Bond ges i uppdrag att ta reda på vad Auric Goldfinger egentligen har för sig och vem han arbetar för. Han misstänks vara en guldsmugglare som bland annat förser SMERSH med medel att föra sitt krig mot spioner i allmänhet och Bond i synnerhet. Jakten på Goldfinger för Bond genom Europa och vidare, med fara för både sitt eget liv och andras.
Om det känns som att läsa en reskildring? Ja. Om det äts och dricks mycket? Ja. Spelas det kort och fuskas i det? Ja. Är det sexistiskt/rasistiskt/homofobiskt/antisemitistiskt? Ja. Far Bond fram och tillbaka som skottspole över världen? Ja. Är filmen bättre? Ja. Tyckte jag om den här boken? Nej.
Jag trodde väl aldrig att jag skulle sakna karaktären med Bond-universats fånigaste namn, Pussy Galore, men det gjorde jag. Hon har en rätt så viktig del i filmen - här är hon knappt ens sekundär. Mest till för att hamna i säng med Bond trots att hon beskrivs som lesbisk. "Jag har aldrig träffat en man förr" var tydligen svaret på det. Jag blir så trött.
Det är gäspig läsning överlag. Upprepningar av samma sak och allmänt taffligt skrivet. Jag är glad att man gjorde om berättelsen till filmmanuset. Bland annat slutet är tusen gånger bättre i filmen, samt Goldfingers plan. I boken ska han verkligen stjäla guldet ur Fort Knox - med tåg.
Betyget blev 2/5. Lika dåligt som världens sämsta bok eller "Save me" är det ju ändå inte.
Och hur var det nu med M:s teori? Den verkade vettig. Ryssarna var kända för att betala sina agenter dåligt. Deras centraler hade alltid ont om kontanter - deras män klagade i Moskva över att de inte hade råd att äta ett rejält mål mat. SMERSH kunde kanske inte få säkerhetsministeriet att skicka ut tillräckligt med valuta. Eller det var kanske finansdepartementet som bromsade upp det. Men det hade alltid varit på samma sätt - ändlösa penningbekymmer som resulterade i missade chanser, brutna löften och farliga radiomeddelanden till ingen nytta. Det skulle vara mer än vettigt att ha en slipad ekonomisk hjärna någonstans utanför Ryssland, en man som inte bara kunde skicka över pengar till de olika centralerna utan också, som i det här fallet, tjäna tillräckligt mycket för att kunna hålla i gång SMERSH centraler utomlands utan ekonomiskt stöd från Moskva. Inte nog med det. Goldfinger åstadkom dessutom aktningsvärd skada på ett fientligt lands valutabestånd. Om allt detta var riktigt så var det typiskt för SMERSH - en genialisk plan, felfritt genomförd av en utomordentlig begåvning. Och det, tänkte Bond medan han fräste i väg uppför backen till Chatham och lämnade ett halvt dussin bilar på efterkälken, skulle delvis förklara Goldfingers snikenhet efter mer och mer pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!
Jag förbehåller mig rätten att radera kommentarer som är: spam, reklam, otrevliga, irrelevanta för inlägget och/eller anonyma .