"The five" av Hallie Rubenhold

Som min månadsbok i juni valde jag faktaboken "The five: The untold lives of the women killed by Jack the Ripper" av Hallie Rubenhold. Och det här var lite av en ögonöppnare minsann.

Bildkälla Goodreads

Hela grejen med morden i Whitechapel hösten 1888 har blivit mytomspunnen. Än idag försöker folk komma på vem Jack the Ripper var, och många är de potentiella gärningsmän som pekats ut genom åren. För någon mördare hittades aldrig till de här morden.

Det finns fem offer som räknas som de "äkta offren" till de här morden, som var fruktansvärda. Den här boken handlar om dem och deras liv. Jack the Ripper nämns nästan inte alls, förutom i förordet och efterordet, och vill en ha detaljer om morden och efterspelet och polisjakten och så - då är det här inte rätt bok. Men om du i stället vill läsa en väldigt intressant bok och fem olika kvinnors liv under den senare hälften av 1800-talet, då har du hamnat rätt. De här kvinnorna har det gemensamt att de alla fallit offer för samma mördare, och på så sätt hamnat i historieböckerna som just det - brutalt mördade kvinnor.

Om du tänker efter, vad tror du dig då veta om Jack the Rippers offer? Vet du deras namn? Vet du bestämt att de alla var prostituerade? Skam till sägandes så trodde jag också att de var prostituerade, och jag hade ingen aning om vad de hette. Det vet jag nu. Och möjligen var två av hans offer prostituerade - en var det bestämt, en annan lite mer osäkert. Det var så att de alla var lite väl glada i alkohol, och de var fattiga och hade svårt att finna en sovplats. Så de sov på gatorna. Och där hittade deras mördare dem. Ett undantag finns - Mary Jane som blev hans sista offer som faktiskt hyrde ett rum. Ett rum där mördaren kunde härja rätt så ostört. Kanske blev han nöjd där, för efter att ha satt skräck i London under några få månader så upphörde morden där.

Jag tyckte det här var en utmärkt bok. Jag gillade att vi fick lära känna våra huvudpersoner en i taget, och fick en bra insyn i hur det var att leva på den här tiden, som relativt fattig. Vilket litet värde en fattig människa hade, hur rättslösa de var. Och särskilt i vilken utsatt situation kvinnorna befann sig. 

Polly hade lämnat sin man och sina barn eftersom hon inte stod ut med sin makes otrohet. Hon började luffa och sov ofta på gatan. 

Annie var gift med en bra man, men en kärlek till alkoholen och sjukdom och död drev henne till förtvivlan.

Elizabeth, född i Sverige, utvandrade till London för att försöka skaffa ett bättre liv efter att nästintill ha blivit intvingad i prostitution i Göteborg. Hon gifte sig, arbetade och försökte komma vidare, men spriten och syfilis gjorde att hon hamnade i Whitechapel.

Kate hade fått en bra utbildning, men tvingades till hårt arbete i ung ålder då hon blev föräldralös. Hon blev partner med en man som for land och rike runt och sålde de sånger han, och hon, skrev och framförde. 

Mary Jane är den vi vet minst om. Troligen skapade hon sig en ny identitet, antagligen för att skydda sig själv. Hon var prostituerad och hyrde ofta rum av någon bordellägare. 

De var fattiga. De hade i flera fall barn. Makar, syskon och föräldrar som sörjde dem. För något som ofta glöms bort i myten kring Jack the Ripper är att hans offer faktiskt var människor. De var inga vaxdockor till  för hans nöje, de var människor av kött och blod, och oavsett vad en kanske tycker och tänker om sättet de levde på så är sanningen ändå denna - de förtjänade att få leva. De förtjänade inte att bli brutalt mördade och reducerade till bara "offer".

Den här boken ger dem den röst de så väl förtjänar. Och pekar samtidigt fingret lite åt den som läser. För varför plockade jag upp just den här boken? Var det kanske inte ändå lite grann för att kunna gotta mig? Och som en älskare av true crime med en särskild fascination för seriemördare så måste jag erkänna att jo - så var det. Jag hade hoppats på lite snaskigheter. Jag fick som sagt en ögonöppnare, för jag häpnade över hur jädrigt de här kvinnorna hade det. Jag sörjde över att de blev så reducerade till bara "offer" att vi idag knappt ens vet deras namn. Och jag blev förfärad över att inse att den skuldbeläggning av kvinnliga offer som fanns då, i stort sett lever kvar än idag.

En utmärkt bok, som sagt. Jag rekommenderar den med varmt hjärta. Mitt betyg på "The five" blev 4/5.

