Januarifavoriter

Sådär ja. Då var första månaden av 2021 (alldeles straxt) avklarad. Med tanke på pandemi och annat så har jag knappt varit utanför dörren, så det finns inte en överdriven mängd upplevelser att rapportera om. Men en och annan favorit brukar jag alltid hitta om jag bara får fundera en stund eller två.

Cullen the cat, aka Cullbert, says "Hi!".

Bok: "The institute" av Stephen King. Årets första bok, blev årets första favorit.

Film: Senaste versionen av "Emma"  blev min favoritfilm i januari.

TV: Tittade klart på "The alienist" igår, och kan därför utse den till månadens bästa tv-serie.

Nagellack: Mrs Dalloway från a England. Grönt är skönt.

Skönhet: Frisk luft. Jag har varit på promenad nästan varje dag i januari, och den där dosen frisk luft och dagsljus, med lite tur även solsken, har varit guld värd. 
En annan sak som varit bra för hälsan, och därmed välmåendet och skönheten, har varit att jag har gjort en yogautmaning. 30 day yoga challenge med YouTube-kanalen Yoga with Adriene. Med mitt brutna ben och något plufsiga och osmidiga kropp, så kunde jag inte göra allt - men jag kunde göra det mesta och jag gjorde det varje dag. Vilket känns som en enorm bedrift för mig personligen, och en jädra boost för själen och självkänslan. Och självklart slutar jag inte där. Mot oändligheten - och vidare!

Extra speciell rolighet: Chilipojken fyllde 20 år i början av januari, och borde som sådan kanske mer kallas Chilimannen från och med nu. Även om han alltid kommer vara mammas lille pojk.

Favoritinlägg: Topp 10 över nagellacken från 2020.

Januaris nagellack

Jag har inte doppat penseln i många nagellack än i år. Fyra stycken har det blivit i januari, inklusive det som precis torkat klart på naglarna. Och eftersom det är den näst sista januari, så passar det väl bra att visa upp den. I den ordning jag bar dem, precis som vanligt

a England, The princes in the Tower
Ett blåsvart lack som egentligen torkar lite sammetsmatt, för den som orkar med det. Jag slabbade som vanligt på blankt topplack. Hade visst glömt bort hur jag målar naglarna här, för det blev bra kladdigt på vissa naglar, men så kan det gå ibland och jag är precis som vanligt alldeles för lat för att göra en clean up. Ett väldigt vackert lack, som var förhandstippad favorit i Tales from the Tower-kollektionen. Som så klart har holo genomgående.

Atelier rouge, Je t'aime
Av namnet att döma ett kärleksrött lack. Jag tycker att det är ett ljusrött krämlack. Inte tomatigt, men snäppet innan det. Hittills det av Atelier rouges lack som penseln suttit bäst placerad i korken på, så inte så fasligt kladdigt som det hade kunnat bli.

a England, Mrs Dalloway
Gav mig själv hela Moments with Virginia-kollektionen i present, och fört ut att målas bland de lacken blev Mrs Dalloway. För övrigt vad E hade på naglarna i julas, så jag var inte först i flaskan. Smaragdgrönt hololack kallas det på hemsidan, men granbarrsgrönt passar även det som beskrivning.
Inspirationen till lacket kommer så klart från Viginia Woolfs bok "Mrs Dalloway".

Essie, Fiji
Köpte ett set med tre minilack från Essie på Kicks rea. Fiji var det som lockade minst, fastän att det träffar rätt på min förkärlek för nästanvita lack. Här är det rosa med i kompotten, och färgen påminner om jordgubbsglass av det billigare slaget. Puckstång med jordgubbssmak för den som är gammal nog att komma ihåg dem. Förvisso fint, men inte värst kul att lacka med. Kritiga pasteller är ju sällan det.

Och det var lacken hittills i år. Hoppas jag snart får mina Pahlishlack (som just nu verkar ha försvunnit på väg från USA till Sverige) så att jag kan möjligen känna lackinspiration igen. För jösses vilken fin kollektion jag beställde. Om den dyker upp...

"Tio hjärnor" av David H Ingvar

Ibland får jag för mig att arrangera om på ett hyllplan i någon av mina bokhyllor. För att göra mer plats eller bara för att ge ett lugnare intryck när jag tittar på hyllan ifråga. Då kan det hända att jag ser en bok som jag bestämmer mig för att läsa. Så var fallet med "Tio hjärnor" av David H Ingvar. Hur boken hamnade på den där hyllan överhuvudtaget vet jag inte, men gissningsvis via en bokrea eller liknande. 

