Novemberfavoriter

Det känns som att soltimmarna varit få den här månaden, men det är faktiskt bara de sista veckorna som varit sådär riktigt novembergrå. Minns att det sattes värmerekord i mitten av månaden, och det är i klimatförändringarnas tidevarv inte helt roligt om jag ska vara ärlig. Snön som föll smälte fort bort här dessutom, så den där solbristen börjar verkligen kännas av nu. Tur att det var första advent i helgen, så att det blev lite tända ljus, nu när den stora ljuskällan döljs av tjocka moln. 
Förutom vädret har det hänt andra saker, och det är dem vi ska ta en titt på här och nu. De av favoritstatus i varje fall.

Bok: "Greywaren" av Maggie Stiefvater. Den avslutande boken i Dreamer-trilogin.

Film: Möjligen "Booksmart". Den fick inte månadens högsta betyg för jag har sett om några favoriter, men av ny-för-mig filmerna är det nog den jag uppskattat mest.

TV: "Sense8". Inte helt utan konkurrens, men ändå bäst av det jag sett. Bäst av det bästa, typ, för jag är inne på min tredje väldigt bra serie för den här månaden.

Nagellack: Ingen klockren favorit bland de tre jag burit den här månaden. Men Sapphire från Depend kanske. Nummer 5144.

Skönhet: Nagelolja. Mina naglar mår dåligt just nu, vilket är den huvudsakliga anledningen till att jag inte målat naglarna så mycket den senaste tiden. Försöker vårda dem tillbaka till något sorts välmående, och då är nagelolja till stor hjälp. Just precis nu är det Depends Myrrh & avocado nail oil jag använder.

Extra speciell rolighet: Plejadträffen för någon vecka sedan. Även om vi bara var tre den här gången. Jag gillar verkligen de här människorna jag läser bok ihop med.

Favoritinlägg: Foccacia-receptet. För att foccacia är så väldigt gott!

Novembers nagellack

Det här kommer inte bli ett långt inlägg. I november har jag inte lackat naglarna mycket alls, utan låtit dem vila och bli ompysslade då de inte alls mår bra just nu. De är rent ut av i bedrövligt dåligt skick, och jag ville att det skulle få en paus och att lite av det uschligaste skulle få växa bort. I november har jag målat naglarna endast tre gånger, men då hunnit prova på ett nytt märke (för mig) och det är ju alltid kul.

Depend 7day, Steal the look #7259
Lite i vanlig ordning har jag svårt att låta bli nästanvita lack. Det här var dessutom ett sådant där kul lack som ändrade sig en aning i färgen beroende på omgivning, ljusförhållanden och vad jag hade på mig. Mest av allt är det ljust vaniljgult, men ibland tyckte jag det lutade mer åt det beiga hållet, och ibland kändes som mer aprikosgulrosa. En trevlig bekantskap, och inte alltför besvärlig att måla med trots att det är både att ljust lack och ett gult lack.

 

Depend, Sapphire #5144
Från Rock  my world-kollektionen plockade jag fram just det safirblå lacket Sapphire. Har ett metalliskt skimmer och är just så där härligt juvelfärgad som namnet antyder.

London Grace, Billie
Det här är ett nytt märke för mig, som jag plötsligt sett poppa upp lite här och var. Jag blev nyfiken och har skaffat mig några av dem, och först ut att testas blev mörkt chokladbruna Billie. Ett helt vanligt krämlack, som de flesta London Grace verkar vara. Penseln i den här flaskan hade ett par spretiga strån, men annars var det lättlackat. Och just så här mörka toner gillar jag lite extra på korta naglar. Gillar den bruna nyansen på det här lacket. Nästan svart och väldigt blankt.

Det var allt för den här gången. Ska se om jag vågar mig på att måla naglarna lite oftare i december. 

Sett på tv: Andor, säsong 1

Så klart spoilervarning när jag skriver om tv.

Häromdagen tittade jag, älskade maken och Chilipojken klart på den första säsongen av Star Wars-serien "Andor". Och det är ju tur att det här var den första säsongen, för det känns som att den slutade någonstans mitt i. Många säger att det här är den bästa Star Wars-serien hittills, och det ligger något i det, även om jag personligen fortfarande tyckt bäst om "The Mandalorian".

Bildkälla TV Insider

Cassian Andor dyker upp första gången i filmen "Rouge One" (för övrigt den bästa fristående Star Wars-filmen) där han är en framdsående medlem bland rebellerna som arbetar mot Imperiet och Kejsar Palpatine. Serien "Andor" är hans bakgrundsberättelse. Här får vi veta vad det var som gjorde att han en gång valde att sluta sig till motståndsrörelsen.
Men serien handlar också om motståndsrörelsen i sig. Hur den bildades och vad de riskerade för att gå emot kejsaren. Allt från senatorer till hemliga grupperingar som sätter käppar i hjulet för Imperiet.
Tempot är ganska långsamt faktiskt. Det är mycket dialoger och långa dagar som då och då avbryts av en actionladdad sekvens. Ett slagsmål, en flykt, ett uppdrag, ett uppror. Vissa partier tyckte jag var lite väl långsamma och utdragna. Det fanns saker som hade kunnat berättas på kortare tid, istället för att dras ut på i tre avsnitt...
Skådespelarna är klockrena i sina roller. Extra kul för svensken att Stellan Skarsgård har en så pass framträdande roll. Mest heder ändå så klart till Diego Luna i titelrollen, och ett plus i kanten för att det finns en droid att älska även i den här serien - den stammande och lojale B2EMO, med smeknamnet Bee.

