tisdag 23 augusti 2016

"Åskbollen" av Ian Fleming

Det är boken "Åskbollen" jag minns från min barndom, att den stod där i föräldrarnas bokhylla. Det var väl titeln som jag gillade eller något, för inte sjutton fattade jag då att det var James Bond. Sedan dröjde det ett gäng år innan jag började se Bondfilmerna också, så det spelar så klart in.
Även om jag sedan läste min första Hemingway* när jag var 13/14, på pappas rekommendation, så dröjde det alltså till nu innan jag läste den där boken från deras bokhylla, den med den lockande titeln "Åskbollen".


Operation Åskbollen sätts i verket på Secret Service när brottsorganisationen SPEKTRUM dyker upp. De har kapat ett plan med två atombomber ombord och hotar nu att detonera dem om inte en ansenlig lösensumma betalas ut. I ett försök att stoppa dem skickas Bond till Nassau dit spåren efter planet leder. Med hjälp av vännen Felix Leiter inleds en kamp mot klockan.

Det här är alltså den första boken där SPEKTRUM eller SPECTRE dyker upp, med Ernst Stavro Blofeld som ledare för mästerskurkarna. Välbekant superskurk i Bonduniversumet. Han är dock i skymundan här, bakom denna boks bad guy Largo, med sina jättehänder.
Filmen följer boken bra, även om Bonds vistelse på kurorten är annorlunda här. Han blir nämligen skickad på torken av M som tycker att han lever ett alldeles för osunt liv, med på tok för mycket alkohol. Nähä? Det har man ju inte tänkt både en och tio gånger när man läst de här böckerna. Hur sjutton kunde han vara en sådan superagent om han ständigt var lite på lyset?

Den här boken känns lite mer inspirerad än vissa andra i serien, som att Fleming hade lite roligt när han skrev den. Bond är dessutom ganska så känslosam, särskilt då mot Domino som det verkar som att han faktiskt blir lite förälskad i. Det är sparsmakat med sexism, rasism och homofobi den här gången, eller så har jag bara vant mig. Ingen av böckerna i serien har fått högre betyg än 3 av mig förut, och det får inte "Åskbollen" heller, men 3/5 kan den få vara värd.

Jag har nu läst alla de Bondböcker pappa hade i bokhyllan, eller snarare som hade fått flytta upp på vinden, men jag har "Casino Royale" på ingång - på engelska. Ska se hur mycket som gått förlorat i en ganska tafflig översättning, för jag har suttit och stört mig på språkbilden i alla böckerna, men jag tror alltså att det till mycket beror på översättningen. Eller kunde man bli rik och berömd på att skriva sådär stolpigt och... oskönt? För det har inte direkt varit en njutning för ögat att läsa de här böckerna, men nu är det gjort.

Så snart han satte foten på den mjuka mattan i korridoren kände han på sig att något stort var i görningen. Här uppe låg nämligen inte bara M:s avdelning utan också radiodetaljen. Han hörde det välbekanta transmittersmattret, och oväsendet från chiffermaskinerna som arbetade för högtryck trängde också ut genom de gråmålade, stängda dörrarna. Det var ingen tvivel om att man höll på att skicka ut ett flash-meddelande. Men vad var det som hade hänt?

*Min första Hemingway var "Den gamle och havet". Vi kan summera så här - jag gillar inte Hemingway. Alls. Och det är inte den enda boken jag har läst av honom, så jag bildade inte min uppfattning i tonåren. Den har bara inte ändrats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.