"Miss Jean Brodies bästa år" av Muriel Sparks

Muriel Sparks är en författare som jag hört talas om  lite då och då. Så pass att min nyfikenhet väcktes och jag valde att läsa den bok jag har hört kallas hennes bästa, "Miss Jean Brodies bästa år".

Bildkälla Goodreads

I mellankrigstidens Edinburgh samlar lärarinnan Miss Brodie en skara elever till sig som hon kallar för sitt gäng. Brodie-gänget får lära sig saker utanför läroplanen, om konst, filosofi, kärlek och politik. Samtidigt har hon kärleksaffärer med skolans manliga lärare, varav en är gift. Hon uppmanar flickorna att se utanför trygghetens ramar. Och Brodie-gänget följer sin lärare - ända upp i vuxen ålder. Men en av dem kommer att förråda henne.

Här trodde jag att jag skulle få en lite småputtrigt trevlig bok att läsa. Lite Anne på Grönkulla i modernare tider. Icke då. Jag får en bok utan en enda pålitligt berättare. Ingen av karaktärerna vi får lära känna är lätt att tycka om, faktiskt så ogillar jag hela bunten. Miss Brodie, bokens nav, är en manipulativ kärring som försöker forma sina elever till versioner av sig själv som hon inte vill eller törs leva upp till själv. Dessutom är hennes politiska läggning, som hon tutar i sina elever, av det mer tvivelaktiga slaget.

Boken är ganska repetitiv. Jag ser samma fraser och formuleringar om och om igen, vilket jag upplever som tjatigt. Boken är trots allt bara 150 sidor lång. Och det är just bokens korta "längd" som gör att jag orkade läsa ut den. För den var inte bra. Och jag tyckte inte om den. Min nyfikenhet över Muriel Sparks är härmed stillad. Omslaget är snyggt dock.

Mitt betyg på "Miss Jean Brodies bästa år" blev 1,5/5. Jag har ju läst sämre, men inte den här sommaren. Jag har i och för sig hört att den här boken blir bättre om en läser om den, att det krävs några vändor med den för att riktigt förstå dess storhet. Jag är dock av åsikten att om det inte kommer fram första gången så är boken ingenting för mig. 

FredagsFilmen: Breakfast at Tiffany's

På tiden att jag skriver om en klassisk film igen. Eftersom det inte var jättelänge sedan jag såg om "Breakfast at Tiffany's", den här gången i sällskap med älskade maken och E, så faller valet på den. Filmen är baserad på boken med samma namn av Truman Capote, en bok jag inte har läst så ingen jämförelse denna gång.

Bildkälla Wikipedia

Författaren Paul Varjak flyttar in i en New York-lägenhet som tillhandahålls av hans rika älskarinna. I samma hus bor Holly Golightly, en partyflicka som flytt från sitt förflutna. Vänskap och intresse uppstår, men hinder finns på vägen. Så klart.

Spoiler-y trailer ahead.

Den här filmen har kanske inte till hundra procent överlevt tidens tand. Jag får en hyfsat dålig smak i munnen dels av Mickey Rooneys roll som hyresvärden Mr. Yunioshi som inte bara är en vit man sminkad som en japan, utan även en (inte så) smått rasistisk nidbild av asiater. Dessutom en antydan till pedofili då Holly visst stod brud redan vid 13 års ålder, med en betydligt äldre man. Samt det faktum att både Holly och Paul lever på att bli betalda för sällskap/sexuella tjänster.  Så njä, inte helt mysig så sett.

Det finns ändå scener som glämtar till och är riktigt bra, och när folk säger att de har Audrey Hepburn som stilikon är det egentligen ofta Holly Golightly de menar. Samt att det här var första gången vi fick höra "Moon river" som skrevs för den här filmen.

"Wayward son" av Rainbow Rowell

Om en har tittat på mer än ett avsnitt av tv-serien "Supernatural" så är det lätt hänt att tro att den här boken skulle ha någon anknytning till den serien, då låten "Carry on my wayward son" av Kansas är starkt förknippad med "Supernatural". Nu är det inte så. Inte minsta lilla faktiskt. Boken "Wayward son" är i stället bok två i den planerade trilogin om Simon Snow och hans vapendragare Baz, Penny och Agatha.