Lite som vanligt kanske den här serien är mest till för den som redan gillar Star Wars, och känner till universumet och vet hur tidslinjen ser ut. Däremot behöver en inte ha sett "Rouge One" innan en börjar titta på den här serien, då filmen utspelar sig efter händelserna här - av uppenbara skäl. Jag rekommenderar så klart filmen ändå, för att den är bra helt enkelt.
Minst en säsong till kommer alltså. Osäkert på när, men gissningsvis någon gång 2023.

"An arrow to the moon" av Emily X.R. Pan

2019 läste jag Emily X.R. Pans debutroman "The astonishing color of after" och älskade den så pass mycket att det hamnade på det årets topplista över böcker jag hade läst. Så det var med stora förväntningar jag satte mig ner för att läsa hennes nästa bok, som har ett av de vackraste bokomslagen jag hållit i i år.

Bildkälla Goodreads

Luna Changs föräldrar väntar sig mycket av henne.Nu när hon snart ska gå ut high school hoppas de att hon med sina höga betyg ska komma in på ett fint universitet - helst Stanford. Men Luna vet inte själv om det är vad hon egentligen vill. Hon är mer intresserad av den nye killen i sin årskurs, den mystiska sprickbildningen som sprider sig över staden, och de underliga eldflugorna som plötsligt dykt upp.
Hunter Yee har alltid kunnat träffa sitt mål, till synes utan att titta. Han är trött på sina föräldrars hemligheter, de som gjort att familjen ständigt är på flykt. Om det inte vore för lillebror Cody skulle han rymma direkt. Och så är han lite nyfiken på den där tjejen i hans årskurs på hans nya skola...

Romeo och Juliet möter kinesisk mytologi i en roman med mycket magisk realism. Och många olika synvinklar. De korta kapitlen inleds med i vems synvinkel vi ser saker, och det är ju tur, för annars hade det blivit övermåttan rörigt. Jag tyckte det var rörigt ändå, och blev inte klok på vad den här berättelsen vill. Vill den vara en kärleksroman med magisk realism i? Eller ett deckarmysterium om vad det är som händer i staden Fairbridge och i Hunters familj? Eller är det en bok om att växa upp och välja sin egen väg? Krav från familjer, skola, kompisar, partner? Det blir mest ett sammelsurium till slut, och jag vet inte riktigt om jag gillar det. Visst kan en bok berätta flera olika saker, men då behöver det vara... bra.
Jag hade som sagt höga förväntningar, och jag hade hoppats på något mer än vad jag fick. Det byggs upp många frågeställningar, och sedan kommer slutet väldigt plötsligt och liksom sveper allt under mattan. Jag lämnas av en känsla av att jag har läst något byggas upp helt i onödan, med tanke på vilket slutet blev. Det känns lättköpt, på något vis.

Tyvärr, "An arrow to the moon" fick endast betyget 2/5 av mig.

Decembers bullet journal

Jahaja. Det har tydligen gått så pass fort för tiden att gå, att det redan är dags att visa de sista sidorna i min ljusorange Leuchturm, det kommer bli en grön 2023. Nästa gång jag visar bullet journal-sidor så kommer det vara dem jag gör för nästa år, men innan dess tar vi en titt på december 2022.

Precis som vanligt så har jag valt washitejpen först och sedan valt färgerna utifrån den. I år ville jag ha något som var lite diskret juligt och vintrigt, och valet föll på en sicksackmönstrad tejp i blått, rött och guld. Jag valde Tombow dual brush i färgerna 026 Yellow gold, 856 Chinese red och 526 True blue. Och fineliners från Stabilo i mörkblått och svart.
December inleds med en månadsöversikt, och gissningsvis kommer jag skriva in en dikt eller något på den än så länge blanka sidan.

Jag kommer läsa en bok av Haruki Murakami som månadsbok i december, men den har jag inte skrivit in än. Däremot har plats för både den och nagellacken jag gissningsvis kommer bära i december, och så kassabok på andra sidan.

Vanorna, humöret och en rad om dagen finns det också plats för.

Samt så klart den träning jag kommer utföra i december. Den här månaden har temat varit Meditate på Yoga with Adriene, och det har varit helt underbart. Jag hoppas på något minst lika trevligt i december.

Avslutningsvis ett av veckouppslagen. Pappa skulle ha fyllt år i början av december, vilket jag låter synas på citatet just den här veckan. Annars har jag låtit det bero lite på vad jag har för citat den här gången, inget övergripande tema alltså.

Plejaderna om "Klara och solen" av Kazuo Ishiguro

Det var en decimerad bokcirkel som träffades hemma hos mig i söndags. Lite feltänk kring tågtider och lite social tröttma betydde att vi var endast tre, så vi hann prata en hel massa med varandra, och hade så trevligt så bara vi. Saknade så klart de andra men, mer fika till oss.

Bildkälla Goodreads

Klara är en artificiell vän, som väntar på att en människa ska välja ut just henne till sin AV. Under tiden iakttar hon sin omvärld för att läsa sig mer om den, och skaffar sig en speciell relation till solen.
När hon får en chans att bli utvald varnas hon för att inte lita för mycket på löften från människor. 

