Marsfavoriter

Vilken konstig månad det här har varit hörrni. Allt jag hör talas om är Coronavirus och Covid-19 och karantän och toapapper och handsprit. Så pass att jag har slutat titta på nyheter, och försöker hålla mig långt borta från mycket av det det spekuleras om så att jag inte blir alltför triggad. Jodå, det har varit mycket ångest och min första panikattack på ett halvår. Mest orolig är jag så klart över mina föräldrar, och de jag känner som har ett nedsatt immunförsvar av diverse anledningar.
Jag hoppas ni och era kära alla mår bra och har/får behålla hälsan. Kom ihåg att tvätta händerna!

Favoriter? Ska se om jag kan hitta några.

Bok: "Carry on" av Rainbow Rowell. Inte den enda femman jag gav i mars, men "Carry on" var den perfekta verklighetsflykten för mig i en jobbig tid.

Film: Ingen har ju varit på bio den här månaden antar jag. Film går som tur är att se ändå, och den jag tyckt bäst om av de vi sett var "The Equalizer 2". Fast jag tyckte den första filmen var bättre.

Tv-program: "Boardwalk Empire".

Nagellack: Blev lite kär i Poppy hill från Pahlish den här månaden.

Skönhet: Jag har varit dålig på sådant de senaste veckorna. Men en gammal favorit är Atrix handkräm. Särskilt nu när jag tvättar händerna ännu oftare (och noggrannare) än vad jag normalt gör.

Extra speciell rolighet: Jag har fått en ny hund! Alltså, jag personligen hat inte skaffat hund, men de som hade min älskade Oskar som jag gick ut och gick med i många år, har skaffat en ny hund. Han heter Jackson, är en 5-årig schnauzer och är en omplaceringshund då han var utstött av de andra hundarna han bodde med. Han är fortfarande lite avvaktande till mig, men han verkar gilla att promenera med mig i varje fall, och jag planerar att vinna över honom med min charm. Eller nåt.

Favoritinlägg: Boknörd som jag är - jag gillade att skriva inlägget om min skrämmande TBR.

Nagellacken jag burit i mars

Mars 2020 har inte direkt varit som mars andra år. Men månaden har gått ändå, och jag har burit nagellack. Dessa åtta lack, närmare bestämt. Här visade i den ordning jag bar dem.

Pahlish, London fog

Det sista lacket av de tre jag köpte från Pahlish Cozy café-kollektion. Alla lacken i den här kollektionen har varit rätt så skira, så även London fog. London fog är Earl Grey bryggt i mjölk, gärna med lavendel i. Så min gissning är att det är just den där lavendellila/blå nyansen som avses på det här lacket. Och så en massa gold dust i det. Väldigt vackert.

OPI, Alpine snow

Det sista lacket jag hade kvar att prova från adventskalendern jag köpte för ett par år sedan. Jag har förstått att Alpine snow hyllas i lackkretsar för sina egenskaper och att det är så bra att göra nailart på/med. Jag avskydde det. Inte för att jag har något emot Tipp ex-färgade naglar, utan för att det var besvärligt att måla med och började flaga redan efter några timmar. Det satt inte på någon längre stund.

a England, Pride without prejudice

Ljust blått med holregnbågar så jag ramlar av stolen. 

Pahlish, Poppy hill

Jag är så himla glad att jag lyckades lägga vantarna på den här vallmoröda skönheten från Pahlish. Det är vackert så jag får lite dåndimpen, faktiskt. Varmt vallmoröd (som namnet antyder) med guld flakies. Inte svårt att måla med heller.

a England, Goth

Väldigt svärtad röd, så mycket så att det nästan ser helt svart ut, men det röda finns där om en tittar efter. Inte riktigt lika mycket holoregnbågar i det här lacket som i övriga kollektionen, utan mer splittrad holo den här gången. 

OPI, Coca-cola red

För ibland finns det inget bättre än ett klassiskt rött krämlack. Det här har jag använt många gånger, och jag blir alltid lika kär i det.

a England, King's road

Kan vi ta en liten stund och beundra holoeffekten i det här lacket? Lägg där till att det var exemplariskt att måla med, och har en fin neutral nyans. Jag skulle kalla färgen för greige, då jag tycker den är grå med en dragning åt beige. 

