Sett på TV: "Queen Charlotte: a Bridgerton story"

Spoileralert.

Det blev alltså så att jag i väntan på säsong tre av "Bridgerton" valde att se den helt nya prequelserien om några av karaktärerna från den serien - "Queen Charlotte". (Med tillägget "A Bridgerton story" men det tänker jag strunta i.)

Bildkälla UPI

Hela Netflix Bridgerton-version utspelar sig i ett slags parallellt universum med vårt. Ett där även människor med en annan hudfärg än vit kunde tillhöra noblessen. "Queen Charlotte" behandlar de frågorna djupare, då Charlotte är mörkare än väntat när hon anländer för att gifta sig med kung George.
Många händelser i den här serien har sin bas i verklighetens historia. Den kung George det handlar om i Bridgerton är George III, som skulle bli känd som den galne kungen. Även det läggs det fokus på i den här serien, på ett kärleksfullt sätt. Man vet inte vad det var som drabbade George III, men en teori är att han var bipolär och senare i sitt liv även dement. Den vanligaste och mest troliga teorin är dock att det var porfyri, en ärftlig sjukdom som gör att kroppen har svårt att bilda hemoglobin.

Seriens handling tar sin början när Charlotte anländer från Tyskland för att gifta sig med kung George, en man hon aldrig mött. Till en början är deras förhållande ansträngt, men snart kommer de varandra nära.
Vi får även följa Lady Agatha Danbury, som tillhör den nyligen upphöjda noblessen. Hon utses som en av Charlottes hovdamer och får på så sätt en nära inblick i förehavandena i kungahuset. Vi träffar även på Violet Bridgerton som mycket ung, och hennes pappa.
Parallellt med drottningar, kungar, hovdamer och fotbetjänter som unga, så får vi även träffa dem i Bridgerton-tid, som verkar utspela sig mellan säsong två och tre av "Bridgerton". Här ligger stort fokus på Lady Danbury, men också Violet Bridgerton, och drottning Charlottes besvär med att säkra kungalinjen.

Gissningsvis är det här en fristående serie om sex avsnitt. Den kändes väldigt avslutad i varje fall. Jag kan så klart ha fel och kassakon ska mjölkas lite till, men jag tycker det här var en utmärkt serie i sin helhet, och jag är fullkomligt tillfreds med hur den slutade.

FredagsFilmen: "So I married an axe murderer"

Jag fuskar lite idag, för jag har redan skrivit om den här filmen ett par gånger. Den håller nämligen en särskild plats i mitt och älskade makens hjärta, och är troligen den roligaste filmen Mike Myers har gjort (nej, jag gillar inte "Waynes world"). Dessutom dyker det upp en sak i filmen som jag kommer gå närmare inpå nästa vecka, så jag tyckte det kunde vara en bra idé att fräscha upp minnet lite. Och så såg vi den igen i lördags, på vår bröllopsdag.
"So I married an axe murderer" fick den svenska titeln "En brud på hugget", men det låtsas vi inte om.

Bildkälla Collider

Charlie är en inbiten ungkarl som hittar fel i alla tjejer han börjar bli kär i. Tills han träffar Harriet, en ung tjej som driver sin egen kötthandel. Allt är verkligen toppen, tills Charlie börjar misstänka att Harriet är Mrs X, också känd som smekmånadsmördaren. 

Tack och lov spelar Mike Myers bara två roller i den här filmen, som Charlie och Charlies pappa. Och han är lika rolig i båda rollerna. Faktiskt är hela filmen rolig, och bjussar på många skratt. Dagens filmtips, således. 

"Ingenting mindre än ett mirakel" av Markus Zusak

"Ingenting mindre än ett mirakel" var egentligen tänkt som sommarläsning för Plejaderna förra året,men på grund av tråkiga anledningar så blev det inte så. Boken har därför legat oläst i min tbr-hög sedan dess, lite i väntan på om den skulle bli omvald vid ett senare tillfälle. Eller tills nu, när jag tröttnade på att se den där och bestämde mig för att bara göra det. Läsa den alltså.

Bildkälla Goodreads

Det bor fem Dunbar-bröder i det lilla huset utanför Sydney. Här reder de sig själva utan någon inblandning från vuxna, tillsammans med en brokig skara djur och ett ostämt piano.
En dag dyker Mördaren upp. Det är pojkarnas pappa, och han ber dem om hjälp att bygga en bro över floden Amahnu. Det är bara en av bröderna, Clay, som väljer att följa med pappan. Bron ska bli ett minnesmärke över familjens förflutna, och gottgöra pappans alla misstag.