Bildkälla Goodreads

Boken är en samling av tio medicinska essäer, som i de flesta fallen varit publicerade förut, men som här genomgått någon liten redigering. Eftersom författaren var läkare och forskare med ett specialintresse för sjukdomar i hjärnan, så ligger det nära till hands att ana att han vet vad han skriver om. Essäerna är dock spekulativa, men lutar sig starkt mot medicinsk forskning och rimliga antaganden. Huruvida Alexander den Store verkligen var en vinalkoholist är ju svårt att veta, men gissa går ju alltid, och att hitta mönster i beteenden som tyder åt ett håll. Så det kanske är viktigt att påpeka att det inte alltid är renodlade fakta, i de fallen då medicinska journaler och ögonvittnesskildringar saknas.
Tio hjärnor alltså, som alla tillhörde tio olika män. Dessa män hämtas från litteraturen eller politiken, och de led alla av mer eller mindre allvarliga sjukdomar i hjärnan. Så där så att en kan undra hur världen hade blivit om inte. Om inte Woodrow Wilson lidit av strokes, högt blodtryck och ett visst mått av vanföreställningar när Versaillesfreden skulle skrivas. Eller om inte Vladimir Lenin lidit av åderförkalkningar som troligtvis påverkade vissa delar av hjärnan som kan ha bidragit till att så många civila dödades i Sovjets barndom. 
Spekulativt, som sagt, men också intressant.
Det är inga djuplodande personporträtt, utan det är stort fokus på sjukdomen de led av, och som i många fall ledde till deras (för tidiga) död. Boken är snabbläst och intressant, för den som liksom jag gillar ämnet och de tankeexperiment som kan uppstå.

Jag gav "Tio hjärnor" betyget 3/5.

"Mexican gothic" av Silvia Moreno-Garcia

Förra året läste, och älskade, jag "Gods of jade and shadow" av Silvia Moreno-Garcia, så det var med iver jag tog mig an hennes senaste bok, "Mexican gothic". En bok om ett hemsökt hus och gamla mysterier kändes som skrivet för mig.

Bildkälla Goodreads

 Efter att hennes nygifta kusin skrivit ett förvirrat brev hem till Noemís far, skickas Noemí till huset High Place för att med egna ögon rapportera om kusinens tillstånd. Med sina vackra klänningar och perfekta läppstift känns Noemí som ett underligt val, men hon och kusinen Catalina har alltid stått varandra nära, och bakom den glättiga ytan döljer sig en viljestark och smart unga kvinna som inte så lätt låter sig hunsas. Inte av Catalinas man, den ståtlige engelsmannen Virgil, inte heller av hans far - patriarken som styr familjen med järnhand, och inte av huset självt, som med sin underliga historia och mörka korridorer snart nästlar sig in i Noemís drömmar.
Hennes ende bundsförvant blir yngste sonen i familjen, Francis. Han verkar vilja hjälpa henne, men även han bär på hemligheter. Och snart har High Place Noemí i sitt grepp.

Jag tyckte som sagt var mycket om "Gods of jade and shadow" och berättarstilen gör mig inte besviken här heller. Vi befinner oss också nu i Mexiko (duh!), men lämnar mytologin bakom oss och tar istället steget in i skräcklitteraturen. Mycket är hämtat från klassiska gotiska skräckromaner, eller romantiska för den delen, och det hymlas det inte med. Här nämns Brontë-böcker som "Jane Eyre" och "Svindlande höjder" med deras gåtfulla hjältar och mystiska förflutna, samt hus som döljer hemligheter. Det talas även en del om sagor, de klassiska berättelserna med ohyggliga och blodiga konsekvenser, snarare än de Disney-gulliga berättelserna vi annars ser. Boken utspelar sig under tidigt 1950-tal, och Mexikos historia vävs in i händelserna, koloniseringen, revolutionen, uppbyggandet av infrastrukturen - som inte nått riktigt hela vägen till High Place än.
På sätt och vis gillar jag hur boken är skriven, med en drivande och stark kvinnokaraktär i form av Noemí. Däremot kunde jag ibland att tycka att tempot var lite underligt. Det verkar ha gått väldigt lång tid, men samtidigt bara någon vecka. Jag blir inte heller klok på varför Noemí väljer att stanna dessa dagar eller veckor eller månader, när hon ändå aldrig tillåts träffa sin kusin, som antingen är för sjuk för att ta emot henne, eller vilar. Catalina är ju ändå anledningen till besöket. Jag känner att en så klipsk karaktär som Noemé hade sett till att lämna High Place ganska omgående under de omständigheterna. Nåja. Hur ska det annars kunna börja spöka?
Mer äckligt än skräck, kunde jag känna. Det var såklart bitvis ganska spännande, men samtidigt kunde det bli lite väl mycket av två steg fram ett steg tillbaka för att jag skulle hålla spänningen uppe. Det blev lite pannkaka av alltihop, och särskilt i slutet kände jag att det inte blev riktigt så spännande som det hade kunnat bli, kanske snarare lite uttjatat.
Jag insåg ganska snabbt hur det hängde ihop i stora drag, men detaljerna kom fram pö om pö. Hela boken byggs på oberäkneliga karaktärer, och ända fram till sista sidan var Noemí den enda jag litade på. Jag satt och väntade på den där sista twisten - om den kom avslöjar jag inte här. 

