fredag 30 november 2018

Novemberfavoriter

Sista november på lilla bloggen ser ut som vanligt - dags för månadens favoriter.

Bok: "Strange the dreamer" av Laini Taylor. Längtar tills jag får hem fortsättningen, för gah!

Bildkälla Goodreads

Fic: Den enda jag läst är Azoth av zeitgeistic. Drarry-fic med massor av alkemi.

Film: Jag har varit på bio igen. Två gånger! Nämen va? Bäst av de filmerna tycker jag att "Bohemian rhapsody" är.

Tv-program: Har faktiskt sett lite på tv också, vad är det som händer med mig kan man undra. Tycker bäst om "Downton abbey" av det jag har sett.

Nagellack: Draco från Illyrian. Det är något med en riktigt bra duokrom alltså. Och med holodamm!



Skönhet: Att acceptera att mitt hår håller på att byta färg. Förut var det banne mig hemskt att inse att jag höll på att bli blond, då jag alltid har varit brunett, men nu känns det helt okej. Faktiskt så tycker jag till och med att mitt grånade svall är riktigt vackert.

Upptäckt: Åren går fort minsann! Tidigare i veckan firade jag och älskade maken 20 år som par. Det känns som mycket kortare tid, men så tittar en på den där flaggstångslånga sonen en har som snart fyller myndig, och då är det bara att kapitulera. Åren går, och jag är baske mig inte ung längre. Asch då!

Extra speciell rolighet: Jag blev gammelfaster (för andra gången) i mitten av månaden! Jag har inte träffat den lille guldklimpen än, men jag är ändå redan kär i honom.

Mitt eget favoritinlägg: OMG Flashback. Det är något med holo, alltså.

torsdag 29 november 2018

Lacken i november

Snart är det slut på november, och eftersom jag inte planerar att måla om naglarna något mer den här månaden, så kan jag lika gärna bjussa på månadens lack redan idag.
Jag har haft en hel del nakna dagar i november, och med "nakna" menar jag enbart baslack. Det beror allra mest på att jag har haft två fall av brott på naglar på "blogghanden", båda hyfsat långt ner. Inte för att det spelar någon roll vilken hand det skett på egentligen, men jag tappade bara lusten lite att lacka naglar som gått av så långt ner att det gjort ont.
Ändå har jag använt 8 olika lack i november, två av dem på samma gång för att det är roligt.


H&M Beauty, Beyond midnight.
Jag lovar att det är blått. Det är bara så in i bonken mörkt blått att det ser svart ut, men det blå anas mest hela tiden. Svärtat blått krämlack, helt enkelt.


China glaze, 2nite.
Det här isblå lacket med en lila ton blev det sista jag använde av OMG Flashback-kollektionen. Regnbågarna går inte av för hackor, men rackans anåda var det var besvärligt att lacka med. Och någon gång kanske jag lär mig att den här typen av holo gör sig bäst när det inte är mulet en hel månad eller två, men högst troligt lär jag mig aldrig det. Eller struntar i det.


Depend, #568.
Riktigt tokorange krämlack. Snuddar vid det tomatröda. Älskart!


Depend O2, #5083 Cyber gold
Miss Robot-kollektionen från Depend är en riktigt trevlig sak. Svart bas med färgat glitter i olika metalliska nyanser. Som man kan gissa av namnet här, Cyber gold, så är det guldglitter som gäller här.


Depend 7day, #7150 Crystal dawn
Nope, de här lacken håller inga sju dagar på mig. Och med tanke på att jag gillar de här riktigt bleka nyanserna av nästanvitt, här med rosa ton, så är det ju lite tråkigt att det börjar chippa redan dag två. Fast jag envisades ju med att få full täckning på ett skirt lack, så jag får kanske skylla mig själv. Sådant kräver sina lager.


Illyrian, Draco.
Det här är inte ett Harry Potter-lack. Det kommer från en kollektion med namn av stjärnbilder, ooch Draco är en sådan.
Synd som tusan att holodammet inte syns, men det tittade i stort sett bara fram när jag fick redigt med sol på det. Det finns där alltså, och ser lite ut som stjärnor i natten. Lacket i sig är en mörkare blå som duokromskiftar sig i både gröna och lila toner beroende på hur ljuset faller på det. Lite som ett sådant där skalbaggelack.
Min första bekantskap med Illyrian, och jag blev inte avskräckt.


Depend O2, #565 + #570.
Jag lovar att det inte blir mer Depend nu. Det här är nämligen sista lacken ut, och den manikyr jag bär just nu. Ursprungsplanen var att göra en dotticure, men så orkade jag inte gå upp i Lilla E:s rum och leta rätt på prickverktyget, så jag nöjde mig så här.
Ljusbeiga #565 fick göra senapsgula #570 sällskap.
Jag måste säga att Depend lyckades förträffligt med sina kollektioner i höst, mitt habegär har varit stort. Det är också därför jag har ungefär 70% Dependlack i otestade lådan just nu.

onsdag 28 november 2018

Säsongssammanfattning: Downton Abbey, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.

Det är tur att jag har vänner som kan låna ut tv-serieboxar åt mig så att jag kan få joina gänget som sett "Downton Abbey". Har faktiskt känt mig hyfsat ensam om att inte ha sett den, men nu händer det.