Markus Zusak har skrivit en av mina favoritböcker någonsin, "Boktjuven". Det är därför alltid lite vanskligt att närma sig en annan bok av samma författare, för det kan sällan bli lika bra. Och det blev det inte heller.
Det tog lång tid för mig att komma in i texten, trots att den med korta kapitel egentligen är ganska lätt att ta sig vidare i. När jag väl satte mig ner och läste så gick det också lätt att komma framåt i boken, men jag hade väldigt ofta inte alls lust att läsa den. Den är en bok som av en eller annan anledning inte alls grep tag i mig.
Det kan bero på bokens allt annat än raka tidslinje. Vi hoppar fram och tillbaka i berättelsen om bröderna Dunbar och deras föräldrar, och även om det ofta reder sig ganska snabbt var i tiden vi befinner oss, så kan det också vara förvirrande ibland. Persongalleriet är ganska rörigt det med. Jag har jättesvårt att hålla isär de tre bröder som inte är Clay eller Matthew, och flera andra namn blir också hopblandade i sinnet och kunde göra mig förvirrad. Jag blev faktiskt inte riktigt klok på vad boken egentligen ville säga mig, vad den ville berätta. Något om familjesammanhållning, gissar jag.
Det här är också en bok som är duktig på att plantera saker. Det där ska jag förklara mer ingående senare, är en fras som återkommer i texten vid flera tillfällen. Och när den förklaringen väl kommer, så är det inte alltid det känns som ett tillfredsställande svar.
Jag tyckte inte boken var dålig, bara inte så värst intressant,och jag hade så klart hoppats på något mer.

Mitt betyg på "Ingenting mindre än ett mirakel" blev 3,5/5.

Vad jag pratar om när jag pratar om att gå upp tidigt på morgonen

Jag har märkt att det kan vara fruktansvärt provocerande för andra människor att jag går upp tidigt på morgonen, fast jag inte "måste". Jag har inte, som barnen, ett jobb som börjar 5:15 på morgonen. Jag har eget och bestämmer själv över mitt schema. Så varför?
För att jag märker att jag mår bra av det. Bättre än vad jag gjort på många år. 

Jag har varit en nattmänniska, när jag var ung och något av det bästa som fanns var att nattsudda med mina kompisar. Ändlösa timmar och koppar te och allvarliga samtal. Fester. Skratt och glada upptåg. Filmmaraton.
Men var sak har sin tid, och min tid som nattuggla har gått.

Numera går jag upp 4:45 på morgonen alla veckans dagar. Då hinner jag vinka av barnen innan de åker till jobbet. Och jag hinner börja min dag i lugn takt. 
Meditera.
Läsa.
Yoga.
Stretcha.
Äta frukost.
Göra mig i ordning.
Sätta igång.

Jo, jag går och lägger mig tidigt. Men det är värt det. Att vakna tillsammans med världen utanför har gett mig en annan sorts lugn, som jag inte vill byta bort mot något.
Och mina morgonvanor påverkar dessutom bara mig och min närmsta familj, så jag förstår verkligen inte varför andra är jag och dem ska tycka något om det. De borde ju istället vara glada över att jag har hittat något som fungerar för mig och mitt mentala välmående.

You do you. I do me.

5 favoriter: Blommor

I lördags firade jag och älskade maken att det var 23 år sedan vi gifte oss. Det gjorde vi bland annat genom att gå på fikadejt, och besöka kyrkan vi gifte oss i. Och så fick vi fina blommor. E är duktig på det mesta som växer, och har blivit så poppis på lokala blomsterhandeln att hon själv får gå och plocka det hon vill ha när det är bukettdags. Så gissningsvis är det hon som lagt ner största delen av jobbet på de vackra blommorna vi fick.
Och blommor är ju verkligen något sjusärdeles trevligt, trots allergier. Jag kom alltså att fundera på andra blommor jag tycker om,och hur jag ska lyckas kora bara fem favoritblommor är det ingen som vet. Men jag gör väl ett försök.

Tulpaner är självklara på den här listan, inte minst för att de finns i så många olika varianter och alla färger i världen, känns det som. Vi har planterat massor av tulpanlökar i trädgården, i allt från vitt till nästan svart, enkla till fyllda, med och utan flikiga blad. Om bara rådjuren kunde låta bli dem skulle allt vara frid och fröjd.

Pion är en annan favorit sedan barnsben. Det växer fortfarande en vit pion bredvid trappen hemma hos mamma, som jag minns sedan jag var liten. I min trädgård finns det också pion, en vacker rosa med fyllda blommor som brukar blomma lagom till min födelsedag. 

Om jag säger att en annan favorit är ranunkel, så kan ni nästan gissa att jag tycker väldigt mycket om blommor med många kronblad. Det är något med det där bulliga överflödet jag faller handlöst för. Tycker om dem i precis alla färger jag kan få dem i.

Förgät-mig-ej däremot är inte alls lika varierad som blommorna här ovan,men precis lika fin för det. Finns i rosa och vita varianter, men det är de blå jag tycker allra bäst om.

Det är mycket i mitt blomälskande som kom redan i min barndom. Som att jag hade gula rosmönstrade tapeter i mitt rum som liten. Eller att jag ofta fick en gul ros på frukostbrickan på födelsedagen, för då blommade de, de gula rosorna som finns kvar i rabatten hos mamma de med. Rosor är alltså en favorit, och även om jag tycker om dem i alla färger, så är det de gula jag ändå alltid tycker är finast. Vi planterade en hel rosrabatt förra sommaren. Ska bli spännande att se vilka som överlevde till i år.