Pahlish, Odette

Lacket jag bär just nu, och inte har några planer på att ta bort riktigt än. Ljust äggskalsblått med guld flakes. Riktigt eteriskt vackert. Lacket var ett av speciallacken Pahlish hade för Black Friday 2019, och det följde med på köpet om en handlade över en viss summa. Vilket jag alltså gjorde. Lacket fanns aldrig att beställa enskilt, utan följde bara med där och då. Så förlåt om du blev kär i det.

"Historien om två städer" av Charles Dickens

Charles Dickens är en sådan där författare som jag alltid har hört mycket om, men aldrig läst. Hans verk är fast förankrade i kulturen, och det görs versioner på hans böcker ungefär hela tiden. Hur många filmer (med mera) med teman från "En julsaga" finns det inte, liksom.
Men, jag har i ärlighetens namn aldrig läst något av människan. Jag har däremot med mig en massa förutfattade meningar om att hans böcker ska vara svulstiga och något svåra att ta till sig. Var det inte han som fick betalt per ord, typ. Dags för mig att ta reda på hur det verkligen förhåller sig, med ett av årets bokreafynd.

Bildkälla Goodreads

Städerna London och Paris under tiden för Franska revolutionen. Charles Darnay försöker göra sig fri från sin titel och sitt arv, och skaffa sig ett drägligt liv i London. Ett brev för honom tillbaka till Paris, där han hamnar i intrigerna kring revolutionen.

"Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantros epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen - eller till det motsatt stället. Kort sagt, tidsperioden liknade så mycket nutiden att några av de mest högröstade av dess beundrare hävdade, att den var enastående i världshistorien."

Så inleds "Historien om två städer, och det känns ju som ett hyfsat välkänt stycke text. Och så långt är jag med, innan jag tappar bort mig i konstiga omskrivningar, beskrivningar och underliga händelser. Jag tappade alltså bort mig en del i början, men det gav sig ganska snart.
Persongalleriet är ganska stort, och en och annan av dessa hade jag svårt att hålla isär, särskilt de i utkanten av berättelsen. Även det är något som så småningom ger med sig, och sedan flyter det liksom på.
Jag kan inte säga att jag tyckte vare sig si eller så om den här boken. Visst fanns det en del omskrivningar som kanske kändes lite onödiga, men samtidigt var boken så pass full med symbolik att jag snabbt glömde bort det, och istället bara hängde med. Jag gillar symbolik, nämligen.
Sedan kanske jag tyckte att själva kärnberättelsen var lite förutsebar, och inte värst spännande. Lite av en tear jerker på slutet, men det var väntat.
Jag är alltså ganska oimponerad av mitt första besök i Dickens värld, men jag är samtidigt inte avskräckt. Kan mycket väl tänka mig att läsa någon av hans andra böcker. Någon gång.

Mitt betyg på "Historien om två städer" blev 3/5.

a England, British subcultures

Förra veckan målade jag naglarna med det sista lacket från a Englands kollektion British subcultures. Av någon anledning var sista lacket ut Goth, som var ett av de jag var mest ivrig över, och även ett av de jag fick i min samling först.
Fina är de allihop, så det här är ingen ordning i skönhet, utan någorlunda i ordningen när jag bar dem.

Punk är ett klargrönt lack med betydligt mer holoeffekt än vad jag fick in i bilden. Det gäller för övrigt hela kollektionen, att det var fin holoeffekt. Färgen på Punk påminner mig om karamellfärg, och det kan ju vara passande då min bror en gång färgade sitt blonda hår grönt med just karamellfärg när han spelade punkare i en skolpjäs. För mig är således färgen på lacket med namnet Punk helt rätt.

Swinging London drar också åt det gröna hållet, och det är lite den här sortens regnbågar jag blev bortskämd med i den här kollektionen. Här är det en ganska dämpad olivgrön med mycket guld i sig. Lite kaki, kanske. Väldigt fin i vart fall, även om färgen ibland var lite svårdefinerad.

New Romantic är min tekopp hela vägen. Dels för att det här var den musikstilen jag fastnade mest för under min egen ungdom, dels för att färgen (och regnbågarna) är fantastiskt fin. Violett, skulle jag vilja kalla den. För visst drar färgen på lacket åt det blå hållet, men på riktigt var det betydligt mer lila än vad min bild visar. En sådan där nyans som kameran alltid har svårt att få till korrekt.