Kazuo Ishiguro tilldelades Nobels litteraturpris 2017, och var då en av få författare som jag hade läst innan hen fick priset. Inte för att jag hade älskat "Återstoden av dagen", men ändå. Jag visste att han kunde det där med att skriva en bok när jag valde en av hans böcker till Plejaderna, och jag hade hört mycket gott om "Klara och solen". Det här är en science fiction. En bok som utspelas i en inte alltför avlägsen framtid. Den ger oss många frågeställningar, och alla frågor får vi inte svar på under bokens gång. Den berättas helt från Klaras perspektiv, och med tanke på att hon är en robot kan språkbruket ibland upplevas som aningen mekaniskt. Mycket av det Klara ser beskrivs på ett underligt sätt, och det tog ett tag att få grepp om det. Hon ser ju inte med sådana ögon som vi gör, eftersom hon är en maskin, en robot. Det upplevs som pixelerat, ibland som att två olika inspelningar spelas upp samtidigt för henne.
Jag satt under läsningens gång och väntade på att något skulle hända, men det puttrade på i ett ganska stillsamt tempo. Det finns en genomgripande frågeställning, men den får ett så abrupt avslut att jag drabbas av en liten jaha-känsla. Och där tycker jag att boken kunde få ha slutat också, men den fortsätter ett tag till. Flera gånger under läsningens gång drogs mina tankar till filmen "A.I.". Inte bara för att Klara, liksom den filmens David, är en människoliknande robot (tror vi, hon beskrivs inte utseendemässigt direkt, men det är så vi tänkte oss henne) utan också för att den filmen inte heller hade vett att sluta i tid.
Det är en välskriven bok, men det var svårt att begripa sig på Klara och världen hon har sin tillvaro i. 

Lite som vanligt så tycker bokcirkeln ganska lika. Betygen hamnade i spannet 2,3 - 3,5. Medelbetyget blev 2,9. Mitt betyg på "Klara och solen" blev 3/5.

Sett på TV: The Sandman, säsong 1

Spoilervarning när jag skriver om tv.

En himla smart grej jag har kommit på för att motivera mig i mitt motionerande, är att titta på en tv-serie när jag sitter på motionscykeln. Ett avsnitt för varje cyklingstillfälle, och endast då. Är det riktigt bra och spännande kan det till och med hända att jag blir hyfsat svettig.
Det är precis så jag har tittat på en av de stora snackisarna på Netflix den här hösten - "The Sandman", baserad på Neil Gaimans grafiska roman med samma namn.

Bildkälla IGN Nordic

Serien tar sin avstamp när Dröm beger sig till Vakenvärlden för att hämta tillbaka den förrymde mardrömmen Corinthian. Samtidigt försöker den excentriske miljonären Roderick Burgess binda Dödsängeln till sig, för att kräva tillbaka sin döde son. Nu råkar det bli Dröm som fastnar i hans fälla istället, och han hålls fången under lång tid.
När han tills sist lyckas fly, måste han få tillbaka sina stulna ägodelar, och återknyta till både en Vakenvärld och en Drömvärld som förändrats drastiskt under hans fångenskap.

Jag har aldrig läst Gaimans "The Sandman", men det går fint att se serien ändå. Den är väldigt bra, med spännande handlingar och flera äventyr som blir avslutade inom några avsnitt. Där jag trodde att vissa plotlines skulle sträcka sig över en hel säsong, så stannade det oftast vid några avsnitt. Lite överraskande för mig, men på ett bra sätt. Den genomgripande röda tråden blev Corinthian och hans handlingar i Vakenvärlden - där han kanske trivs lite för bra.
Det kommer en andra säsong, oklart när då det nyligen blivit annonserat. Fram till dess finns den första säsongens 10 avsnitt att se, samt ett extra specialavsnitt med två berättelser som rör Dröm men inte direkt handlar om honom.

Veckans vego: Svamp med goda såsen

I min "What I eat in a day"  häromdagen utlovade jag receptet på middagen, en smarrig svamprätt som görs smarrig helt på grund av den smarriga såsen. 
Receptet kommer fån kokboken "Bosh!", men jag har förenklat det en del. Där heter receptet "Såsig shiitakesvamp" (s. 30) men eftersom shiitake ofta är inte billigt direkt, så gör jag den ständigt på champinjoner. Men du tar så klart den svamp du vill och gillar. Efter att ha lagat den här första gången insåg jag att receptet i boken är avsett för 2 personer, så jag gjorde alltså om det en del, för att passa en familj med fyra personer. Sist blev det till och med en lunchlåda över!

Bilden blir tyvärr inte roligare än så här. Det är svårt att fota fina kvällsmatsbilder när det är mörka natta ute.

Såsig svamp med ris

350 g svamp

(1 msk majsstärkelse)
neutral olja

Skiva svampen, inte för tunt. Strö eventuellt över majsstärkelse och blanda så att all svamp täcks. (Jag har bestämt mig för att hoppa över det steget nästa gång jag gör det här, för det tillför ingenting. Det kan bero på att jag inte använder shiitake, så om du vill testa så gör det.)
Hetta upp olja i en panna och stek svampen tills det blir gyllene. Häll upp i en skål och ställ åt sidan.

