Aprilfavoriter

Dags för ännu ett Valborgsfirande, där vi möjligen gör en brasa i öppna spisen, men ge oss ut på galej? Nej tack. Planerar grillpremiär för i år, det kalla vädret till trots, och konstaterar att i år blev det ingen rabarberpaj till Valborg, vilket annars är ett av våra riktmärken för våren.

Och nu blir det favoriter!

Bok: Andra böcker har fått högre betyg, men ändå. Det är något särskilt med att ge sig ut med Roland igen. Så, "The gunslinger" av Stephen King.

Film: "Boyhood". Utan tvekan. Se den.

TV: "The assassination of Gianni Versace". Också känd som dan andra säsongen av American Crime Story.

Nagellack: Piece of heat från H&M Vegan & Natural. Det är något särskilt med ett riktigt bra rött lack.

Skönhet: Jag har redan nämnt nagelolja på den här punkten, och nu gör jag det igen. Mer specifikt Nail Food från Scratch Nails. Den från Apoliva var likvärdig till lägre pris, men den finns inte längre, så jag återvänder till en gammal favorit.

Extra speciell rolighet: Har haft flera stycken den här månaden. Påsk. Mammas födelsedag. Ett ensamt dygn (#thebliss). Svärfars födelsedag. Firandet av svärföräldrarnas Guldbröllop smäller nog ändå högst. 

Favoritinlägg: Min önskelista på saker att hålla i ordning på grejer med.

Aprils nagellack

Nu blir det ett kort inlägg igen,för jag har bara målat naglarna tre gånger i april. Jag försöker låta dem vila mellan varven, och håller dem korta. De återhämtar sig så sakteliga, men jag har lite bös som jag försöker låta växa bort.
I april var det de här tre lacken som fick den äran.

a England, Transylvania
Ett väldigt vackert blått hololack från Bram Stoker & The Count-kollektionen. En liten glimt av violett då och då.

H&M Vegan & Natural, Piece of heat
Ett helt vanligt rött krämlack, med utmärkta egenskaper. Täcker i stort sett på ett lager. Ett mer prisvärt alternativ till OPIs Coca-cola red, som är en av mina röda favoriter.
Mitt val för festligheter i samband med mina svärföräldrars guldbröllop.

Depend, #724
Ett ljust salviagrönt lack med skimmer. Väldigt besvärligt att lacka med, trots tre lager ser jag ändå både ränder och kalare fläckar. Kan inte påstå att jag förväntade mig så värst mycket mer med tanke på att det är hyfsat pastelligt, men lite synd på en så pass fin färg tycker jag ändå att det är.

Det var allt. Kanske blir fler lack i slutet av maj, vem vet.

"The Gentleman's guide to getting lucky" av Mackenzi Lee

För många år sedan läste jag min första bok om syskonen Montague och deras vilda äventyr i 1700-talets Europa. Vissa med lite mer fantasyelement än andra. Och när vart och ett av de tre syskonen hade fått varsin egen roman, så skulle det ju kunna vara slut där. Men si, det är det inte, för det har länge funnits en långnovell som utspelar sig straxt efter den första boken. Först bara som e-bok, men sedan även inbunden. Jag var dock inte snabb på att skaffa den, men när det väl vart gjort så tog det vare sig lång tid att flytta den till den prioriterade läshögen, eller att läsa den. 
Spoilervarning för bok 1 följer.

Bildkälla The StoryGraph

Monty och Percy är inte direktolyckliga över att vara strandsatt på Santorini. Nu när de inte längre döljer sina känslor för varandra utan har bestämt sig för att vara tillsammans, borde ju allt vara ett lyckligt kärleksrus.
Men det stora steget att vara intima med varandra, verkar ibland vara oöverstigligt. Att vara intim med den en älskar kan kanske vara läskigare än allt annat som hänt dem på deras resa.

En väldigt rar och tänkvärd bok. Monty brottas med sina stora känslor och de tar sig in i hans sinne och gör det mesta svårare än vad det kanske egentligen är. Det är många tankar och trauman att reda upp innan berättelsen når sitt slut. 
Som del i serien hade det inte alls varit fel att läsa den mellan bok 1 och 2, men så klart funkar den att läsa såhär i slutet också. Jag skulle dock inte ge mig på den på egen hand, för det är så mycket som hände i bok 1 som det tas för givet att jag som läser redan ska veta. Som Montys skada, och varför de ens befinner sig på Santorini i det sällskap som de är i.
Annars är den båda lättläst och snabbläst, men något annat var knappast att förvänta sig av en liten bok på straxt över 100 sidor, med många illustrationer mellan de olika små kapitlen.

Jag gav "The Gentleman's guide to getting lucky" 3/5 i betyg.

"The gunslinger" av Stephen King

Om jag inte räknat helt fel blir det här fjärde gången jag ger mig ut på resan mot Det Mörka Tornet med Roland Deschain och hans följeslagare. 
"The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed." kan möjligen vara en av mina favoritmeningar någonsin som inleder en bok. Eller som i det här fallet, en serie om sju böcker. Åtta om en räknar med följeslagarboken "The wind through the keyhole". Nio om vi också petar in novellen "The little sisters of Eluria", som finns med i novellsamlingen "Everything's eventual". Egentligen skulle jag ha börjat med den, nu när jag bestämt mig för att läsa om alla böckerna i rätt ordning, men jag sparar den till någon dag framöver när jag bara vill läsa något snabbt.

