söndag 14 augusti 2016

Plejaderna om "Öppnas i händelse av min död" av Liane Moriarty

Igår träffades Plejaderna igen efter ett låååååångt sommaruppehåll för att diskutera boken "Öppnas i händelse av min död" av Liane Moriarty, en bok som länge toppat bäst-säljar-listor både här och där.
Dessutom drack vi obscena mängder te, åt blåbärspaj och hallonpaj med vaniljsås och pratade om annat. Skräckfilm, hår lång tid det tar att strypa en människa, vad man kallar ett mord där mordmetoden är att man styckar någon - "styckmord" är ju benämningen på hur man gör sig av med kroppen, fat shaming, cancer, bokcitat, jobb, skola, barn. En helt normal Plejadträff alltså. Ehrm.

Bildkälla Goodreads
Cecilia letar egentligen efter något helt annat på vinden när hon snubblar över ett brev som hennes man skrivit. "Öppnas i händelse av min död" står det på det och Cecilias nyfikenhet väcks, men eftersom hennes man lever låter hon det vara. Till en början.
Tess får veta att hennes man och hennes kusin har förälskat sig i varandra och i vredesmod packar hon väskan och sonen och åker hem till mamma i Sydney.
Rachel sörjer fortfarande sin dotters tragiska död många år tidigare, ett mord som inte fått någon lösning. När hon så får veta att hennes son ska flytta till New York med hennes älskade barnbarn blir sorgen henne nästan övermäktig.

Den här boken valdes för att den verkade spännande och tankeväckande, samt för att den fått så mycket positivt gensvar.
Vi upplevde den som lättläst, och här var vi alla överens - sedan avvek jag från mina övriga Plejader, så jag börjar med att skriva vad de tyckte.
De ansåg att karaktärerna var lätta att tycka om och känna sympati för, att de olika berättelserna var spännande i sig och bjussade på både skratt och "tårar". Det kändes verklighetsnära och man funderade mycket på hur man själv skulle agera om man försattes i samma situationer. Slutet med sin "vad hade hänt om inte"-karaktär gillades också, någon tyckte till och med att det hade lite av "Sliding doors" över sig.
Jag tyckte inte om boken. Jag tyckte den var ointressant så till den milda grad att det tog två veckor att läsa den här ytterst lättlästa och banala historien. Karaktärerna lämnade mig oberörd, den var förutsebar så jag dånade dimpen, Det var för många trådar som spretade åt olika håll och som inte riktigt höll samman, den grep inte tag i mig och  jag avskydde slutet - AVSKYDDE! Snacka om lättköpt.
Saker jag utbrast under läsningens gång: "Nej! Inte en parallellhandling till!?", "Halleluja! Hon läser äntligen det jävla brevet!!" Efter 150 sidor och jag blev inte förvånad ett dugg över vad det stod i det - tvärtom hade jag vetat det länge. "Men vad är det här för kasst sabla slut?"

Vi kunde till viss del enas om att lösningen kom lite väl enkelt, det var lite deus ex machina över det hela. Vissa relationer hade vi gärna läst mer om - särskilt den mellan Rachel och framför allt hennes svärdotter, men även hennes son. Tess historia kände vi kanske inte riktigt hörde ihop med bokens övergripande tema, men flera av oss tyckte det var den intressantaste berättelsen och vi hade gärna läst mer djupgående om den.

Som ni anat drog jag ner medelbetyget på den här boken. Övriga läsare gav som lägst 3,5/5 och som högst 4,5/5 - jag gav den 2/5. Medelbetyget slutade på 3,5/5 vilket jag alltså tycker är på tok för högt för den här mediokra dussinboken. Mina Plejadkamrater håller inte med mig.

Måndag
Alltihop var Berlinmurens fel. Vore det inte för Berlinmuren hade Cecilai aldrig hittat brevet och då skulle hon inte sitta här vid köksbordet och försöka lägga band på sig för att inte slita upp kuvertet.
Kuvertet var täckt av att tunt lager grått damm. Texten på framsidan var skriven med en raspig blå kulspetspenna i en handstil lika välbekant som hennes egen. Hon vände på de. Det var förseglat med en bit gulnad tejp. När skrevs det? Det kändes gammalt, som om det skrivits för åratal sedan, men det var omöjligt att veta säkert. 
Hon skulle inte öppna det. Att öppna det kom inte på frågan. Hon var den mest beslutsamma människa hon kände och hon hade redan bestämt sig för att inte öppna brevet, så det var inte mer med det.

2 kommentarer:

  1. Tyckte att boken var ok som förströelse eftersom den kom gratis med någon tidning i somras. Efter två dagar hade jag glömt stora delar av den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår det. Det var ju liksom ingenting som var VÄRT att minnas. Tycker jag. Fick ju inte direkt medhåll i lördags, men de kan ju inte ha rätt jämt de däringa Plejaderna. ;D Tycker som sagt att 3,5 är alldeles för högt betyg för den.

      Radera

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.