Bildkälla Goodreads

Simon Snow har gjort det han var förutbestämd att göra, men vad kommer nu? Hur ska han komma på vad det är meningen att han ska göra med resten av sitt liv? Förutom att ligga på soffan och dricka cider? 

Baz och Penny är oroliga för Simon, men vet inte vad de ska göra. Tills Penny kommer på den snillrika idén att åka till USA på en roadtrip för att hälsa på Agatha. Kanske kan det vara lösningen på alla deras problem. Eller början på en hel massa nya.

Om en vill så kan en säkert läsa "Wayward son" på egen hand, som en: vad händer med den utvalde efter att sista striden stått. Men jag rekommenderar att läsa "Carry on" (del 1) först. Kanske att jag till och med rekommenderar att läsa "Fangirl" innan det, eftersom det är ur den boken karaktärerna i de här böckerna föddes. Men just "Fangirl" är inte nödvändigt för att hänga med i svängarna här.

Jag gillar hur "Waward son" är skriven. Det är något trevligt med själva språket, och det är något jag uppskattat i de Rainbow Rowell-böcker jag läst hittills. (Alla de jag hittills nämnt.) Däremot hade jag lite svårt för handlingen i just den här boken. Den var väldigt angstig, och bristen på riktiga samtal mellan karaktärerna gjorde nästan lite ont i själen att uppleva. Mycket av det som händer i Simons och Bazs tankar skulle kunna lösas om de bara satte sig ner och pratade med varandra, i stället för att gissa vad den andre vill. Hur ofta är det å andra sidan inte så i böcker, att jag som läser så tydligt ser att allt som fattas är ett öppenhjärtigt samtal. Jag har ju hela bilden - inte de.

Det ska bli spännande att se vad Rainbow Rowell gör med de här karaktärerna i den avslutande (?) boken "Anyway the wind blows". När den nu kommer.

Jag gillade den här boken en hel del, men något i själva storyn fattades ändå för mig för att jag ska tycka att den förtjänar högsta betyg. Alltså blev betyget 4/5 den här gången.

Soundtrack of my life

Otis Redding - (Sittin' on) The dock of the bay

Sittin' in the morning sun

I'll be sittin' when the evening come

Watchin the ships roll in

Then I watch them roll away again

I'm sittin' on the dock of the bay

Watching the tide roll away

Oh, I'm just sittin' on the dock of the bay

Wasting time

I left my home in Georgia

Headed for the Frisco Bay

'Cause I had nothing to live for

Look like nothing's gonna come my way

So, I'm just gonna sit on the dock of the bay

Wathing the tide roll away

Oh, sittin' on the dock of the bay

Wasting time

Looks like nothing's gonna change

Everything still remains the same

I can't do what ten people tells me to do

So I guess I'll remain the same

Sittin' here resting my bones

And this loneliness won't leave me alone

Two thousand miles I roam

Just to make this dock my home

Now I'm just gonna sit at the dock of a bay

Watching the tide roll away

Oh, sittin' on the dock of the bay

Wasting time

Wasting time-Dagens

Låt: "(Sittin' on) The dock of the bay" med Otis Redding.

Outfit: Top från Monki (gammal). Byxa från H&M.

Smink: -

Nagellack: Casse noisette från Pahlish.

Doft: -

Klocka: -

Smycke: Ringarna

Läser: "The five" av Hallie Rubenhold och "Wayward son" av Rainbow Rowell. Handlar inte om "Supernatural" ett endaste litet dugg.

Frukost: Te, rostmacka med ost, yoghurt med havrefras och russin.

Fika: Te och hobnobs med choklad.

Middag: Nachotallrik.

Pryl: Kirurgtejp. Att tejpa operationssåren med under tiden de läker för att minimera ärren.

Motion: Mina sjukgymnastikövningar. Saknar att yoga och att promenera så det nästan gör ont.

Kvällsnöje: Ingen aning. Gissar på tv.

Att tillägga: Saker som händer nu när jag inte känner mig så säker på kryckorna (än) (någonsin?). Tappar balansen på väg in i en bil och slår armen skithårt i bildörren. Om ni undrade över blåmärket på armen. 

Och det var katten själv som lade sig så där mysigt. Just nu ligger han bredvid mig.