Säsongssammanfattning: The Handmaid's tale, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det finns flera anledningar till att det tagit tid för mig att se klart på andra säsongen av "The Handmaid's tale", vissa vill jag inte gå in på. För det här är fortsatt en väldigt otäck skildring av ett samhälle som jag hoppas att ingen vill ha.
Det blir ingen vanlig säsongssammanfattning den här gången heller, för det går helt enkelt inte att stoppa in den här serien i ett formulär, utan det är mina tankar om seriens andra säsong. Säsong tre kommer någon gång nästa år.

Bildkälla My Trend Lab

Säsong två tar vid där säsong ett slutar. Tjänarinnorna ska straffas för att de vägrade avrätta Janine. June/Offred slipper snart undan sitt straff då det kommer fram att hon är gravid, istället får hon bevittna hur de andra straffas i hennes ställe. Och så lyckas hon nästan fly! Inte bara en utan tre gånger. Och varje gång sitter jag med hjärtat i halsgropen och piper av hopp och förtvivlan.

Det här var en jobbig säsong på många sätt, och jag drog mig länge för att se vissa avsnitt. Avsnitt 10 var så jobbigt att se att jag satt och hulkgrät så att älskade maken fick trösta mig. Skitjobbigt avsnitt på alla sätt och vis.
Det här är kvinnornas säsong, precis som den förra förvisso, men här går vi djupare in på de olika kvinnorna och deras öden. Vi får följa Emily och Janine i kolonierna, se vilken roll Serena spelat i uppkomsten av Gilead,  och hur den dröm om en utopisk värld hon hoppades på, har grusats genom hennes egen försorg.
Vi får även en djupare inblick i hur förtryckande den här världen är. Hur kvinnorna hindras från att läsa och skriva. Hur de bestraffas om de bryter mot reglerna. Vad som drabbar den som blir förälskad. Hur man aldrig kan vara säker någonstans - även ens närmaste kan förråda en.
Men det är även en säsong med ett visst hopp. Kanske kan det ske en förändring, trots allt. Fruarna börjar prata sinsemellan. Tjänarinnorna börjar kalla varandra vid sina riktiga namn, Martorna gå ihop sig, och även vissa högt uppsatta män ser att det här inte är ett bra system.

Så det är en jobbig säsong att se. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan. Det ömmar i min själ. Det här är bland de bästa som skapats för tv - någonsin.

"1793" av Niklas Natt och Dag

En av de böcker jag har sett mycket fram emot att läsa, fastän det är en kriminalroman, är "1793" av Niklas Natt och Dag. Nominerad bland annat till Årets bok 2018, och det känns som att det här borde kunna vara en bra kandidat till att vandra hem med priset.

Bildkälla Goodreads

Året är 1793, Gustav III är död sedan mer än ett år. Överallt frodas paranoia och konspirationer, ingen litar på någon.
När ett lik fiskas upp ur Fatburen, stympat bortom igenkänning, åtar sig Cecil Winge att försöka lösa fallet. Dödligt sjuk i lungsot tar han hjälp av mannen som fiskade upp liket, krigsveteranen Cardell.

Boken känns som en modernt berättat deckare i en historisk miljö. Precis som den är alltså. Person- och miljöbeskrivningarna är fantastiska, jag riktigt känner stanken från staden och känner höstkylan in i märgen. Ingen är värst älskvärd, men jag fascineras ändå av de olika karaktärernas personligheter och deras öden. Det är en bok jag skulle vilja ha en fortsättning på, men samtidigt känner är avslutad. Mest för att jag är lite nyfiken på hur det ska gå för de inblandade, med andra ord.
Väldigt välskriven och boken känns väl faktagranskad och efterforskad. Det känns historiskt korrekt, helt enkelt, även om vissa friheter antagligen tagits med både det ena och det andra. Som sig bör, kan jag känna.

Handlingen då? Jodå, det är bra. Kanske inte fantastiskt alla gånger - jag tycker att fallet kanske var lite väl tillkrånglat ibland, och motivbilden kändes lite konstig.
Alla delar i boken känns inte heller riktigt lika relevanta, och det är särskilt en som mest känns som att den finns där för att visa på ännu en del av livet i Stockholm år 1793. Vilket i och för sig är spännande, men den ger ingenting i berättelsen om hur och varför en stympad kropp hittades i Fatburen. Men jag gillade den delen ändå, just för att den beskriver ett liv på ett annat sätt än i övriga boken, och det är den delen jag helst skulle vilja se en fortsättning på.

På det stora hela en väldigt välskriven bok, som inte alls var svår att läsa, bara man är beredd på en del äckelpäckel då och då. För livet år 1793 var inte direkt rosenknoppar och bakelser.
Mitt betyg på "1793" blev 4/5.

Tre tomma no. 60

Inlägg 60 i denna lilla serie, det går undan minsann! Tror också att chansen/risken (beroende på hur man ser det) att det kommer ett inlägg till med tre tomma redan nästa vecka, är hyfsat stor. Almost there, med andra ord.

Inte bara ansiktsmasker denna gång, kors i taket.