"Den hemliga historien" av Donna Tartt

Sedan helgen har jag hunnit läsa ut tre böcker, så det kommer bli mycket bokinlägg den närmaste tiden. Så är ni beredda på det.

Bildkälla Goodreads

Richard Papen flyttar från USAs västkust till östkusten för att ta plats på det prestigefulla colleget Hampden. Han blir snart accepterad i den innersta intellektuella kretsen, det utvalda få som läser klassisk grekiska för en excentrisk professor.

Richard fascineras över sina nya vänner, men upptäcker snart att deras experiment med alkohol och droger i dionysisk anda kan få katastrofala följder. Och snart måste någon ta skulden.

Det känns som att 2020 kommer bli ett Donna Tartt-år för mig, då jag har "Steglitsan" på väg hem till mig just nu, och jag redan läst "Den lille vännen" ("The little friend") tidigare i år. För hittills har hon bara gett ut tre romaner. De kommer med ungefär ett decennium emellan, så det torde snart vara dags för en ny, och alla hennes romaner är ganska långa, kring 700 sidor. Inga små fjuttböcker alltså, men väl värda att försvinna in i. Och försvinner in i dem gör jag. Det är något med hennes sätt att skriva som gör att jag fastnar och bara vill läsa vidare, även om storyn inte alltid fängslar mig. 

Och det är lite si och så med storyn i den här. Det är något sorts svårdefinierat mysterium som ligger i grunden här, och jag har lite svårt att förstå hur de kunde trassla in sig så oerhört i dessa barnsliga dumheter att de tror att mord är enda utvägen. Men så kanske det blir om en ständigt är på lyset och knaprar i sig varenda piller som kommer i ens väg.

Boken är knappast förskönande gällande droganvändning, men jag känner ändå att det på något sätt blir en romantiserad bild av det dekadenta studentlivet. Mer fest än plugg, på ett ungefär. Som att det skulle hålla i längden.

I den här boken är det knappast brist på kommunikation som ställer till det för karaktärerna, för de gör inte mycket annat än pratar. Faktiskt så är det snarare deras nästan skvallriga attityd som förvärrar situationen, och en växande paranoia som tillåts ta allt större plats.

Boken utspelar sig under ett läsår, men innehåller både blickar bakåt och avslutas med en rejäl skjuts in i framtiden där vi får veta hur det har gått för alla inblandade.

Gemensamt för de Tartt-böcker jag hittills har läst är att de tar avstamp i en mystisk död. Ett mord som inte fått sin lösning, men där minst en av karaktärerna tror sig finna en syndabock och ibland ganska dumdristigt kastar sig in i att finna sin egen lösning. Lite av domare och bödel i ett. Och så går det så klart fel också. Bitvis är det spännande, men också lite frustrerande. 

De hanterar också sorg, och hur sådan på olika sätt kan påverka människor, och då blir det väldigt finstämt.

Jag tyckte mycket "Den hemliga historien", även om den ibland fick mig att känna mig dum, och ofta gjorde mig beklämd. Jag gillade de här karaktärerna, med alla sina fel och brister, och det var lite vemodigt att säga farväl till dem.

Mitt betyg på "Den hemliga historien" blev 4/5.

Junifavoriter

Juni känns som att den varit en fin månad i år. Mycket vackert väder, även om det ibland var lite för varmt. Dessutom tog Chilipojken studenten, jag (och brorsorna) fyllde år och det var midsommarafton. Jag fick stygnen borttagna, har haft Plejad-träff, pizzamys med föräldrarna och har träffat hunden Jackson och hans pälsföräldrar vid en trevlig fika. En bra månad. Vissa favoriter bland favoriterna ska jag nog lyckas finna ändå.

Bok: "Wayward son" av Rainbow Rowell. Jag har gett samma betyg (4/5) till flera andra böcker den här månaden, men den här är ändå den jag tycker gav mig mest av dem. Förutom möjligen "The Five" av Hallie Rubenhold, som jag skriver om senare i veckan.

Film: Jag har knappt tittat på film alls i juni. Jag tror att "Ad astra" är den enda film jag sett som inte var en omtittning, och den når faktiskt inte upp i favoritstatus bara för det. Så pass på den.

TV: "What we do in the shadows". Tveklöst.

Nagellack: Clockwork Castle från Pahlish. För det har ju verkligen ungefär allt som gör ett snyggt nagellack.