3 klyftor vitlök
3 cm färsk ingefära
1 msk majsstärkelse
lite vatten
1 msk sesamolja
3 msk farinsocker
8 msk mörk sojasås
4 msk risvinäger
2 tsk sriracha, eller mer om du vill ha mer hetta
salladslök
sesamfrön

Skala och finhacka vitlök och ingefära. Blanda majsstärkelsen med vattnet i en liten skål, det ska precis bli lite rinnigt.
På låg värme, värm sesamoljan tillsammans med vitlöken och ingefäran. Stek tills det börjar bubbla och dofta gott. Strö över farinsocker och rör om ett par minuter så att vitlöken och ingefäran blir karamelliserad. Höj värmen en aning och tillsätt stärkelseblandningen, soja och vinäger, och rör tills såsen tjocknat. Rör ner sriracha.
Häll ner svampen och låt allt bli varmt under några minuter.
Skiva salladslöken fint, strö över salladslök och sesamfrön och servera med ris.

När jag serverade det här i måndags sa E: "Det vore nog jättegott med jordnötter i det här", och hade hon sagt det lite tidigare så hade jag absolut testat det. Nu får det bli nästa gång istället. För jag kommer laga det här många fler gånger. Någon gång kanske jag unnar mig shiitake, till och med.

FredagsFilmen: Fargo

Förra helgen ville E se "Fargo", och även om jag sett den jag vet inte hur många gånger, så är den så pass bra att jag snabbt gick med på det förslaget.

Bildkälla AllMovie

Jerry Lundegaard är en hårt skuldsatt bilförsäljare. Hans plan är att låta ett par lejda skurkar kidnappa hans fru, så att hennes förmögne pappa ska betala en stor lösensumma, som han ska roffa åt sig merparten av. Men de skumma typer han anlitat gör snart ett ödesdigert misstag, som leder till en kedja av av katastrofala händelser. Polisen Marge Gunderson sätts på fallet, och börjar nysta upp händelseförloppet.

Oh geez...
Jag har som sagt sett den här filmen flera gånger, men jag tycker alltid att den är lika bra. Skådespelarna är fantastiska, och känns väldigt trovärdiga. Det är nästan så en tror på den där skylten i filmens inledning som påstår att filmen är baserad på verkliga händelser. Det är den inte. Eller kanske pyttelite. 
Jag älskar Frances McDormand i den här, som gav henne hennes första Oscarsgubbe. Hon har tre - hittills.

What I eat in a day #37 - Winter is coming

Vi har på grund av skenande elpriser dragit ner värmen här hemma, och nu börjar det bli kallare efter en ovanligt varm höst, så jag sitter och skriver det här invirad i en filt som extra värmekälla. SMHI verkar dessutom tro att det kommer snö i mina trakter om några dagar, så ja. Vintern är verkligen på väg. Och äter gör jag. I måndags det här.

Mörk förvinterfrukost. Apelsinjuice att skölja ner mina piller med, Earl Grey med mjölk, citronyoghurt med äpple och (köpe)granola, samt hembakad bergis med ost. God frukost.

Efter en tur på motionscykeln sitter det fint med ett par knäckemackor till förmiddagsmellis.

Den tiden i månaden. Åt en hel del Turkisk peppar under hela dagen.

Lunchen var av husmanskostslaget. Köttbullar från frysdisken, tillsammans med hemgjort potatismos, för vi hade några potatisar kvar i kylen som jag ville göra av med. Till det inlagd gurka och hemkokad lingonsylt.

Ibland har en det bra. Som när E har bakat kardemummakaka i helgen, och det finns kvar att fika på även på måndagen. Med en kopp te till, så klart.

Murrig november gör det svårt att fotografera kvällsmat också. Men det här är i varje fall en underbart god svamprätt, med en kryddig sås till, inspirerad av Östasien. Serveras med ris, och gurka. Recept kommer.

Och så popcorn. För en gångs skull mikropopcorn. Icas variant med smörsmak. 

Novembers tomma inlägg

Det är ju lönlöst att försöka få till något som ens påminner om fina bilder när det är mulet i november. Det blir mörkt hur jag än gör, känns det som. 
Nio tomma förpackningar har jag lyckats samla på mig sedan sist. 

Garnier. Micellar cleansing water. Sensitive skin.
Något av en evighetsprodukt. Det känns som att jag haft den här ett par nu, men i helgen tog den slut. Dess ersättare, en exakt likadan, har väntat i kulisserna i flera månader. Jag har inte använt så många andra micellära vatten, så jag vet inte hur den står sig i konkurrensen, men för mig funkar den utmärkt. Tydligen. Eftersom jag köpte om den.
Betyg 5/5

Depend. Nagellack remover. Supersnabb.
Ständigt återkommande. 
Betyg 5/5

Burt's bees. Lipbalm. Vitamin E & Peppermint + Vanilla bean.
Skrapade ur det sista ur mina Burt's bees i helgen, så nu har jag lite kris. Eller - jag har pepparmintvarianten, men jag hade slut på reservläppbalsam till badrummet och handväskan. Det är åtgärdat, och det är nya på väg hem till mig. För båda är lika bra, men om jag var tvungen att välja skulle det bli pepparmint.
Betyg 5/5