Serien handlar om familjen Crawley, Lord och Lady på godset Downton Abbey, deras döttrar och deras tjänare i huset.
När godsets arvinge omkommer på Titanic (serien börjar alltså 1912) kommer arvet gå vidare till närmsta manliga släkting, en avlägsen sådan. Motvilligt kommer så Matthew och hans mor Isobel Crawley till byn Downton, där Matthew ska lära sig ta hand om godset.
Samtidigt anställer Lord Grantham en ny kammarherre, en man han lärde känna när han stred i Boer-kriget. Bates, som han heter, är halt, och genast finns det de bland tjänarna som vill se honom försvinna bort från huset.

Bildkälla ccpopculture
Favoritavsnitt: Säsong 1 har så lite som sju avsnitt, och jag har väldigt svårt att utse en favorit bland dem då jag tycker serien har en övergripande väldigt god kvalitet, med bra manus genom hela säsongen.

Favoritkaraktär: Jag har så många! Men jag fullkomligen älskar Maggie Smith som änkeheriginnan Violet Crawley. Så härligt bitsk och lite småelak, men ändå med hjärtat på rätta stället när det gäller.

Favoritpar: De har inte blivit än, men jag hoppas på Bates och Anna. Ett annat par är jag tyvärr  redan spoilad på, men känner glädje över att de blir dem ändå.

Bäst i säsongen: Jag gillar verkligen hur väl herrskapet behandlar sitt tjänstefolk. Inga överilade avsked, skickar vissa till dyra läkare på sin räkning, hjälper till och med ambitiösa tjänare att få en annan anställning.

Värst i säsongen: Var det meningen att det där mellan Mary och Pamuk skulle vara romantiskt? För det tyckte inte jag. Mary sa nej, och han tränger sig ändå in i hennes rum och där följer operation övertalning till hon ger med sig. Tjatsex är inte romantiskt, det är ett övergrepp.  Så gick det som det gick också.

Övriga kommentarer: Eftersom det finns vissa karaktärer som jag gärna skulle vilja se försvinna eftersom de är så jätteelaka, men de hänger kvar på omslag efter omslag, så hoppas jag innerligt på en förändring i deras livssyn så att de blir lite mer ödmjuka och mindre egotrippade intrigmakare. Ja, jag tittar på er O'Brien och Thomas.

tisdag 27 november 2018

Plejaderna om "Vi har alltid bott på slottet" av Shirley Jackson

Lilla bokcirkeln har setts igen, denna gång hade jag valt boken och mitt val föll på "Vi har alltid bott på slottet" av Shirley Jackson. Eller "We have always lived in the castle" som den heter i original, och som jag var en av två som läste den - på engelska alltså.

Mitt val kom sig av att jag länge velat läsa mer av Shirley Jackson. Jag har sedan tidigare läst boken "The hauting of Hill House" som en av mina favoritfilmer, "The hauting" är baserad på (den från 1963, nyversionen från 1999 göre sig icke besvär). Shirley Jackson har även inspirerat favoritförfattare som Stephen King, och hon brukar räknas som en viktig författare inom skräcksegmentet. Det var alltså med förhoppningar om mysrys och övernaturligheter jag valde "Vi har alltid bott på slottet".

Bildkälla Goodreads
Merricat Blackwood bor med sin syster Contance och sin farbror Julian på familjens gods. De brukade vara fler i familjen, men en ödesdiger afton hamnade det arsenik i sockerskålen, som sånär utplånade hela familjen.
Constance frias för morden, och de tre kvarvarande Blackwoods bor nu isolerat i huset där generationer Blackwoods bott före dem. Merricat skyddar sin syster från nyfikna blickar och skvaller.
En dag kommer kusinen Charles på besök. Endast Merricat förstår faran med hans närvaro, och måste försöka rädda Constance innan det är försent.

Innan vi börjar vill jag bara säga ett par ord om den utgåva av boken jag läste. Det är den som syns här ovan, som jag köpte för att den har ett svidande snyggt omslag. Boken har också en introduktion av Jonathan Lethem. Läs inte den. Och om du gör det, läs den sist.
För den borde ha försetts med spoilervarning, då den avslöjar allt i förväg. Jag hade velat ha chansen att lista ut saker själv, men dum som jag var så läste jag introduktionen först. Jag läser ofta så nämligen, från bokens början till dess slut. Och den där introduktionen hade gjort sig bättre som ett efterord, minst sagt. Det borde vara förbjudet att lägga en text som avslöjar bokens handling allra först i boken.

Så värst mycket skräck bjuder inte "Vi har alltid bott på slottet" på. Det finna stämningar, och det finns en tragisk botten, och vissa saker är otäcka, men det är ingen skräck och inte minsta lilla övernaturligheter. Folk som beter sig konstigt och stört finns det däremot gott om, och det kan ju vara otäckt i sig, men inte så att någon av oss fick kalla kårar.
Med tanke på att det här är en ganska kort bok förekom även viss kritik för att tar så lång tid innan det kommer en vändning, den där grejen som sätter hjulen i rullning. Alla höll inte med om det, men det beror kanske på var en själv upplevde att vändningen kom. Jag upplevde den långt innan Charles kom in i bilden, för mig var hans ankomst vändning två. Men det är förvisso så att det länge byggs upp till ett klimax (vändning tre) innan det blir riktig action jackson. Och det är både lite småroligt, men framför allt väldigt sorgligt och tragiskt. Det är ju inte ett normalt liv de lever där i huset, så är det.
En annan sak vi diskuterade var åldern på Blackwood-systrarna. Merricat (som är berättaren) är 18 år, men hon beter sig som ett litet barn. Katastrofen skulle ha inträffat när hon var 12 år, och kanske har hon stannat lite i sin utveckling där, men i varje fall några av oss upplevde henne som yngre än så. Mycket av det som sker runt henne verkar hon uppfatta som en lek. Jag ser dock drag av allvarliga tvångssyndrom, då hon försöker styra skeenden med att begå vissa handlingar.

