tisdag 30 augusti 2016

"Metro 2033" av Dmitrij Gluchovskij

Ibland är det bra att vara envis och inte vilja ge upp. Det var nämligen ytterst nära att jag lade ifrån mig boken "Metro 2033: Den sista tillflykten" efter ungefär 150 sidor, men straxt därefter ändrade jag min uppfattning ganska rejält och såg ljuset i tunneln - pun intended.

Bildkälla Goodreads
Efter det stora kärnvapenkriget som nästan utplånade mänskligheten lever folk kvar i Moskvas tunnelbana. På den nordligaste positionen i tunnelsystemet blir invånarna anfallna av mystiska och skrämmande svarta varelser från ytan.
Den unge mannen Artiom sänds på en resa in i tunnelsystemet för att söka hjälp för sin station och i förlängningen hela tunnelsystemet. På sin resa möter han många olika människoöden och får med egna ögon se de olika stationerna och uppleva de olika styrelseskicken och ideologierna som råder där.

Enda anledningarna till att jag valde att läsa den här boken är att älskade maken tyckt mycket om den, och uppföljarna, och jag hade inget annat att läsa. Mitt bokpaket hade inte kommit än, den sista Bond-boken i hyllan var utläst och jag hade inte riktigt lust att läsa om någon bok i bokhyllan än. "Metro 2033" fick det bli. Men... Jag var inte överdrivet sugen på den - inte en bra inställning till en bok.

Jag hade också problem med den här boken till en början. Jag tyckte det var en massa traskande i tunnlar och konstigheter, och inledningen där det nästan var detaljbeskrivningar av hur man odlade svamp och födde upp grisar var väl sådär spännande att läsa om. Men sedan hände något. Ju längre Artiom kom på sin vandring genom tunnlarna på väg till Polis, desto mer kunde jag se helheten. Jag såg den värld som skapats nere i tunnlarna, hur världen från ytan ombildats i tunnlarna. I stället för att samarbeta och hjälpa varandra så har fraktioner bildats och ideologier lever kvar eller har nyskapats efter de överlevandes önskemål och fason.
Här finns den giriga Hansan som försvarar sina handelsstationer mot alla tänkbara hot, för att kunna hålla sig rika. Här finns de Röda stationerna, där kommunismen lever kvar och ganska isolerad, utom för de revolutionära utbrytare som åker på dressin mellan stationerna. Det finns ett nazistiskt Fjärde rike, det finns religiösa fanatiker, det finns sekter, det finns de som går på ytan - stalkers, det finns Stora Tänkare och Militärer. Fanns de på ytan finns de i tunnelsystemet.
Den här världen vävs samman så fint, och sent i boken tas sådant upp som förekom tidigt i boken. Det är ingen slöläsningsbok direkt, utan det är bra att ha ögonen öppna och lägga saker på minnet.

Genusmässigt lämnas mycket att önska. Det är idel män i den här boken, förutom ett fåtal mödrar och systrar som mest nämns lite i förbigående. Det är männen som är soldater, revolutionärer, handlare, tänkare och vandrare i tunnelsystemet. Kvinnorna verkar mest finnas för att ta hand om barnen - som i de flesta fall är söner. Jag kan tycka att det är konstigt att det inte finns en enda viktig kvinnlig karaktär här. Artiom har inga av sina samtal med en kvinna, och förutom en diffus minnesbild av modern verkar hela hans omgivning bestå av män och "manliga" uppgifter. Tunnlarna är tydligen ingen plats för kvinnor - förutom för att föra mänskligheten vidare så klart.

Ändå tycker jag om den. "Metro 2033" tappade lite i slutet för mig och det drog ner mitt tänkta betyg ett pinnhål. Jag har dock lagt uppföljaren till den här, "Metro 2034", i min nytillkomna hög med böcker jag ska läsa.
Mitt betyg på "Metro 2033" blev 3,5/5

Detta innebar sålunda att om Artiom avvek från sin väg och förlorade målet ur sikte, då vände sig hans öde bort från honom, den osynliga skölden som skyddat honom mot undergång föll sönder och ariadnetråden som han försiktigt hållit i handen brast. Då stod han plötsligt öga mot öga med den upproriska verkligheten, som vredgats av hans fräcka kränkning av varats kaotiska väsen... Kanske kunde den som en gång försökt lura ödet, som varit lättsinnig nog att fortsätta sin envisa vandring, helt enkelt inte avvika från sin väg, trots att olycksbådande ovädersmoln tornade upp sig över honom? Han skulle måhända komma undan helskinnad, men från den stunden skulle hans liv bli grått och trist, aldrig mer skulle något ovanligt, mystiskt eller oförklarligt hända honom, för då hade handlingen nått sitt slut...
Betydde det här att Artiom inte bara inte fick, utan inte ens kunde gå en annan väg? Var det här hans öde? Som han inte hade trott på eftersom han inte kunde tyda tecknen längs vägen?
Med andra ord hade han följt sin bana och händelserna i hans liv hade bildat en logisk handling, med makt över den mänskliga viljan och tanken, så att hans fiender blev blinda och hans vänner blev seende, för att i rättan tid kunna skynda till hans undsättning. En handling, som styrde verkligheten så att sannolikhetens orubbliga lagar lät sig formas som modellera av en osynlig hand, som flyttade runt honom på livets schackbräde... Och om så verkligen var fallet, då bortföll av sig själv frågan som tidigare endast kunnat besvaras med vresig tystnad och tandagnisslan: Vad var meningen med alltihop?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.