Seche vite. Dry fast top coat.
I stort sett det enda topplack jag använder. Behöver thinner ibland, men det är det värt.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierat balsam. Oparfymerad.
Jag tror att jag aldrig har stött på ett balsam som får mig att tappa andan för att det är så förträffligt. Inte det heller, men jag köpte om det ändå. Balsam är balsam, liksom. Gör sig grej. Fast utan wow-effekt.
Betyg 3/5

Neutrogena. Visibly clear. Blackhead eliminating daily scrub.
Jag har inte använt den här dagligen. Inte veckovis heller. Kanske varannan vecka, eller så lite som en gång i månaden. För jag gillar den inte. E hade den, men blev rådd att sluta använda den (pga acne) när den var nästan full och det kändes synd att slänga den så jag förbarmade mig. Den är inte helt slut, men börjar lukta ännu sämre än vanligt, så bye bye.
Betyg 1/5

It's skin. Hyaluronic acid. Moisture mask sheet.
En av de bästa arkmaskerna. Precis lagom med serum, inte rinnig, klibbar inte, sjunker in finfint i huden och gör exakt det den lovar - återfuktar och mjukgör. I flera dagar. Kommer köpa om så fort jag ser den.
Betyg 5/5

L'Oréal. Volume million lashes. Waterproof.
Mitt val av mascara sedan några år. Och den tog faktiskt slut på riktigt, och blev inte bara ersatt av hälsosäkerhetsskäl (byt mascara ofta!). 
Betyg 5/5

Sett på tv: Sense8, säsong 2

Spoilervarning när jag skriver om tv.

Synd som fasiken att Netflix ansåg att det blev för dyrt med "Sense8" och beslutade att lägga ner serien. Tur som attan att det avslutande avsnittet, som är 2½ tille långt, knöt ihop säcken så bra att jag är nöjd ändå. Men sanningen är att det var svårt att ta farväl av mina åtta nya kompisar, och deras familjer. Det här kan vara något av det bästa jag sett på tv på flera år. 

Bildkälla Rotten tomatoes

Det finns stunder det inte alltid är lätt att vara åtta olika personligheter, men samtidigt är de till stor hjälp för varandra. Deras olika liv vävs samman och deras innersta hemligheter kommer till ytan. Ibland dyker någon upp under oönskade omständigheter, ibland är deras närvaro en livsnödvändighet.
Organisationen är dem hack i häl, och det krävs många trick och knep att vilseleda dem så att hela klustret inte blir avslöjat.
Will och Riley gömmer sig för Whispers, samtidigt som de försöker ta reda på så mycket som möjligt om honom och organisationen. Capheus fortsätter köra sin matatu, men hans mod gör att han dras in i politiken. Lito har kommit ut, och ser nu sin karriär rasa. Sun är fotsatt fängslad, och broderns hot mot henne kvarstår. Nomi och Amainta gömmer sig för myndigheterna, och behöver snart få hjälp från Nomis hackerförflutna. Wolfgang dras in i Berlins maffiakrig, och upptäcker andra kluster av sensater som arbetar med organisationen snarare än mot den. Kala försöker balansera sitt äktenskap med Rajan mot sina känslor för Wolfgang. Hon upptäcker oroväckande saker i familjeföretaget hon arbetar för.

Det här är en sådan där serie som jag önskar att jag hade sett för länge sedan,och att jag nu tittade om på den. Faktiskt var jag redo att titta om på den direkt med älskade maken. Det är även en serie jag pratat högt med, gråtit till - både ledsna och lyckliga tårar, skrattat med i och engagerat mig i actionscenerna så jag nästan trillat av motionscykeln. För det är där jag tittat på "Sense8", när jag trampat motionscykel. Det har gått fort ibland, kan vi väl säga.
Jag försökte, inför det avslutande långa avsnittet, komma på om det var någon av karaktärerna jag kunde tänka mig att avvara, för jag trodde inte att alla skulle överleva. Svaret blev nej, jag tycker så mycket om dem allihop, att de känns lite som vänner. Och de är så fina med varandra - det gillar jag.
Det är några dagar sedan jag tittade klart på serien nu, men jag har inte slutat tänka på den för det. Undrar lite vad de här för sig, Will, Riley, Capheus, Lito, Sun, Nomi, Wolfgang och Kala. Hoppas de mår bra och är lyckliga.

FredagsFilmen: Spirited away

Jag har skrivit om många av Studio Ghiblis filmer här förut, men aldrig om den första av dem jag såg och en av dem som en gång gjorde att omvärlden fick upp ögonen för Studio Ghibli. "Spirited away" vann en Oscar för bästa animerade film 2003, trots att filmen kom redan 2001. Studio Ghibli grundades 1985, och har således producerat filmer både innan och efter "Spirited away" gjorde sitt segertåg över världen.

Bildkälla SF Anytime

Den unga flickan Chihiro och hennes föräldrar är på väg till sitt nya hus, när de stannar för att undersöka vad som verkar vara ett övergivet nöjesfält. När kvällen kommer upptäcker hon att hennes föräldrar har förvandlats till grisar och det är nu hennes uppgift att bryta förbannelsen. Hon får hjälp av pojken Haku, och under tiden arbetar hon på ett mystiskt hotell som bebos av japanska gudar och andar.

Jag har sett den här, men det var såpass länge sedan att jag tycker att en omtitt nästan är nödvändig. Minns att jag var trött, men tyckte den var bra och spännande. 