Det blev alltså inget mysrys den här gången, men det blev stämningar. Jag tycker att Shirley Jackson är bra på att bygga upp stämningar och bilder. Jag vaggades liksom in i Merricats sommarvärme, så att säga.

Betygen blev blandade, allt från 2,5 till 4 där jag var den som gav den där fyran. Medelbetyget blev 3,2/5.

Är jag fortfarande sugen på att läsa mer Shirley Jackson? Absolut! Passade på att beställa en samling med noveller när Adlibris hade Black Friday-erbjudanden. Jag är nämligen svårt sugen på att läsa "The lottery" som jag hört talas så mycket om.

måndag 26 november 2018

"Odysséen" av Homeros

Om det nu verkligen fanns någon Homeros, men nu är det Homeros som tillskrivits både "Iliaden" och "Odysséen" så då kör vi väl på det.
Utgåvan jag har är gjort på uppdrag av Svenska Akademien, och innehåller den klassiska översättningen av Erland Lagerlöf. Kanske en aning gammaldags i språket, men fullt begriplig.

Bildkälla Goodreads
Berättelsen om Ulysses (Odysseus) svårigheter att ta sig hem från kriget. 10 år efter krigsslutet så lyckas han så äntligen, men en massa list och gudars och gudinnors hjälp, att återse Ithaka som han lämnat 20 år tidigare.
Han har då råkat ut för cykloper, havsvidunder, dragit på sig ilska från Poseidon och Eos och hamnat i klorna på Kirke som gillar att förvandla karlar till grisar och Kalypso som vill ha honom till man.
Hemma på Ithaka lider hans hustru Penelope  och hans son Telemachos i konungens frånvaro. Huset invaderas av friare som vill ha Penelope till hustru (och komma åt titeln). De vägrar att ge sig av utan tär istället på husets resurser genom att äta sig igenom boskapen och dricka upp vinet.
Men man bråkar inte med en sådan som Ulysses...

Berättelsen är säkert redan bekant, att nosa lite på Homeros verk brukar kunna ingå i svenskaundervisningen när man pratar om litteraturhistoria, och det är också där denna saga har sin plats.

Min plan var att jag skulle läsa "Odysséen" och "Iliaden" som mina långläsningsböcker under november och december. Jag märkte dock snabbt att det ofta inte tar så mycket längre tid att läsa en sång (som kapitlen heter här) än att läsa givet antal sidor, så jag beslöt mig för en sång om dagen på båda böckerna i stället. Jag har alltså redan börjat på "Iliaden" (som har längre sånger, märkte jag) då varje bok innehåller 24 sånger.

Det märks att texterna är baserade på en muntlig tradition då de är nedskrivna i versmåttet hexameter. Det är ett versmått som ofta användes i så kallade epos, som berättade en lång historia. Det tar en liten stund att ställa om hjärnan till hexameter-rytmen, men när den väl är där går det nästan överraskande lätt att läsa. Den vana poesiläsaren har säkert mycket lättare att hitta takten. Så nej, jag tycker inte att det var värst svårläst, trots det ovana versmåttet och det gammaldags språket.
Det som eventuellt stoppade upp läsningen var det eviga uppradandet av namn, och det duger minsann inte bara med tilltalsnamn, utan det ska gärna påpekas vem som var pappa och någon liten käck beskrivning. Telemachos är "den vettige yngling", gudinnan Athena är "strålögd" och så vidare. Dessutom är det en massa repetitioner. Stor del av det sista kapitlet är en resumé av vad jag redan läst. På så sätt märks också den muntliga traditionen av. Stundtals kan det kännas långt och lite tjatigt, men jag är ändå glad att jag nu har läst "Odysséen" i sin helhet och i en mycket noggrann och bra översättning.

Mitt betyg på "Odysséen" blev 3/5.

Egentligen bör en kanske läsa "Iliaden" först, eftersom händelserna där föregår händelserna i "Odysséen". Det var även min plan. Men så drog bokleveransen ut på tiden, och blev till och med uppdelad, och då var det "Odysséen" jag fick först. "Iliaden" hann komma, men då hade jag redan bestämt mig så så fick det bli. Samt att jag har varit lite extra förtjust i "Odysséen" sedan jag var liten, och var och såg en pjäs om Odysseus irrfärder. Kunde nästan se scener från den pjäsen för mitt inre när jag läste, så man kan lugnt påstå att den gjorde ett starkt intryck på lilla Jenny

lördag 24 november 2018

Bujo för december

Jag tycker att 2018 har gått väldigt fort, snart är vi redan på årets sista månad. En månad som präglas av födelsedagar och jul. För mig som älskar julen var det inte alls svårt att sätta jultema på mina bullet journal-sidor. Tog upp färgerna från den valda washitepen, så temat för december är juligt, rött och grönt.