Kocostar. Foot moisture pack.
För det finns ju fotmasker också. Fungerar som en arkmask för fossingarna. Det ser ut som två strumpor som man stoppar ner fötterna i, och sedan ska det geggiga innehållet leta sig in i fötterna och göra dem mjuka och härliga och återfuktade. Mina fötter är bedrövliga just nu, så den här kom väl till pass. Hade kanske hoppats på lite mer effekt, men det var ändå ganska härligt att använda dem. Gelen försvinner in snabbt i huden, så det var inte överdrivet kladdigt efter att "maskstrumpan" togs av.
Brännbart avfall på strumporna (som med alla arkmasker), plaståtervinning på förpackningen.
Betyg 3/5

Elmolu. Love mode. Peptide wrinkle mask.
När det är så här varmt är det superskönt att använda arkmasker, särskilt som man kan ha dem i kylen så de blir extra svala när man använder dem. Den här kändes dock rätt så svalkande även på egen hand. Doftade dessutom jättegott, satt som en smäck och var okladdig eftersom essensen snabbt trängde in i huden.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Vichy. Slow âge. Nuit. Fresh cream and mask, re-oxygenating & renewing.
Den här har jag fått som prov. Ska funka både som nattmask och som nattkräm. Låter ju lovande, men nej - jag blev inte kompis med den här. Att den är brun var mitt minsta bekymmer, jag tyckte inte om känslan av den på huden, den doftade skumt - liksom lite jästigt, och jag upplevde den som odryg. Väldigt tveksam till att jag skulle vara villig att beta för den för att testa den lite mer på allvar, när min initiala känsla är njä.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5.

Vad jag läste i juli

Jag hade en trögstartad juli, vad gäller läsning, samt att jag har varit ute på vift en del och inte läst så mycket som jag brukar. Ändå hann jag med fem böcker i juli, vilket faktiskt känns lite förvånande - men bra.

Uppifrån och ner var det de här böckerna som lästes av lilla mig i juli.

"Nattfilm" av Marisha Pessl. Inte alls så läbbig som jag blivit lurad att tro, en riktig besvikelse. Betyg 1,5/5.

"Ballad" av Maggie Stiefvater. Antingen den avslutande boken i en duologi, eller mittersta boken i en saligt insomnad trilogi. Men den ryktade tredje boken kanske dyker upp så småningom, vem vet. Bättre av de två. Betyg 3,5/5.

"Karriär i ondska" av Robert Galbraith. Tredje boken i serien om Cormoran Strike och Robin Ellacott, och även den bästa i raden. Betyg 5/5.

"Pestens år" av Magnus Västerbro. Mycket intressant om den sista/senaste pestepidemien som drabbade Sverige 1710. Berättad med utgångspunkt från Stockholm, och staden har en viktig plats i berättelsen. Betyg 4/5.

"Husmoderns död" av Sara Danius. Parallellästes ihop med boken ovan. Rik samling texter. Betyg 3/5.

"Husmoderns död och andra texter" av Sara Danius

Som vi säkert alla vet så var Sara Danius fram tills för några månader sedan Svenska Akademiens Ständiga Sekreterare. Sedan var det en ledamots make som begick sexuella övergrepp mot x antal övergrepp, och det tog hus i helvete. För att han, skulle det visa sig, haft alltför god insyn i Akademiens arbete, fått pengar av dem för att bedriva ett kulturforum, samt haft tillgång till deras lägenhet i Paris. Bland annat. Svenska Akademien blev grundligt synat i sömmarna, och som en del i det slutade det med att massa medlemmar valde att lämna sina stolar. Bland dessa Sara Danius. Fast hon valde inte så mycket som hon blev ombedd att gå. Eller i krassa ordalag - en man begår sexuella övergrepp och en kvinna tvingas avgå. Smakar inte så gott i munnen, och mitt förtroende för Svenska Akademien är helt kört i botten. Låt någon annan institution dela ut Nobelpriset i litteratur - tack.

I och med att Sara Danius tvingades bort startades ett upprop, det så kallade Knytblusuppropet. Och som en del i det var det många som köpte Sara Danius böcker. Så även jag, fast jag egentligen aldrig haft något större intresse av att läsa hennes texter. Men nu har jag ändå gjort det.

Bildkälla Goodreads

Jag parallelläste "Husmoderns död" och "Pestens år". Jag gör ofta så när  jag har en bok med noveller, dikter eller som här - kortare, fristående texter. Bra att ta till när man läser en annan bok, men bara har en kort tidsfrist, då är det ofta lättare att läsa något kort än att sätta sig in i handlingen i en roman - eller en faktabok om pesten.

Texterna i den här boken är tidigare publicerade som i viss mån arbetats om, i varierande grad. Merparten har varit publicerade i DN, men texterna har även förekommit i andra tidskrifter och andra sammanhang.
Alla texterna utgår från Sara, men de blir inte alltför personliga. Det mesta tar avstamp i litteratur eller konst, så är hon ju litteraturkritiker i botten, så det kanske inte är så konstigt.
Och visst är det intressant läsning, även i de fall jag inte är bekant med verket eller företeelsen hon beskriver. Jag känner mig aldrig utelämnad, som att jag blir dumförklarad som inte vet exakt vad hon skriver om. Jag har varit med om tillfällen jag känt mig dumförklarad när jag inte vetat hur en tavla ser ut, eller liknande, men så blir alltså aldrig fallet här. Uppskattas varmt.
Alla texter är så klart inte lika intressanta att läsa, det beror lite på ämnet och hur mycket jag bryr mig, kan jag känna. Det är dock välskrivet och jag märker att Sara är insatt i ämnena hon behandlar.

En trevlig liten samling texter, på det stora hela. Jag gav den betyget 3/5.