"Nattfåk" av Johan Theorin var årets första bok som jag läste inför årets första Plejadträff. Del två i Ölandskvartetten, en samling kriminalromaner. Småspännande och lättläst, men befolkad av karaktärer vi oftast inte tyckte om. Medelbetyget blev 2,3/5, mitt personliga betyg var 2,5.

"Ariadne" av Jennifer Saint blev månadens enda bok på engelska. Möjligen den vackraste bok jag äger, men lite småtråkig mellan varven. Om Araidne från den grekiska mytologin, prinsessan som hjälpte Theseus att besegra Minotaurus i labyrinten på Kreta. Mitt betyg blev 3/5.

"Min mörka Vanessa" av Kate Elizabeth Russel var en riktigt jobbig bok att läsa. Vanessa vägrar vara ett offer (eller vägrar inse) i det sexuella förhållande hon inledde med sin lärare när hon bara var 15 år. Betyget var svårt att sätta, men jag landade på 3,5/5.

"Bara på besök" av Beth O'Leary kändes som en välbehövlig vila efter boken innan. Om Eileen och hennes barnbarn Leena som byter liv med varandra under åtta veckor. Skev tidslinje och en sorg som låg lite väl nära till hands för egen del, förtog något av feelgood-känslan för mig. Betyget blev även här 3,5/5.

"Slutet" av Mats Strandberg blev januaris favoritbok, fastän att ämnet för boken var så sorgligt. Vad skulle du göra med den tid du har kvar om du visste att jorden skulle gå under? Betyget blev 4/5.

"Det sällsamma fallet med doktor Jekyll och mr Hyde" av Robert Louis Stevenson kräver inga närmare presentation. Första gången jag läste den, men jag visste om historien ändå - så klart. Inte värst förtjust i sättet den är skriven på, men gav den ändå 3/5 i betyg. 

"Underground" av Haruki Murakami var min månadsbok i januari. En skildring av saringasattentatet i Tokyos tunnelbana 1995. Intressant läsning, lång ifrån Murakamis romaner. Mitt betyg blev 3,5/5.

"Underground" av Haruki Murakami

Haruki Murakami är så klart mest känd för sina romaner, men han skriver andra typer av böcker också. I "Underground" undersöker han vad som hände när den religiösa sekten Aum spred saringas i Tokyos tunnelbana 1995.

Bildkälla Goodreads

Måndagen den 20 mars 1995 var en klämdag i Japan, men många var ändå på väg till sina arbeten. Många av dessa valde att åka med Tokyos tunnelbana, något som skulle komma att påverka deras liv för lång tid framöver.
På fem olika tåg, i fem olika vagnar, vid ungefär samma tidpunkt, punkterade fem medlemmar ur den religiösa sekten Aum sina medhavda plastpåsar med sarin med spetsiga paraplyer. Sedan gick de av tågen, och gasen spred sig i tunnelbanevagnarna med förödelse som följd.