Inleder med min månadsöversikt. Glömde lite bort att året slutar med en måndag, så nyårsafton fick en egen liten hörna att hänga på, annars hade det inte fått plats.


Decembers sida att minnas nagellacken och böckerna på. Ja, och filmer och bloggplaner. Just de där sista kommer få stryka på foten till nästa år, då jag har andra planer för just de kategorierna. Men det visar jag sedan när jag har lagt upp min nya bullet journal. För en sådan blir det - en orange, med pen loop.


Kassabok och "dagbok". Det är lite så det har blivit med mina en rad om dagen-anteckningar. Något litet om dagen som gått.


Vanor, humör och månadens bok. Kollar man noga så ser man att jag planerar att läsa två böcker i december. Jag räknar med att ha läst ut "Ililaden" till 18 december och sedan plocka upp fortsättningen på "Ofedsår" som jag läste i oktober. "Den oövervinnerlige" är dock mastodonttjock, så för att inte tröttna totalt har jag lovat mig själv att jag får sprida ut den ända till sista februari nästa år. Då blir det lite mer hanterbara 11 sidor om dagen att läsa om 1600-talet, och det borde jag fixa utan större problem.


Och till sist, ett veckouppslag. Är inte helt klar med dem, men lite så här ser de ut. Det ska in någon text eller bild i den där tomma rutan bara, och så har jag en vecka kvar att måtta upp. Men det kan jag göra imorgon.

torsdag 22 november 2018

"Metro 2035" av Dmitrij Gluchovskij

Ännu en bokserie att lägga till handlingarna. "Metro 2035" är den avslutande delen i en trilogi som började med "Metro 2033". Gissa vad boken i mitten heter...

Bildkälla Goodreads
Böckerna utspelar sig dryga 20 år efter att en kärnvapenkatastrof utplånat allt liv på jorden. Kvar i Moskvas tunnelbanesystem, Metron, lever en människospillra kvar.
Där jäser konflikterna mellan olika falanger, och allt blir värre när en röta drabbar svampodlingarna och en svältkatastrof hotar.
Alla tror dock inte att det bara är i Moskva det finns överlevande. Kanske har någon överlevt någon annanstans? Artiom, som redan räddat Metron från undergång en gång, är helt övertygad om att det finns fler överlevare. Varje dag beger han sig till ytan för att försöka få radiokontakt med någon mer dräglig boplats. Men etern är tyst.

Även om det till viss del var ett öppat slut på den här boken så hoppas jag att det är över nu. Jag orkar inte riktigt med en "Metro 2036" känner jag. Jag har nämligen haft ganska tråkigt med den här boken. Dels uppskattar jag inte alls sättet den är skriven på. Det påminner mig om Hemingway, och jag gillar inte hans stil heller. Bland annat inleds hela boken med en dialog, där vi inte får veta vilka de olika personerna i samtalet är. Dialoger, både mellan en eller flera personer och inre sådana, är rikligt förekommande. Nästan lika vanligt som det evinnerliga traskandet mellan olika stationer för att luska ut saker eller avslöja saker. Och alla dessa namn! Fullkomliga namn (både för- och efternamn), smekformer på dessa och regelrätta smeknamn. En och samma person kan kallas vid tre olika namn, och jag orkar inte riktigt försöka hålla isär dem efter ett tag. (Just det rikliga användandet av namn i olika form har jag ofta jobbigt med när jag läser ryska böcker.)
Jag kallade den här boken för en Sisyfos-bok när jag diskuterade den med älskade maken. Vår hjälte, Artiom, jobbar hela tiden med att få svar på sina frågor och varje gång när han är nästan där, så ramlar han tillbaka till ruta ett igen. Han kan nå långt fram, men drabbas hela tiden av den ena underliga motgången efter den andra. Det blir en aning repetitivt, med andra ord.
Temat med böckerna är som hämtat ur den grekiska mytologin och klassisk grekisk litteratur, till och med kallas en av de viktigare karaktärerna för Homeros. För mig som samtidigt långläser "Odysséen" är det omöjligt att inte dra paralleller mellan Artioms vandringar i Metron och Odysseus försök att ta sig hem till Ithaka.
Det går att dra alla möjliga paralleller och slutsatser av de här böckerna, och de bjuder på intressanta samtalsämnen. Men! Där bok 1 i varje fall var lite småspännande, så känns bok 3 bara som traggel och elände. Jag orkar inte mer, var en ganska vanligt förekommande känsla. Jag funderade till och med på att lägga undan boken, men envis som jag är läste jag vidare. Även om det tog emot ibland och tog väldigt lång tid.

Mitt betyg på "Metro 2035" blev 1,5/5. Äskade maken gav den en trea.

onsdag 21 november 2018

Tre tomma no. 70

Har massor av slattar så här töms det grejer vill jag lova.