Skönhet: Små saker. Som att raka benen (försiktigt vid ärren!), klippa tånaglarna, tvätta håret, duscha. Så kanske mest av allt pallen vi köpte så att jag kan sitta med hela kroppen inne i duschkabinen och verkligen ta en dusch. Till skillnad från att tvätta mig med tvättlapp i badrummet. Duschen är för övrigt en trappa upp och jag har liiiite problem med att ta mig upp dit för trappor är fanimej läskiga med brutet ben. Kan avslöja att jag inte hoppar upp med kryckorna, utan snarare på rumpan. 

Extra speciell rolighet: Så klart Chilipojkens student. Mammas lille pojk. 

Favoritinlägg: Wishlist Wednesday. Det mesta på den listan ligger dessutom kvar på den...

Mitt i tårtförtäringen!

Nagellacken i juni

Jag har varit något flitigare med nagellacken den här månaden. Så bjussade juni på fler tillfällen att piffa upp sig också, som studentfirande, födelsedag och midsommar. Fem lack blev det, alla utom ett från indie-märket Pahlish.

Pahlish, Clockwork Castle

Jag har inte valt ett enda lack själv den här månaden, utan bett någon annan plocka fram ett ur otestade lådan. Här valde E Clockwork Castle, som är blått i basen men som även skiftar över rejält i grönt och guld. Dessutom med holo. Ett multikromt och holografiskt lack all rolled into one. Älskar't!

a England, Nevermore

Det släpptes två kollektioner i slutet av förra året från a England, varav en med inspiration av Edgar Allen Poe's dikt The Raven. Nevermore kommer från den kollektionen. Ett vackert blodrött lack med oftast diskret holo. Det syntes mest som ett skimmer som gav lacket ett djup, men när solen ramlade ner på det... hjärtögon.

Pahlish, Casse Noisette

Vit bas med flakes i olika färger. En enhörningsspya om något. Nu gillar ju jag vita (och nästanvita) lack ganska mycket, och jag har ännu inte tröttnat på vare sig glitter eller flakes, så det är klart att jag gillar det här. Flakesen är alltså olikfärgade, och vissa av dem skiftade i färg, dessutom tyckte jag mig kunna ana lite holoskimmer också.

Pahlish, Doll Kingdom

Ungefär så rosa det kan bli. Riktigt knallig cerise. När det inte fullkomligt sprakade holoregnbågar om det, såg skimret gyllene ut. Ett perfekt sommarlack, i mina ögon.

Pahlish, Seven Crowns

En mjukt regngrå bas med skimmer som skiftar i grönt och guld. Dessutom med ett diskret holoskimmer som jag upptäckte först efter att jag burit lacket i flera dagar. Jag har det fortfarande på, för det är precis så snyggt i verkligheten som det ser ut att vara på bild.

Säsongssammanfattning: Girls, säsong 1

Som vanligt spoilervarning när jag skriver om tv.

Jo, jag vet. Jag är säkert sist på bollen nu igen. Men om nu någon är ännu senare på bollen än vad jag är, så handlar serien "Girls" om fyra tjejer i 20-årsåldern som bor i New York: Hannah, Marnie, Jessa och Shoshanna. Om deras vänskap, om deras kärleksliv och yrkesliv och om alla problem som kan uppstå när en försöker komma på vem en är.

Serien är skapad av, samt ofta skriven och regisserad av, Lena Dunham, som även spelar huvudrollen som Hannah. Finns 6 säsonger att streama på HBO Nordic närhelst andan faller på.

Bildkälla TV Week

Favoritavsnitt: 1x07 "Welcome to Bushwick a.k.a. the crackcident" Tjerna går på ett stort party i Brooklyn. Marnie får veta att Charlie tagit deras uppbrott lite för bra, Hannah får veta något nytt om Adam, Jessas chef dyker upp och Shoshanna råkar röka crack.

1x10 "She did" Marnie flyttar ut. Hannah funderar på att flytta ihop med Adam. Jessa bjuder alla till en mystisk fest och Shoshanna får hjälp av Ray.

Favoritkaraktär: Oväntat förtjust i Shoshanna faktiskt.

Favoritpar: Hannah och Adam? Så småningom. Kanske. Eller?

Bäst i säsongen: Att ingen av huvudkaraktärerna egentligen är vidare värst likeable. Jag har svårt med dem allihop, men det är samtidigt det som är lite charmen med den här serien. Ibland blir det pinsamt, men det är väl så livet är.

Värst i säsongen: Allt detta knarkande. Och stundtals lite väl explicita sexscener.

Övriga kommentarer: Adam Driver (Kylo Ren) är baske mig en fantastisk skådespelare. Viket han visar här med att vara en fasansfullt egoistisk skitstövel.