"Greywaren" av Maggie Stiefvater

Det boksläpp jag sett mest fram emot hela det här året är den avslutande delen i Dreamer-trilogin - "Greywaren" av Maggie Stiefvater (en av mina favoritförfattare). Den gavs ut i oktober, men det dröjde ett tag för mig att få hit den, så därför har jag inte läst den förrän nu. För tro mig, den här hoppade jag på snart jag kunde.

Bildkälla Goodreads

Det här är bröderna Lynch. 
Declan, den äldsta som alltid varit den som tagit ansvar för familjen, men som nu finner att det inte finns en familj att rädda.
Ronan, som alltid levt i gränslandet mellan dröm och vakenhet. Och nu när gränserna suddtas ut så faller han fritt.
Matthew, som alltid varit den glada lillebrorsan. Men nu när allt känns som en illusion väcks den rebelliska sidan av honom.
För att rädda världen måste de först rädda varandra.

Jag borde ha läst en synopsis. Så jag antar att jag kommer läsa om den här trilogin för att få ett bättre grepp om den, som det var nu var jag emellanåt ganska vilse. Men jag väntar med den där omläsningen ett år eller två.
Jag återkommer ofta till Maggie Stiefvaters böcker för att jag tycker so mycket om sättet de är skrivna på. Hon har en sorts poetisk kvalitet i sin stil som sitter som en smäck i hjärtat på mig varenda gång jag läser en av hennes böcker. Person- och miljöbeskrivningarna är sådana att jag nästan ser filmer framför ögonen när jag läser. 
Det här är dock en invecklad värld, och allteftersom tillkommer saker som ibland gör det svårt att hänga med. Bilden klarnar dock ofta ganska snart, men ibland känner jag att det blir för mycket kvantfysik för mig. 
Boken har olika synvinklar för varje kapitel, och vi får även färdas bakåt i tiden till när Declan var liten och bodde på farmen The Barns med sina föräldrar, innan bröderna kom. Det är ett intressant perspektiv, även om jag inte förstod varför det fanns med till en början. Det fanns en väldigt god anledning till det, skulle det visa sig. De olika perspektiven är inte krångliga i sig, men det finns stunder då persongalleriet är det. Det må vara lätt hänt när det är två karaktärer som båda heter Jordan Hennesy, en som kallar sig Jordan, och en som kallar sig Hennesy. Vem som är vem är inte alltid superduperlätt att hålla isär, och jag blev förvirrad mer än en gång.
Det var en ganska snabbläst bok, trots att den kändes krånglig ibland. Många twister i handlingen innan vi kom till slutet, som jag uppskattade mycket. Jag tyckte mycket om den här boken, men jag älskade den inte så mycket som jag trodde jag skulle göra, så lite besviken på det.

Mitt betyg på "Greywaren" blev 4/5, vilket också blir mitt samlade betyg på hela Dreamer-trilogin.

I feel you inside my mind-Dagens

Den mörka fläcken i pannan är pga den urusla kameran jag inte har ersatt än.

Låt: "I feel you" med Depeche Mode. 
Outfit: Svarta jeans och grå huvtröja från H&M, t-shirt från BikBok.
Smink: Mascara från L'Oréal, blusher från H&M, färgat läppbalsam från Burt's bees.
Nagellack: Inte just nu.
Doft: Micropopcorn.
Läser: "A poem for every autumn day". Månadsboken "Tyrannens tid" av Magnus Västerbro. Läste precis ut "Greywaren" av Maggie Stiefvater.
Frukost: Te med mjölk, Bärry körsbär, knäckemacka, äpple med jordnötssmör.
Fika: Coca-cola och ovan nämnda popcorn, för jag hade titta-klart-på-tvserie-mys som fika idag.
Middag: Vegoschnitzel med ugnspotatis, kryddsmör och sallad.
Pryl: Lyftkran. De byggs höghus i min närhet, så jag har något att glo på när jag är ute och går.
Motion: Yogapass, motionscykel, hundpromenad.
Kvällsnöje: Något avkopplande.
Att tillägga: Just ingenting.

5 favoriter: Cocktails

Idag drog jag "Fancy drink" som dagens guldkant på tillvaron, och det hade ju varit jättekul. Om det inte vore för att jag har en liten men envis huvudvärk. Sak jag inte gärna gör när jag har en liten med envis huvudvärk - dricker alkohol. (Ingen huvudvärk alls, faktiskt). Det får nog bli en tjusig kaffe, eller en chailatte istället.
Men, så klart börjar tankarna ändå gå till de där tjusiga drinkarna en kan stjälpa i sig. Jagh ar skaffat mig några favoriter genom åren, och här är fem av dem.

Bildkälla Difford's guide

Som ett fan av Bond, James Bond så hamnar såklart en vanlig hederlig Dry Martini på listan. Bond beställer gärna Vodka Martini, men jag föredrar min baserad på gin. Kall. Med oliv.

Bildkälla Receptfavoriter

Xante som syns här på bilden är en päronsmakande konjak som är god att dricka som den är. Eller så blandar en till en Lennart. Smakar som Piggelin, enligt älskade maken, och är farligt lättdrucken. Rikligt med lime och rikligt med is. Drick med sugrör.

Bildkälla Ica

Är Mojito den ultimata sommardrinken? Möjligen. Älskar kombinationen av mynta och lime till romen i den här. Återigen med mycket is. Buslätt att göra virgin också. Uteslut bara romen. 