Kicks. Instant treatment. Glowing beauty. Exfoliating & tingling mask.
Jag tror att det här är tub nummer fyra av den här masken som jag har använt upp. Vilket i så fall betyder att det är tub nummer fem jag precis har öppnat. En favorit, med andra ord.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Atrix. Intensive protections creme. With camomille.
Favorithandkrämen. Den här gången tog den slut i badrummet.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Corpore sano. Crystal deodorant. Aloe vera.
Hade jag inte tappat den här i handfatet så att "saltstenen" i den gick sönder, så hade den antagligen räckt längre än de dryga 7 månader jag använde den. En sådan där kristall som man blöter en aning och sedan drar runt i armhålan. Då den klarade av den alldeles utomordentligt varma sommaren utan att göra mig alltför stinkande, så anser jag att det här är en bra grej. Så pass bra att jag köpt den igen. Den sista på hyllan var den då, men jag hoppas att den inte utgått när jag behöver en ny lagom till nästa sommar eller så.
Plaståtervinning
Betyg 4,5/5

måndag 19 november 2018

Säsongssammanfattning: Stranger things, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Fast det kanske är onödigt att det säga det den här gången, eftersom det känns som att jag är sist på bollen att se andra säsongen av "Stranger things". Nu är det gjort - äntligen.

Händelserna i säsong 2 utspelar sig ett drygt år efter där säsong 1 slutade. Lagom till Halloween kastas vi in i handlingen och händelserna i Hawkins, Indiana igen. Allt är inte direkt frid och fröjd.

Bildkälla Nerdist
Favoritavsnitt: Alla nio avsnitten var bra, men avsnitt sju "The lost sister" var minst bra. Mest för att det stoppade upp händelserna i Hawkins, men jag gårmed på att det var viktigt för Elevens utveckling.

Favoritkaraktär: Eleven. Och Steve? Vem kunde tro det? Samt, var det bara jag (och Dustin) som tyckte litegranna om Dart?

Favoritpar: Njä...

Bäst i säsongen: De har verkligen lyckats få till fantastiska skådespelare i barnrollerna. Jag är helt tagen av deras prestationer. Särskilt Millie Bobby Brown (Eleven) och Noah Schnapp (Will) fick mina känselspröt att vibrera.

Värst i säsongen: Wills frisyr. Så bra är det alltså.

Övriga kommentarer: Fast ändå. Den här säsongen var inte lika bra som den första, så är det ju. Jag ser ändå mycket fram emot den tredje säsongen, som kommer någon gång under 2019.

fredag 16 november 2018

FredagsFilmen: Bohemian Rhapsody

Nu ska jag erkänna en sak. Väldigt länge tyckte jag inte alls om Queen. När jag var i mina tidiga tonår hade de en mosterhit med "Radio Gaga" och jag tyckte inte om den då och jag tycker inte om den nu. Lilla E tycker jag är dum i huvudet på den punkten.
Så, jag har aldrig varit ett fan av Queen, men med åren har jag märkt att jag tycker mer och mer om dem och att några av deras låtar faktiskt är av favoritstatus. Lilla E däremot är ett ganska så kolossalt fan, så när jag berättade för henne att det skulle komma en film om Freddie Mercury så fick hon något mycket bestämt i blicken. "Den ska vi se mamma." Så då gjorde vi det, i söndags. Lilla E, jag, Älskade maken och min lilla mamma. En fin liten kvartett i en fullsatt biosalong.

Bildkälla Kyogle cinemas
Filmen är en hyllning till Queens musik och dess legendariske sångare Freddie Mercury. Det är hans liv vi följer, från bagagehanteringen på Heatrow, via spelningar på pubar och ett sexuellt uppvaknande, till de stora arenorna och den legendariska spelningen på Wembley under Live Aid 1985. Allt till tonerna av musik vi lätt känner igen.


Vid minsta lilla intresse för Queen och deras musik - gå och se den här filmen. Den är helt klart värd det.

torsdag 15 november 2018

Tre tomma no. 69

Det var inga arkmasker förra veckan när jag hade tömt förpackningar. För jag sparade dem till idag. Alltså bara arkmasker den här gången.


Masque bar. Pretty Animalz. Fox Brightening sheet mask.
Finns det en arkmask som ser ut som en räv, så behöver jag den. Sedan att alla i familjen tyckte jag såg som en katt, det må vara hänt.
Trevlig mask, som kändes sval och skön mot huden, med helt okej passform. Kan tänka mig att köpa om den, och inte bara för att det är en räv på masken.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

PACKage. I love myself. Make up boosting mask.
En mask som ska ge en bättre grund för make up använde jag så klart innan ett av de där få tillfällena då jag sminkar mig. Kan inte påstå att jag märkte någon större skillnad i hur sminket applicerades, satt på eller tvättades av, men det var ändå en väldigt trevlig mask med gott om essens. Kände mig återfuktad och fin i hyn, och det är ju make up i sig själv.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Maskingdom. Masque revitalsant.
Jag blir alltid lite förvirrad när masken har ett skyddande lager på sig i förpackningen. Ska det sitta på eller tas av? Jag brukar ta av dem, helt enkelt för att masken sitter bättre då. Nu satt just den här masken sådär på mig och jag behövde klippa upp den lite för att få den att ligga bra. Överlag få slitsar. Essensen var tunn som vatten, och rikligt förekommande så det gällde att se upp. Det fanns så det räckte och blev över. Många arkmasker känns svala på huden, men den här kändes till och med kall. Jag gillade den, men tyckte kanske att den var lite hypad för vad jag fick. Plus för instruktioner på engelska.
Plaståtervinning.
Betyg 3/5

tisdag 13 november 2018

Soundtrack of my life


Josef Salvat - Till I found you

I've done things I'm not proud of
Dark things just to fit into a crowd
I thought I belonged to
Just goes to show