Jag är ganska svalt inställd till "Mexican gothic" alltså. Den var på inga sätt dålig eller dåligt skriven, men jag blev lite besviken på den. Den levererade inte riktigt det jag hade hoppats på, helt enkelt. Mitt betyg blev 3/5.

Plejaderna om "Kirke" av Madeline Miller

Ännu en bokcirkelträff som skedde via internätet. Under rådande omständigheter och så vidare. Och det var ju en himla otur eftersom dagens värdinna annars skulle ha haft kattungar jag hade kunnat gosa med. Nåja. Vad är en bal på slottet...
Boken som avhandlades denna gången var tyvärr inte så välläst. För mig var "Kirke" av Madeline Miller en omläsning, då jag läste den första gången i oktober 2019. Då liksom nu läste jag den på engelska, och då heter den så klart "Circe". 

Bildkälla Goodreads

Som dotter till solguden Helios borde Kirkes liv ha varit ett i triumf. Men redan som ung förstår hon att hon inte är lika mycket värd som sina syskon eller de andra nymferna som vandrar i gudarnas salar. I stället dras hon till människorna och deras korta livscykler fascinerar henne.
I ett utbrott av svartsjuka gör hon något som är förbjudet för en gudom av hennes position - hon utför häxkonst. Som straff för detta blir hon förvisad till ön Aiaia, där hon lär sig leva i symbios med naturen.
Men besökare dyker upp på ön, och alla har inte en fredlig avsikt. 

Som jag redan sagt, det här var en omläsning för mig, och kanske inte av det angenämare slaget. Redan då tyckte jag att Kirke var en bra gnällig varelse, som mest gick omkring och tyckte synd om sig själv och hade en massa pappa-komplex. Den känslan bestod, och blev kanske till och med ännu tydligare nu. Jag var så irriterad på Kirke att jag funderade på att sluta läsa vid flera tillfällen - jag hade ju ändå redan läst den. Men, som bekant (?) är jag envis, så jag läste den till slutet.
Jag var inte den enda som tyckte att Kirke var lite tråkig. Och det är ju synd när det är huvudpersonen i boken, att hon ska vara så svår att tycka om. Om hon nu är "litteraturens första häxa" så känner jag att det här fanns en chans att ge henne lite jävlaranamma. Men nej. Hon går mest omkring och är mjäkig och mår dåligt över att hennes människokompisar dör.
Boken följer dock sitt ursprungsmaterial väl, och det märks att Madeline Miller har stor koll på den grekiska mytologin och alla dess gudar. "Kirke" tar så klart sin avstamp från "Odysséen", där Odysseus råkar på Kirke på sin långa resa hem till Ithaca från kriget i Troja. Det mötet finns så klart med även här, men kommer ganska sent i boken. Även här är författaren trogen sitt ursprungsmaterial, och de legender som finns om Odysseus och Kirke även efter deras möte. Sådant uppskattar jag.
En av oss uttryckte även glädjen över att få läsa om välkända sagor/legender från ett annat perspektiv. Här möter vi Minotaurus, Ariadne, Ikaros redan innan de blev de sagor som är så välkända idag. Och visst är det så, även om många av de sagorna har tragiska slut.
Boken är väldigt vackert skriven. Det var en upplevelse många av oss hade, men hade svårt att sätta fingret på exakt vad det var vi tyckte om. Språket är stundtals lyriskt, och miljöbeskrivningarna är mycket bra - nästan så det blir lite naturromantiskt mellan varven.
Eftersom Kirke lever under en väldigt lång tid, så känns tempot ofta långsamt, och det vilar en sorts vemodighet över texten. Nästan lite lulligt ibland. 

Även om jag sänkte mitt betyg ett snäpp så blev medelbetyget (bland oss som läst) 3,25/5. Förutom att jag gav betyget 2,5 så kammade den hem 3,5 över hela brädet. 

(Men frågar ni mig vilken Madeline Miller-bok ni ska läsa så svarar jag "The song of Achilles".)