London calling har såklart fått sitt namn från albumet med The Clash, och färgen är hämtad från sagda albumomslag. Rose pink, kallar Adina färgen för, men jag tänket hela tiden på flamingos. Bara något knalligare än vad jag associerar vare sig med blommor eller fåglar som står på ett ben.

Mod är faktiskt inte svart, även om det är väldigt mörkt. Jag såg det hela tiden som tydligt grönt, och det är också som dark army green Adina klassar den.

Skinhead har nästan samma blå nyans som mörka jeans. Och en gång för alla - skinheads är en subkultur som inte har något alls att göra med de där stans rasisterna som kapade stilen. Skinheadkulturen uppstod ur brittisk arbetarklass och immigranter från Jamaica, och handlar om stolthet för sitt ursprung och solidaritet till sina medmänniskor.

Pride without prejudice är inte bara ett vackert ljust blått hololack, utan även en slogan som just skinheadrörelsen myntade. Om någon nu fortfarande tror att de var rasister...

Goth är inte heller lika svart som en kan tro vid en första blick. Det finns ett rött stråk där, och så en massa holo så klart. Det är dock så pass svärtat rött att det ibland bara var för att jag visste att den inte var helt svart som jag ens såg det. Väldigt snyggt. Precis som hela kollektionen.

Två böcker jag inte tyckte om

Helgens läsning var minst sagt misslyckad. Jag läste en kort bok som jag läste ut just därför att den var kort, och började sedan på en annan som jag efter dryga 50 sidor gjorde något med som jag nästan aldrig gör - jag lade undan den.

Bildkälla Goodreads

Cameron Wolfe och hans bror Ruben är två förlorare som alltid slår ur underläge. I den här boken berättar Cameron om några månader i sitt liv. Han drömmer, blir kär och boxas i trädgården. Inget särskilt alls händer, mer än att Cameron inser att han kanske inte behöver vara en förlorare.

Det här visade sig vara första delen i en serie om tre, och vi kan väl lugnt påstå att jag inte kommer läsa de följande två böckerna. När jag gick i skolan så fick vi ibland på svenskan läsa kortare berättelser, sådana som riktade sig mot min åldersgrupp. Den här boken känner jag är en sådan bok. Mer specifikt verkar den vända sig till en småvilsen högstadiekille som hittar på bus av bara farten. De där tuffa killarna som stod i rökrutan (jo, för det fanns sådana på skolgårdarna på 80-talet). Den vänder sig alltså inte alls till mig.
Nu läste jag ända ut den, för den var inte ens 130 sidor lång och det gick av bara farten på ett par timmar, men jag tyckte inte den var bra. Jag känner igen lite av berättarstilen som så småningom kom fram i "Boktjuven" i sin fulla rätt, men där är vi inte riktigt än med den här boken.
Jag gav "Knockout" betyget 1,5/5.

Bildkälla Goodreads

Marie Antoinettes magnifika fickur stjäls från ett museum i Jerusalem. Tjuven flyr utomlands och byter identitet.
Aron är en kyrkogårdsvaktmästare med ett brinnande intresse för klockor och urmakeri. Av en slump får han uret i sin hand. Detta blir upptakten på en katt-och-råtta-lek som för Aron över världen.

Står det på baksidestexten i varje fall. Jag kom aldrig så långt som till att Aron fick klockan. Ganska snabbt insåg jag att det här var en bok jag inte skulle tycka om, då sättet den var skriven på gav mig tuppjuck. Det kändes som att sitta och läsa en uppsats skriven av en av de där killarna som "Knockout" vände sig till. Så mycket ovidkommande information, så mycket dumt beteende, så krystade dialoger, så dåliga karaktärsbeskrivningar (titta sig i en spegel? fy...). Och det här var innan jag kom till någonting som rörde urmakeri, som jag säkert hade haft ett och annat att anmärka på då jag jobbar i branschen, men jag är inte urmakare. Förresten - amatörurmakare? Både jag och älskade maken himlade med ögonen över den formuleringen.
Nej. Den här boken kommer jag aldrig läsa ut, inte heller påföljande två böcker, eftersom det här också tydligen är den första boken av tre. Den kanske är för någon annan, men absolut inte för mig.

Jag började läsa Charles Dickens "Historien om två städer" istället, och det går betydligt bättre. Jag kanske inte tycker att det är tokbra, men jag har inte dunkat boken i soffbordet än i varje fall som jag möjligen gjorde med "Drottningklockan").