In a jungle like this you can't ever know
If you're a lamb or you're lion or both
You are whatever gets you through

I've spent my life wandering through a wilderness
Playing whatever role I had to play
Crumbling under the weights of expectaion
Doomed to watch my youth slip on its way

Till I found you
Till I found you

We live simply away from the world
That was trying to pull us back in
Into the hunt, into the hunt

They would always say you reap what you sow
But in my case that just can't be true
There's no home with you

I've spent my life wandering through a wilderness
Playing whatever role I had to play
Crumbling under the weights of expectaion
Doomed to watch my youth slip on its way

Till I found you
Till I found you
Till I found you
Till I found you
Till I found you

Till I found you (I've spent my life)
Till I found you (Crumbling under the weight)
Till I found you (I've spent my life)
Till I found you (Crumbling under the weight)


Till I found you
Till I found you
Till I found you

måndag 12 november 2018

"Strange the dreamer" av Laini Taylor

För det första - jag avskyr verkligen cliffhangers. Måste skaffa bok två rätt så pronto. För här var det cliffhangerslut så att det sved i skinnet.

Bildkälla Goodreads
Sedan Lazlo Strange var en liten pojke har han fascinerats av berättelser om staden Weep. En mytomspunnen stad som en dag plötsligt försvann ur folks medvetande, så pass att även stadens namn glömdes bort och den därför kallas Weep. I sagorna lever den kvar, och det är där som Lazlo lär sig allt som finns att veta om staden.
En dag kommer så plötsligt en expedition från Weep till staden där Lazlo bor. Ledda av en hjälte som benämns som en Gudadräpare, samlas en skara människor för att färdas till Weep, i ett för dem okänt ärende. Lazlo blir en av de som färdas dit.

Att det tog mig en herrejösseslång tid att läsa "Strange the dreamer" skyller vi helt och hållet på mig och inte på boken. Jag har varit sjuk, haft en massa huvudvärk och känt mig osugen på att läsa helt enkelt.
Boken är riktigt bra, och har ett väldigt tilltalande språk - för mig. Det är så där poetiskt och bildrikt som jag gillar. Sådär så att jag nästan ser på film inne i hjärnan när jag läser. Och tro mig - det här skulle kunna bli en väldigt vacker film - eller flera, eftersom det är två böcker.
Vissa bitar kan kännas lite väl långa och transportsträcksaktiga, men det kan lika gärna vara min novembertrötthet som tycker det. Samtidigt kan det kännas som att jag kanske vet vid den tionde påminnelsen hur Lazlo bröt sin näsa, som ett rätt så ospoilerigt exempel. Och det är svårt att skriva om "Strange the dreamer" utan att droppa en massa spoilers.
Plot twists fanns det också, och jag hade klurat ut vissa medan andra var lite mer överraskande. Gillar sådant.

På det stora hela en väldigt trevlig bok, men jag rekommenderar alltså att ha bok två inom räckhåll när bok ett är utläst, för det känns inte ett dugg roligt att vänta just nu.
Mitt betyg på "Strande the dreamer" blev 4/5.

Bok två i denna duologi, "Muse of nightmares" kom ut för någon månad sedan. Och jag behöver den i min tbr-hög...

fredag 9 november 2018

Fredagsmys: Biffsallad

Nu är det helg igen! Vi skiftade om lite i den planerade veckomatsedeln eftersom salladen började se lite trött ut, så det är kvällens middag jag delar med mig receptet av idag, nyss ätit och det var gott den här gången också.

Receptet kommer från en kokbok som ingick i en serie som Expressen hade tillsammans med Allt om mat för flera år sedan, det här kommer från "Japan & Korea". Jag gjorde fel redan första gången jag lagade det, och så som jag gjorde fel då har jag behållit det, eftersom det är gott.


Biffsallad

500 g strimlat nötkött
300 g champinjoner
2 msk sesamfrön
blandade salladsblad
½ dl teriyakisås
2 msk rapsolja
salt och peppar
ris eller nudlar (eller matvete som jag har här)

Blanda teriyakisås och rapsolja. Stek köttstrimlorna i olja, salta och peppra, och lägg sedan ner dem i såsen för att marinera. Stek sedan de skivade champinjonerna, salta och peppra och marinera även dem. Blanda ner sesamfrön i svamp- och köttmixen.
Lägg upp salladen på ett stort serveringsfat, lägg på ris eller nudlar och sist köttet och svampen.
Servera genast - salladen vissnar av värmen annars.

torsdag 8 november 2018

Tre tomma no. 68

Det här har legat och väntat ett tag. Jag skulle kunna göra dubbla inlägg idag till och med, men jag väljer att dra ut på det. Tömt sedan sist, inte en enda arkmask. Den här gången...