Bildkälla Dishes delish

Märks det än att jag gillar mina cocktails med citrus? Och gin, för det är så jag föredrar att min Gimlet tillreds. Det går att använda vodka också, men gin är nog min favoritsprit att ha som bas i cocktails.

Bildkälla Epicurious

Sedan förra året har Sidecar seglat upp som en favorit, inte bara för mig, utan för hela familjen. Kan fås med lite citrus på kanten om en vill det, och med eller utan sockrad kant. Jag tycker den är godast med sockrad kant, för en Sidecar är en mycket alkoholstark cocktail, och då bryter sockret av bra mot det. Vi gör den med citron, men apelsin funkar det med. Har jag hört.

"For the throne" av Hannah Whitten

När jag läste kompisboken till den här, "For the wolf", i somras så trodde jag att jag ganska snart skulle lösa den här andra delen i duologin. För cliffhangers och obesvarade frågor gjorde att jag blev nyfiken. Men det skulle alltså komma att dröja ganska länge, och jag hade till stor del glömt vad det var för frågor jag ville ha svar på. Så kan det gå.

Bildkälla Goodreads

När Red och Eamon tämjde Wilderwood och förvisade hotet från de gamla kungagudarna till Shadowland, så skedde det inte utan en hög kostnad. Reds tvillingsyster Neve, drottningen, hamnade även hon i den skugglika världen. Här härskar endast de gamla gudarna och deras barn, mörk magi och de fångade kungagudarna. För att komma tillbaka måste Neve färdas över det öde landskapet till ett mytomspunnet Hjärtträd och kräva de dunkla makterna. Hennes enda hjälp är den fallne kungen Solmir, en hjälp hon gärna hade varit utan. 

Cliffhangern från första boken fick jag svar på ganska snabbt, och sedan var det bara att följa med och se vart berättelsen förde mig. Och jag kan möjligen ha tyckt att den tog lite väl god tid på sig att nå fram till slutet.
Det här var en sådan där bok där handlingen hela tiden verkar ta ett steg fram och ett steg tillbaka. Ett ständigt stampande på stället, tills det är dags att rusa in i målet, alltså. För när slutet (äntligen) kommer så gör det det snabbt och på ett sätt som jag bara suckar över. Oväntat, liksom. Eller inte. Hela handlingen är hyfsat förutsebar, nämligen.

Om jag tyckte att bok ett var som att läsa en Teen wolf-fanfic, så var det här inte alls så. Det känns mer som en bok som författaren kanske inte riktigt visste vad hon ville göra med, hur hon ville att karaktärerna skulle utvecklas. Mer än att det goda skulle segra till varje pris, och att alla skulle få lyckliga slut. Vilket kanske inte riktigt passade hela vägen.
Och detta evinnerliga tjat! Jag kände hur irritationen växte för varje "dropped a kiss" och "green-haloed eyes" och "ivy-twisted hair" och "scarred hands" och "blue eyes" och dessa påminnelser om att världen i Shadowlands är i gråskala. Jag har fattat det - för väldigt länge sedan. För jag är inte komplett dum i huvudet. Kan inte minnas att jag tyckte bok ett var så här tjatig i detaljerna, och det känns som ett sätt för författaren att fylla ut texten. Det tillför liksom ingenting för mig som läser. Mer än en känsla av tjat och irritation då. 

Den som gissade att jag inte jätte gillade det här gisssade rätt. Synd, för i början verkade det här vara en riktigt bra bok. Det höll inte hela vägen, kan vi säga.
Mitt betyg på "For he throne" blev 2/5. 

Titeln förresten. Neve är på den där tronen exakt inget alls i den här boken. For the crown hade varit bättre, men kärnan i legenden var ju redan skapad i första boken, så författaren hade väl inget val.
Tur att det här bara är en duologi. 

Fredagsmys: Foccacia

I min familj älskar nästan alla pasta. Alla utom jag. Där de kan äta det två gånger om dagen sju dagar i veckan, kan jag möjligen tänka mig att äta det två dagar i rad, men allra helst inte. Jag tröttnar, helt enkelt. Då är det skönt att bryta av i pastamonotonin med något annat. Som ris, potatis eller bröd. Mmmm, bröd... Och ett extra gott bröd att baka, som dessutom går rätt så fort att slänga ihop och som kan toppas med ungefär vad som helst, är så klart foccacia. Denna ljuva, fluffiga och varma skapelse, som gör sig allra bäst nybakat, men funkar fint att frysa.

Foccacia

25 g jäst
4 dl vatten
½ dl olivolja
1 tsk salt
1 msk torkade örter
ca 1 liter vetemjöl

Toppa med: oliver, lök, soltorkad tomat, färska örter, ost
flingsalt, olivolja

Smula jästen i en bunke och lös upp den i lite av vattnet. Tillsätt sedan resten av vattnet, olja, salt och örtkrydda (jag brukar mortla saltet med örterna, ofta rosmarin, timjan och basilika). Tillsätt det mesta av mjölet och arbeta till en smidig deg som släpper bunkens kanter.
Låt degen jäsa övertäckt i 40 minuter.
Klä en plåt med bakplåtspapper och stjälp upp degen på den. Platta ut degen till ca 30 x 40 cm. Gör massor av gropar i degen med fingrarna. Tryck ner vald fyllning här. Jag använder oftast oliver, men de var slut så den här gången blev det shalottenlök, men ta det du tycker om eller hoppa över det helt. 
Strö över flingsalt och droppa över olivolja.
Grädda i 250℃ varm ugn ca 15 minuter. 
Låt brödet svalna något och skär det sedan i portionsbitar.