Bildkälla The StoryGraph

Världen har gått vidare, och Roland är ensam kvar av revolvermännen som än gång fanns i mängder. Han är bunden av löften att verka i det godas tjänst, och för att göra det och rädda världen, måste han först få tag på den gäckande mannen i svart.
Rolands slutliga uppgift är att ta sig till det mörka torn som finns i mitten av alla tidsaxlar och alla universum, det som bär upp själva existensen. Hans långa resa över öknen och bergen är bara slutet på början av hans resa.

"The gunslinger" blev omarbetad efter att hela serien kom ut, och det här blev första gången jag läste den omarbetade versionen på engelska. Den funkade i sin första version också, men blev mycket bättre andra gången och passar nu bättre in med de övriga böckerna i serien.
Tempot är ganska långsamt, och på många sätt märks det att den här boken skrevs av en ganska ung man. Det känns på något sätt som att King försöker förmedla en mycket tuff och cool revolverman, som kan tänka sig att offra allt för att nå sina mål. Så är Roland baserad på Clint Eastwoods spagettivästerncowboys också. På det sättet kan det bli lite tråkigt ibland, när Roland mest går omkring och är cool. Han är inte helt lätt att tycka om i den här boken, men det ger med sig om en fortsätter läsa. Det är inte heller den bästa boken i serien, om du frågar mig, för det tycker jag den fjärde boken är. Om jag fullföljer mitt mål med en Dark Tower-bok i månaden, så kommer jag till den i juli. 
Den här boken är uppdelad i flera mindre delar, och några av dem skulle funka som noveller, särskilt den första. Här binds de dock ihop av personer och handlingar, men jag kan ändå inte riktigt ska av mig känslan av att de olika delarna från en början skrevs som korta utkast som sedan knutits ihop med varandra. Som sagt - det märks att han var ganska ung när han skrev den. (Han var 35 år när boken gavs ut första gången.)

Mitt betyg på "The gunslinger" blev 3/5.

Sett på TV: "Bridgerton", säsong 1

Spoilervaning utfärdad.

Jag tycker det är urlöjligt att den här serien heter "Familjen Bridgerton" på svenska, när bara"Bridgerton duger utmärkt, så jag kör på originaltiteln på den här Netflixserien.
Serien är baserad på en bokserie av Julia Quinn, som handlar om vart och ett av de åtta syskonen Bridgerton i Londons societet under tidigt 1800-tal. Och främst då deras kärleksliv. Jag har inte läst de här böckerna,och är inte jättesugen på att göra det heller, men eftersom serien har blivit så populär så ville jag också veta vad allt ståhej handlar om.

Bildkälla Collider

Säsong ett handlar om det fjärde äldsta barnet Bridgerton, den äldsta systern Daphne. Det här är hennes debutsäsong, alltså den tid då hon presenteras för hovet och i och med det räknas som giftasmogen. Då drottningen speciellt utser Daphne till säsongens diamant får hon många beundrare - vissa mer välkomna än andra.
Samtidigt återvänder hertig Simon till London för att ta hand om godset Hastings, nu när hans far avlidit och han övertagit titeln. Hertigen har svurit på att aldrig gifta sig, men saker kompliceras när han träffar Daphne. 
För att undkomma en särskilt enträgen friare bestämmer sig Daphne och Simon för att ingå en pakt. De ska låtsas vara förälskade för att hålla andra på avstånd. Och det går ju som det brukar, trots stora skillnader i viljorna och många hemligheter i bagaget.
Samtidigt har ett skvallerblad börjat ges ut, som skvallrar om societeten och alla kärlekskaruseller som förekommer där. Vem som döljer  sig bakom pseudonymen Lady Whistledown är det ingen som vet, men många försöker ta reda på det, ända upp i hovkretsar.
Och så finns det massor av andra syskon, och deras vänner att hålla reda på.

Annorlunda från böckerna är att serien här utspelas i någon sorts parallellvärld, där även färgade människor kan tillhöra de adliga. För en gångs skull är det inte enbart för att Netflix vill vara pk, utan det ses i serien som en viktig händelse och en upprättelse för färgade personer. En ny sorts möjlighet att ta sig fram i världen.
Annars är det ganska mycket historisk romance som följer utsatt manus till punkt och pricka. Så klart blir det lyckliga slut för alla de som förtjänar det. Lite tråkiga sexscener mellan Daphne och Simon där jag som så ofta förr frågar mig varför kyssar alltid låter så smaskigt högt på film och TV, och varför det ska vara ett sådant evigt högljutt flämtstönande under precis hela akten. Jag kanske börjar bli gammal, för jag tycker att de scenerna är ganska tråkiga.

Jag kommer se säsong två också, så klart. Och gissningsvis även de andra två som Netflix har beställt, när de nu kan tänkas dyka upp.