Ja må han leva!

Idag fyller han år, den där storebrorsan jag håller om och har kvar.
Grattis, älskade storebror!

5 favoriter: Nagellacksmärken

Den som har missat att jag tycker om nagellack är helt ny på den här bloggen. I så fall - välkommen. Eftersom nagellack har varit en stor älskling i mitt liv ända sedan tonåren, så har jag så klart skaffat mig en och annan favorit under åren som gått. Jag bestämde mig för att vaska fram fem favoritmärken till det här inlägget, och eftersom det var dags att måla om naglarna och jag har fem fingrar på varje hand,  passade det utmärkt att måla en färg för varje nagel. Ingalunda favoritlack från de olika märkena, utan bara de första bästa röda jag fiskade upp ur samlingen. För rött är liksom min favoritfärg, och när det gäller nagellack är rött alltid rätt.

Från tumme till lillfinger:

OPI, Cinnamon sweet
OPI är inte direkt det billigaste lacket på marknaden, men de är ofta värda sitt pris. Jag har inte köpt något från märket på länge, så jag har inte koll på kollektionerna de släpper längre, men de är bra på lack som är klassiska och lack som är trendiga. Många olika finish, och alla färger som finns känns det som. De är nästan världsbäst på röda krämlack dessutom.
Ett klassiskt lackmärke som håller bra. Här blir du inte besviken.

H&M, Well red
H&M har många lack på repertoaren, och har dessutom flera olika "undermärken" i butik. Nu senast har jag hittat deras Vegan & natural, och de är fina som snus de med, men nu har jag ett av deras baskollektion på pekfingret.
Lacken finns i många olika färger och finish, och är väldigt prisvärda och brukar hålla bra. Nästan lika bra som OPI faktiskt, fast till ett bättre pris.

a England, Yeoman warder
Det här är favoriternas enda så kallade indie-lackmärke.
När märket lanserades för flera år sedan kom lacken i många olika finish, men numera är hololacken något av märkets signum. Då och då kan det dyka upp både skimmer och kräm, men oftast är det mer eller mindre holografiskt.

Essie, Bunches of love
Om a England kör på holo, så är Essie nästan alltid kräm. Och vilka underbara krämlack sedan! Håller bra och har en vettig prisbild. Kommer ofta i klassiska färger, men kan ibland klämta till med något helt oväntat - både i färg och finish. Och då blir det oftast wow! på det.
Har också många bra behandlingslack. Särskilt baslacken tycker jag om.

Depend O2, #525
Ett svensk lackmärke har vi också plats för. Särskilt eftersom det här är det lack där du får absolut mest lack för pengen, sett till milliliterpris. Depend har flera olika formulas, och kommer ut med flera kollektioner om året i allihop. Många färger, många olika finish, även om kräm och skimmer dominerar. Det enda tråkiga med dem är att de nästan aldrig ger sina lack namn, bara nummer. Men en kan ju inte få allt.

Grattis

 

Idag skulle du ha fyllt 60 år.
Jag saknar dig, älskade storebror.

"Lila hibiskus" av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag har tidigare läst både "En halv gul sol" och "Americanah" av Ngozi Adichie och tyckt väldigt bra om dem. Det var alltså med ganska höga förväntningar jag satte mig till rätta och började läsa hennes debutroman, "Lila hibiskus".

Bildkälla The StoryGraph

Det börjar på palmsöndagen när Kambilis storebror, Jaja, vägrar ta nattvarden och deras far i ilska slänger iväg mässboken så att den krossar alla moderns älskade balettfiguriner.
Fast egentligen börjar det långt innan. Med en far som leder sin familj med järnhand mot en hotande undergång. Han har sin egen uppfattning av vad som är gott och ont, rent och syndigt. Hotet om bestraffningar är aldrig långt borta.
Men där en minst anar det kan en kärlek växa fram, en längtan efter frihet och förhoppningar om en ljusare framtid.

Det är ett ganska mörkt familjeporträtt som målas upp här. Kambili, hennes bror och mamma tassar på tå kring en pappa som alltid vet bäst och gärna visar det med våld. Det blir stundtals väldigt mörkt, och kan ibland vara svårt att läsa. Samtidigt finns det hopp, det som får symboliseras av den lila hibiskusen.
Boken är välskriven, men jag tyckte den var svår att läsa. Inte bara för att temat var mörkt, utan också för att tempot i den var långsamt. Ibland flög jag fram i texten, men oftast orkade jag bara läsa korta bitar i taget. Boken är väldigt karaktärsbaserad, och utvecklingen av Kambili och Jaja är centrala i berättelsen. Hur de kommer fram till att det kanske inte just det här livet de vill leva, de vill ut ur sina påtvingade skal. Det finns en befrielse i berättelsen, men det krävs väldigt mycket för att komma till den.

Boken är uppdelad i flera delar, och börjar egentligen någonstans mitt i, sett ur kronologisk synvinkel. Vi börjar med palmsöndagen och det som hände då, för att sedan få veta vad som hände flera månader innan den händelsen, och vad som ledde fram till Jajas trots mot fadern. Efter det får vi så klart veta konsekvenserna av hans trots, och ännu en bit in i framtiden. Jag gillade det upplägget, för det levandegjorde berättelsen på ett kanske lite oväntat sätt. Det passar bra in med berättelsen i stort.

Jag gav "Lila hibiskus" betyget 3/5. En helt okej inkörsport till Chimamanda NgoziAdichies författarskap,men inte den bästa boken hon har skrivit.

FredagsFilmen: The banshees of Inisherin

En kväll förra månaden bestämde vi oss för att äntligen ta tag i saken och se en av årets Oscarsfavoriter, den flerfaldigt nominerade "The banshees of Irisherin". Den finns på Disney +, för den som är sugen.

Bildkälla The Edge

Igår var allting precis som vanligt. Idag vill Colm inte ens prata med Pádraic. Vad som hänt mellan dem är det ingen som vet, allra minst Pádraic som ser sin bäste vän vända honom ryggen.
Samtidigt pågår det Irländska inbördeskriget på fastlandet, och kastar en skugga över det välbekanta ölivet.
Ett uppbrott är på väg att ske, och händelser som aldrig kan göras ogjorda sätts i rullning.

Det finns en gnutta humor där, men den känsla som drabbade mig mest när jag såg "The banshees of Irisherin" var vemod. Det är en pittoresk film, med fint foto och fina vyer. Bra skådespelare, med Colin Farrell som Pádraic och Brendan Gleeson som Colm, som bär upp filmens alla känslor väldigt väl.
Det är tragiskt, med kanske en gnutta humor. Filmen ger inga svar, men inga sådana behövs heller.
Jag tyckte kanske inte att filmen var jättebra, men helt klart sevärd.