Oktobers bokhög

Blir lika förvånad varje månad över antalet böcker jag ändå lyckas läsa nu när jag ofta inte har någon vidare läslust. I oktober blev det fem böcker i min lilla hög. Utläst först överst, precis som vanligt.

"Mio, min Mio" av Astrid Lindgren lyssnade jag mest på den här gången, eftersom jag läste den för bara två år sedan. Den här gången lästes den för Plejaderna, där medelbetyget blev 3,4/5. Jag behöll mitt betyg på 4/5.

"Utopia Avenue" av David Mitchell blev oktobers favoritbok, och kanske till och med bäst hittills i år. Betyget blev självklart 5/5. Om bandet Utopia Avenue och dess framgångar i slutet av 1960-talet.

"The year of the witching" av Alexis Henderson är tydligen den första boken i en ny serie. Jag kommer inte läsa övriga böcker. Förvisso en spännande fantasyvärld, och ett riktigt läskigt patriarkat, men det förvaltas inte så bra och karaktärerna känns platta. Mitt betyg blev 2/5.

"Höstoffer" av Mons Kallentoft var inte en bok för mig. Den klara med nöd och näppe att få en tvåa i betyg. Klyschiga karaktärer, dåligt mordmotiv, regn och regn och mackor och deras pålägg.

"Ringaren i Notre Dame" av Victor Hugo läste jag som månadsbok i oktober. Inte Disney direkt, utan en svidande samhällskritik över kronans och kyrkans stundtals godtyckliga makt över den lilla människan. Betyget blev 3/5.

"Ringaren av Notre Dame" av Victor Hugo

Jag hoppas att ingen som bestämmer sig för att läsa den här boken tror att de ska få något som ens påminner lite grann om Disney-filmen med samma namn. I så fall lär besvikelsen bli stor.
Jag läste "Ringaren i Notre Dame" som månadsbok i oktober, och frågan är om jag skulle ha orkat med den inledningsvis annars. Nu gick det hyfsat galant.

Bildkälla Goodreads

I ett myllrande medeltida Paris finns allsköns människor, och alla deras lidanden. I den stora katedralen Notre Dame bor den vanskapte och döve klockringaren Quasimodo. Han har uppfostrats av ärkedjäknen Claude Frollo, som bekymrar sig över sin lillebror Jehan och som fördjupar sig i alkemins hemligheter. 
När de ser den unga Esmeralda dansa på torget utanför katedralen ändras allt i deras inrutade tillvaro. Den förälskelse som drabbar de båda kan bara sluta med en katastrof.

Det här är inte direkt en lättillgänglig bok. Första 100 sidorna eller så är ganska sega, med massor av beskrivningar av ett medeltida Paris och livet där. Det presenteras personer och skeenden på ett sätt att jag inte blir överraskad alls av saker som dyker upp senare i berättelsen.
Bokens titel känns felöversatt. I det franska originalet heter boken "Notre-Dame de Paris" som precist översatt blir "Vår Fru i Paris" (Vår Fru = Jungfru Maria). Och ringaren har faktiskt en ganska undanskymd roll. Det här är mer saker som händer i närheten av katedralen Notre Dame. Jag skulle vilja påstå att bokens huvudperson är Esmeralda, och i viss mån Claude Frollo i rollen av den makt kyrkan har över sina medlemmar. Han jagar Esmeralda skoningslöst, och tycker mest synd om sig själv när han blir avvisad. 
Det stora temat i den här boken är de stora orättvisorna i befolkningen, och kyrkans makt över människorna som bor där. Människors liv hanteras så godtyckligt att det i slutändan känns viktigare att rädda geten Djali än flickan Esmeralda, som i boken är endast 16 år. 
Det här är en sorglig bok, där det går åt fanders för alla. Kärleken är här en förödande kraft, som kan få människor att begå dumdristiga misstag. Så går det som det går också.
Jag tycker kanske inte att den här boken var direkt lätt att ta till sig, men jag är glad att jag tog mig an den. Det är ett stort persongalleri, och det tar lång tid att reda ut vem som är vem och vilken roll den har. Bitvis så detaljerat att det känns tråkigt. Hade den här boken skrivits idag hade den redigerats ganska rejält. Troligen bort med alkemin, för den tillför ingenting, och en hel del karaktärer hade också skalats bort eller omredigerats. Jag hoppas att också antisemitismen som kryper in mellan raderna hade fått stryka på foten. Rasismen är dock en genomsyrande grej i den här boken, i form av hatet mot zigenarna, så det hade fått vara kvar. Det här är en bok full med misogyni och kritik mot denna. Det är en samhällskritik, som är lika gällande idag som när boken skrevs under tidigt 1800-tal, som den högst sannolikt var på det 1400-tal den utspelas i. Där kronan och kyrkan hade den totala makten, och undersåtarna levde i gudsfruktan likväl som fruktan inför att dömas för något dunkelt brott.

Mitt betyg på "Ringaren i Notre Dame" blev 3/5.