Ibland tänker jag på den där gången när min mamma mycket klokt sade att "livet är för kort för att läsa dåliga böcker". Den här gången tog jag fasta på det när jag efter 150+ sidor i vad som var tänkt som månadsboken bara kände ilska mot boken och dess huvudkaraktär. Den må vara utgiven redan 1794 och ha levt kvar som ett utmärkt exempel på en romantisk och gotisk bok. Ni vet, dunkla vrår i gamla hus, kanske spöken, kanske till och med ett och annat mord, en hjältinna i trångmål, en romans med förhinder, vacker natur. Det där som systrarna Brontë senare skulle briljera med.
Här blev det naturbeskrivningar så jag kände att jag visste var varenda träd i skogen var placerad, och kände alla fiskarna i sjön vid förnamn. Lägg också där till att romanen var en historisk roman redan när den skrevs, och utspelas sig i under 1580-talet. Jag var tvungen att kolla om jag hade fattat rätt på just den punkten flera gånger, för det var så mycket i romanen som kändes som 1700-tal. Fast - det var ju också en tid då det som kallas medeltiden var superspännande. Kaffe var dock inte en vanlig frukostdryck i stugorna på landsbygden år 1584, det kan vi vara ganska säkra på.
Var fick jag nog? När vår hjältinna, Emily, efter ännu en gråtattack svimmade av en stund, men den här gången såpass allvarligt att vår hjälte, Valencourt, trodde att hon dog. Då kände jag att jag inte orkade mer.
Jag förstår att Jane Austen i "Northanger Abbey" driver med den gotiks romanen i allmänhet och med den här boken, "The mysteries of Udolpho" av Ann Radcliffe i synnerhet. Hit men inte längre.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