Kocostar. Foot peeling pack.
Det ser ju märkligt mycket ut som en arkmask det här, men det är det inte. Om man inte räknar små "strumpor" som en arkmask. Det här är alltså sådana där peelingsockor som alla verkat prova utom jag, men nu har jag också gjort det. 90 minuter ska man ha dem på, på nytvättade fossingar, sedan skölja av och vänta. Och vänta. Och vänta. Jag trodde faktiskt att de inte alls funkade på mig, med så på dag 5 eller så, så började all den där döda huden lossna. I stora sjok. Effektiv liten grej alltså, som efterlämnade mjuka fossingar och jag kommer göra om det igen inför nästa barfotasäsong.
Jobbigt var däremot att inte smörja fötterna under de dryga två veckor processen pågår, och så ska man inte själv pilla bort den döda huden. svårt att låta bli. Hade önskat mig bättre instruktioner också, för hade jag inte läst så mycket om liknande fotpeelingsockor så hade jag famlat i blindo och antagligen sabbat hela grejen.
Plaståtervinning.
Betyg 4,5/5

Garnier. Micellar cleansing water. Sensitive skin.
Det tog lång tid för mig att börja använda den här på allvar. Jag använder den mest till make up-borttagning och jag sminkar mig inte värst ofta, som vi vet vid det här laget. Till det funkar den dock utmärkt, om jag tvättar efter med annan rengöring, så jag använder inte den här på egen hand.
När denna nätta flaska tog slut tänkte jag testa den andra varianten, med olja för ännu effektivare sminkborttagning, men den luktade så starkt att jag inte klarade av den. Lilla E däremot har inga problem med starka dofter, så vi gjorde ett byte. Hon fick min med olja och jag fick hennes likadana som den här. Den är ersatt med andra ord.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Kicks. Detox beauty. Clearing mud mask.
Den här rara lilla ärtan har snabbt blivit en favorit här hemma. En lermask som doftar underbart och lämnar en väl rengjord hy efter sig. Tunt lager, 10 minuter, skölj noga. Jag som har känslig hud använder den inte jätteofta, eftersom lermasker kan torka ut, men den här känns helt okej i det avseendet och jag vet om det så det är bara att smacka på med fukt i serum och kräm efteråt så löser sig allt. Ny tub öppnades samtidigt som den här tömdes.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

tisdag 6 november 2018

OMG Flashback

För en massa år sedan (2008?) gjorde China Glaze en kollektion med holografiska lack som blivit smått legendarisk. Lack från ursprungskollektionen betingar skyhöga priser om de någonsin hamnar på E Bay. Själv missade jag dem, vilket såklart var lite trist. Mindre trist var då att se valde att släppa 6 av kollektionens lack igen nu i somras. Och nu hann jag med, minsann.

Om jag hade fått önska så hade det varit lite roligare omfång på färgerna, som det är nu så är det flera som är rätt så lika varandra och det hade helt enkelt varit roligare med mer variation.
Det hade också varit kul om någon hade gjort om formulan, för de här är verkligen old school holos med allt bad det innebär av bald spots, ojämn lackning, penseldrag och allmän holosjuka. De har helt enkelt inte varit helt angenäma att måla med, men man får sin belöning i form av de mest underbara regnbågar.

Här är de, i ordningen snyggast först.


DV8 är ju helt klart snyggast på alla sätt och vis, även om de som följer inte direkt är fula. Teal med fantastiska regnbågar. Inte roligt att lacka med, dock, men det kan jag förlåta.


IDK. Lila holo. Finns inte så mycket att säga som inte redan är sagt, känner jag.


BFF. Ännu ett lila lack. Det är en klar dominans av lila och blå lack i olika nyanser i den här kollektionen, och det är ju lite... tjatigt. Snyggt som attans ändå. Och det lack som var snällast att måla med.


2nite är det lack jag bär just nu, och det var ju kul av  mig att försöka fotografera hololack i dimgrå november, men sån är jag! Blå med en viss antydan av... jajamensan - lila. Nog det lack som var allra jävligast att måla med.


OMG är det där klassiska silvervita lacket. Kanske inte så spännande, men det är ändå så förbonkat snyggt att man liksom inte kan låta bli att älska lite. Det lack som namngav hela kollektionen både då och nu-


TTYL har den minst snygga färgen och jag upplevde även att regnbågarna inte riktigt ville flamma som på övriga lacken i kollektionen. Men det är ju inte fult, för det är det inget av lacken här som är.

måndag 5 november 2018

Vad jag läste i oktober

Det var ju tur att jag hade lite tidsinställda bokinlägg där, för annars hade det blivit tyst här. Nackspärr med medföljande huvudvärk i flera dagar är inte bra för mycket, bland annat bloggande. Samt att jag nästan inte orkat hålla i en bok i flera dagar.
Det orkade jag däremot under oktober, då jag lyckades läsa sju böcker. I ordningen uppifrån och ner.


"You only live twice" av Ian Fleming. Som vanligt har inte filmen värst många beröringspunkter med boken, men jag underhölls ändå. Fick betyget 3,5/5.

"Änglavakter" av Kristina Ohlsson. En annan bok som fick betyget 3,5/5. Den bästa i serien hittills enligt mig, och eftersom jag inte kommer fortsätta läsa serien så blev den även den bästa totalt sett.

"Sleeping beauties" av Stephen King & Owen King. Spännande historia och ett intressantare tankeexperiment, som hade kunnat utvecklas lite till för att nå full pott. Betyg 4/5 och månadens favoritbok.

"Paradisoffer" av Kristina Ohlsson. Snabbmakaroner i bokform. Betyg 3/5.

"Hemmet" av Mats Strandberg. Om någon bok konkurrerade om oktobers favoritstatus så var det den här. Spännande och lättläst. Betyg 4/5.

