Vad jag pratar om när jag pratar om att gå upp tidigt på morgonen

Jag har märkt att det kan vara fruktansvärt provocerande för andra människor att jag går upp tidigt på morgonen, fast jag inte "måste". Jag har inte, som barnen, ett jobb som börjar 5:15 på morgonen. Jag har eget och bestämmer själv över mitt schema. Så varför?
För att jag märker att jag mår bra av det. Bättre än vad jag gjort på många år. 

Jag har varit en nattmänniska, när jag var ung och något av det bästa som fanns var att nattsudda med mina kompisar. Ändlösa timmar och koppar te och allvarliga samtal. Fester. Skratt och glada upptåg. Filmmaraton.
Men var sak har sin tid, och min tid som nattuggla har gått.

Numera går jag upp 4:45 på morgonen alla veckans dagar. Då hinner jag vinka av barnen innan de åker till jobbet. Och jag hinner börja min dag i lugn takt. 
Meditera.
Läsa.
Yoga.
Stretcha.
Äta frukost.
Göra mig i ordning.
Sätta igång.

Jo, jag går och lägger mig tidigt. Men det är värt det. Att vakna tillsammans med världen utanför har gett mig en annan sorts lugn, som jag inte vill byta bort mot något.
Och mina morgonvanor påverkar dessutom bara mig och min närmsta familj, så jag förstår verkligen inte varför andra är jag och dem ska tycka något om det. De borde ju istället vara glada över att jag har hittat något som fungerar för mig och mitt mentala välmående.

You do you. I do me.