"Underground" består av flera olika delar, och gavs från början inte ut som den helhet jag har läst här. Den baseras på intervjuer, och Murakami kommer mest fram själv i de olika delarnas för- och efterord.
Den första delen, som heter just "Underground", består av intervjuer med människor som på ett eller annat sätt påverkades av attacken. De kanske skadades själva, arbetade på tunnelbanan, var läkare eller räddningspersonal som tog hand om de skadade, eller en anhörig till någon som skadats svårt eller avlidit. Intervjuerna Som skedde ungefär 18 månader efter attacken) är indelade efter vilket tåg det handlar om, och varje sådan del inleds med en kortare beskrivning av vad som hände och den som begick dådet, baserat på deras vittnesmål under rättegångarna.
den här första delen är hyfsat tragisk läsning, då många skadats svårt. Ändå beskriver de ganska sakligt vad de drabbats av. Det är samstämmiga vittnesmål, både gällande skeenden och symptom och den maktlöshet många av dem känt. Allt från svårighet att få information, till bristen på hjälp både i den akuta fasen men även efteråt. Jag slås av en känsla av kulturkrock. Arbetsmoralen är så hög bland många av de som intervjuats, att de ändå kämpar för att sig till sina arbeten trots att flera av dem blivit ganska allvarligt skadade. I några fall kan vi nästan ana att deras skador förvärrades av att de dröjde med att söka vård, då gasen suttit kvar i deras kläder. 
Boken rör också vid hanteringen av fallet efteråt. Den bristande beredskapen när själva attacken inträffat är en sak, men också hur de skadade behandlats efteråt. I vissa fall har förståelsen från omgivningen i allmänhet och arbetsgivaren i synnerhet, varit så dålig att många känt sig tvungna att sluta på sina jobb. Det är som att sådant som PTSD inte existerar, och detta berörs också vid olika samtal med psylologer, som även de fått plats i boken.
I bokens andra del, "The place that was promised", är det medlemmar i Aum som intervjuats. Ganska tätt inpå attentaten även här, men efter intervjuerna i "Underground". Det är inga av de högre medlemmarna som intervjuats, eller några gärningsmän till dådet, utan de vanliga medlemmarna som inte visste vad som pågick, även om de ofta befann sig i samma kretsar som de som utförde dådet. Det är ett sätt att försöka förstå varför en person söker sig till den här typen av gemenskap, och vad som kan få dem att så blint lyda en ledare. Vi får inga svar på varför attentaten skedde. 
Vissa vittnesmål slår hårdare än andra - från båda sidorna av myntet. Som den kvinnliga sektmedlemmen som blev utsatt för elchocker straxt efter att hon avvisat ledarens sexuella inviter. Eller den unga gravida kvinnan vars man var ett av de 12 dödsoffren. 

Mitt betyg på "Underground" blev 3,5/5.

"Det sällsamma fallet med Doktor Jekyll och mr Hyde" av Robert Louis Stevenson

Jag hann läsa en kort liten klassiker i helgen. "Doktor Jekyll och mr Hyde" (för vem orkar säga hela den långa titeln?) är på dryga 100 sidor i mitt exemplar, dessutom med en massa illustrationer, så det gick rasande fort att läsa den.
Det här är en sådan där klassiker som letat sig in i språkbruk och kulturella referenser genom åren, så även om jag inte hade läst den förrän nu så visste jag helt och hållet vad den handlade om.

Bildkälla Adlibris

  
Advokaten Utterson blir förskräckt när hans gode vän doktor Jekyll skriver ett nytt testamente där han utnämner en viss Hyde till sin arvtagare. Denne Hyde följs av ett rykte och Utterson beslutar sig för att gå till botten med mysteriet som omsluter honom, och finna ut vilken hållhake mr Hyde har på doktor Jekyll. Vad han finner är värre än vad han anat.

Att den här boken kom ut förr i ti'n känns verkligen. Det verkar ha funnits någon sorts förkärlek då att skriva böcker om onda ting sett från en iakttagares synvinkel. Sanningen kommer fram genom brev, dagboksanteckningar eller skriftliga bekännelser först när föremålet för ondskan är borta. Så är även fallet här, och det är inte ett berättargrepp jag älskar direkt. Utterson berättar och undersöker, men han bevittnar ingenting, och de som egentligen är de enda som vet något är båda döda när hela sanningen uppdagas. Att jag redan sitter med facit i handen då jag vet exakt vad som ska hända gör ju även det att själva spänningsmomentet försvinner.
Slösade jag då bort min tid med att läsa den här boken? Nej. För det är (nästan) alltid berikande att läsa klassiker, och även om jag redan visste om den stora twisten och vad som händer i boken i stort, så kände jag inte till detaljerna.
Boken är dessutom en allegori på kampen mellan gott och ont, och visar även på farorna med droger och alkohol. 

Det blir ju ingen toppnotering, men jag gav ändå betyget 3/5 till "Det sällsamma fallet med doktor Jekyll och mr Hyde".