"Tystnadens historia och andra essäer" av Peter Englund. I ärlighetens namn läste jag ut den här några timmar efter boken som är underst, men bokpärmen syntes dåligt i en sådan stapel, så...
Historiska essäer som passade mig som handen i handsken. Bästa Peter Englund jag har läst hittills. Fick sålunda betyget 4/5.

"Ofredsår. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt." av Peter Englund. En mastig bok, som jag är glad att jag spred ut över hela månaden. Jag hade nog tröttnat rejält annars. Bitvis jätteintressant och spännande, bitvis sövande långtråkig. Betyg 3,5/5.

fredag 2 november 2018

"Tystnadens historia och andra essäer" av Peter Englund

Älskade maken har länge velat att jag ska läsa Peter Englunds böcker, och nu har han lyckats få mig att läsa 4 av dem. Slutet av "Ofredsår" läste jag dessutom parallellt med "Tystnadens historia", så man kan väl påstå att jag har varit på lite av en Peter Englund-tripp de senaste månaderna.

Bildkälla Goodreads

"Tystnadens historia och andra essäer" är precis vad den heter, en essä-samling. Och den här gillar jag skarpt, så pass att jag meddelade älskade maken att det här var den bästa Englund jag läst. Hittills.
Det är helt enkelt så att ämnena för de olika essäerna varit intressanta. Man kan kanske inte tro att det går att nörda ner sig i tandborstens historia, eller massagestavens eller skruvmejselns, men det är alltså fullt möjligt. Dessutom skrivet på ett sätt som gör ämnet än intressantare. Jag rycks liksom med och blir fortsatt nyfiken.
Mycket sätts också i sitt rätta historiska och kulturella sammanhang. Som berättelsen om förlagan till min julaftonsfavorit "Tjuren Ferdinand", som berättas utifrån traditionen med tjurfäktningar. Fortfarande djurplågeri i mina ögon, men nu fick jag lite historisk bakgrund till denna barbari (i mina ögon).
Eller finansbubblorna. Varifrån kom de och hur kan det vara så att vi om och om igen hamnar i en ny? Den första rörde tulpanlökar i 1600-talets Holland, vet jag numera. Satt och baxnade över vad folk var villiga att betala för en enda tulpanlök. Så, ett ämne som jag egentligen inte tycker är värst intressant blev intressant i en annan kontext.
Och det är det som gör "Tystnadens historia" så intressant. Det fanns inte en enda av de här 14 essäerna som jag inte uppskattade, på ett eller annat sätt.

Mitt betyg på "Tystnadens historia och andra essäer" blev 4/5. Vissa av essäerna är dessutom helt klart värda ett toppbetyg, men det kan ni gott ta reda på själva vilka de är.

torsdag 1 november 2018

"Ofredsår" av Peter Englund

En bok med ett jättelångt namn egentligen, "Ofredsår. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt." Men det orkar jag inte skriva ut hela tiden, så det får bli bara "Ofredsår".
Boken är ungefär lika lång och faktatung som sin titel. Jag smetade ut min läsning av "Ofredsår" på hela oktober och då hamnade jag på cirka 20 sidor att läsa varje dag. Vissa dagar kändes även det som för mycket...

Bildkälla Goodreads
"Ofredsår" är första delen i Peter Englunds svit (trilogi? Den är inte färdigskriven än.) om 1600-talet. Detta omvälvande århundrade som präglades av krig, eller ofred.
Berättelsens centralgestalt är Erik Jönsson Dahlberg, och denna första bok följer honom tills han är i 30-årsåldern, från födseln 1625 och vidare till 1656 då han insjuknar i (och överlever) pesten.
Boken är koncentrerad kring den svenska historien, men berör så klart även händelser ute i Europa, men även i Afrika och Amerika. Vi återvänder ständigt till Erik, men besöker även platser och händelser där han inte var.
Som väntat av en bok som heter "Ofredsår" så är det många och långa beskrivningar av krig, slag och soldatliv, blandat med sådant som hände i hoven och även den vanliga människans liv. Även om boken till stor del handlar om just krig, vilket jag ärligt talat kan tycka är jättetråkigt att läsa om, så får vi oss även tillhanda andra saker, som hur man lekte, synen på skolgång och utbildning och vetenskap, vad man åt och hur, synen på kärlek och äktenskap, och tack vare Erik får vi även följa med på en klassresa. Från fattig och föräldralös till en av männen i kungens krets.
Jag tycker så klart att det är roligast att läsa om livet och inte om slagfältet. Det är stundtals ett evigt uppräknande av antalet kanoner, soldater, ton med krut och militärstrategi så att ögonen går i kors. De dagar jag läst sådan text har varit ganska tungrodda, kan vi väl säga.
Jag har även läst en massa historiska texter det här året, bland annat flera av just Peter Englund, och ibland kan jag känna att det också kan bli repetitivt. Det här har han skrivit förr och det här har jag redan läst - lite så.
Ändå är det bitvis riktigt intressant och spännande, och jag tycker att herr Englund har ett sätt att levandegöra historien och göra den lite mer lättillgänglig. Plus i kanten också för att det inte bara är krig, utan även detaljer om hur livet högst troligen såg ut på 1600-talet.

Mitt betyg på "Ofredsår" blev 3,5/5. I november läser jag Erland Lagerlöfs översättning av Homeros "Odysséen".